Det andra kalla kriget är redan här

 Fred och frihet i vår tid kommer bara om vi stoppar de makter som hellre vill se krig och diktatur. Det skriver Joar Forssell, Liberalerna.

 Kriget är redan här. Kina, Ryssland och Iran agerar koordinerat, långsiktigt och målmedvetet för att hota Sveriges och våra allierades intressen, demokratins ställning och den regelbaserade världsordningen. För att vinna detta andra kalla krig måste vi i väst dra lärdom från det första.

 Då tog det alltför lång tid innan vi agerade på insikten att motståndaren, Sovjetunionen, redan bedrev ett krig mot oss. Det är dags för den demokratiska världen att vakna igen. Kinas aggressioner mot Taiwan, Rysslands anfallskrig mot Ukraina och Irans proxykrigföring genom terrororganisationer som Hamas är alla exempel på hur det andra kalla kriget tar sig varma uttryck.

 Rysslands krigföring möjliggörs bland annat genom att både Iran och Kina bistår med vapen och finansiella medel. De här tre länderna samarbetar allt tätare, men inte utifrån någon delad positiv övertygelse. Ryssland är fascistiskt, Kina kommunistiskt och Iran islamistiskt.

 Samarbetet får sin energi från ett gemensamt hatobjekt: fria människor i fria samhällen. Den liberala demokratiska världsordningen, där människors fri- och rättigheter skyddas och där det inte finns utrymme för dessa diktatorer. Ryssland, Kina och Iran är vår tids onda axelmakter.

 Putins krig i Ukraina handlar inte primärt om olja eller gas. Det handlar om revanschism och feberdrömmar kring ett återuppstått tsardöme. Xi Jinpings hot och aggression mot Taiwan handlar inte i första hand om öns strategiska position utan snarare om en historisk villfarelse att Taiwan borde tillhöra Kina, att lyckas där Mao misslyckades.

 I Teheran motiveras mullorna av religiös fanatism som kommer till än extremare uttryck i proxyarméerna Hamas, Hezbollah och Houthiregimen. Mot diktatorer som drivs av revanschistiska vansinnesföreställningar fungerar inte vanlig diplomati som motgrepp. Eftergifter uppmuntrar bara dominansbeteendet. När Storbritanniens Chamberlain lät Nazityskland annektera delar av dåvarande Tjeckoslovakien och utropade ”fred i vår tid” gjorde han det i god tro. Hoppet var att führern skulle lugna sig. Resultatet, vet vi, blev det motsatta: Hitler tog eftergifterna som ett bevis på västmakternas svaghet och Chamberlains naivitet banade väg för det andra världskriget.

 Den politik som skulle vara nedtrappande visade sig snarare leda till eskalering. När Ryssland anföll Georgien och inledde sin ockupation agerade väst med liknande undfallenhet. I stället för att svara, dra en linje i sanden och mota Olle i grind lät vi det ske. I naivt hopp om att detta skulle vara nog och i rädsla för att eskalera konflikten. Resultatet blev återigen det motsatta, Ryssland fortsatte sitt krig mot väst genom att angripa och ockupera Krim. Frånvaron av tillräckliga reaktioner ledde sedan återigen till eskalering när Ryssland inledde sitt fullskaliga invasionskrig av Ukraina.

 Vi kan fortfarande undvika ett tredje världskrig men då krävs det att vi slutar med eftergiftspolitiken och i stället rustar upp, svarar och håller våra röda linjer. Ur Kinas, Irans och Rysslands synvinkel pågår redan kriget mot oss för fullt

 Under det första kalla kriget tog det också tid för USA och dess allierade att förstå vad som pågick. En numera klassisk historisk anekdot gör gällande att Stalin fått frågan av sina underhuggare om de inte skulle be att få köpa en turbojetmotor av britterna för att utveckla sitt nya stridsflyg. Stalin lär ha svarat att britterna väl inte kan vara så dumma att de skulle sälja sin teknologi till dem.

 Stalin tog fel. Sovjet fick köpa ritningar och motorer, utvecklade stridsflyget MiG 15 och använde det mot väst och dess allierade under, bland annat, Koreakriget. När vi handlar med och tillåter investeringar från dessa länder i hopp om ekonomisk tillväxt är den osynliga kostnaden för oss mycket hög. Eller som Lenin formulerade det: kapitalisten säljer repet vi ska hänga honom i.

 Ryssland saboterar regelbundet kritisk infrastruktur i Europa, vare sig det är itsystem, ledningar eller transportleder. Kina utför riktade hackerattacker mot demokratiskt valda parlamentariker Iran planerar lönnmord på medborgare i våra länder samtidigt som de rekryterar gängledare att utföra terrordåd på beställning. För ledarna i dessa länder är konfrontationen redan ett faktum och de gör allt i sin makt för att gå vinnande ur den.

 Kinas enhetsfrontspolitik omöjliggör ett tillitsfullt utbyte med Kina. Om alla kinesiska medborgare och företag måste lyda kommunistpartiet, så kan de potentiellt utgöra ett hot. Vi måste förstå att det inte finns några privata företag från Kina. I en marknadsekonomi vilar företagandet på den privata äganderätten, företagen är skilda från staten. I Kina måste alla företag bistå staten, obekväma företagsägare kan ”försvinna” och all information måste delas med kommunist-partiet. Hoten från Ryssland, Kina och Iran måste mötas som de koordineras – samlat.

 Konflikterna kan inte förstås eller hanteras isolerat och eftergiftspolitik leder enbart till eskalation. Därför krävs nu en bred palett av offensiva politiska åtgärder som Sverige, tillsammans med andra likasinnade länder i världen, bör driva igenom.

 Gentemot Ryssland måste EU och våra allierade se till att Ukraina har allt stöd som krävs för att vinna och att Ryssland förlorar kriget. Gentemot Kina krävs att vi stödjer demokratin Taiwan fullt ut samt säkerställer en bred förståelse kring det konkreta hot Kina utgör.

 Gentemot Iran måste det iranska revolutionsgardet, IRGC, terrorlistas och det folkliga motståndet i Iran stöttas på alla sätt som är möjliga. Vi kan återta initiativet, gå från en uppenbart misslyckad och tillbakalutad eftergiftspolitik, till en realistisk och värderingsstyrd demokratioffensiv. Kostnaderna kan bli betydande, men alternativet är krig efter krig och i förlängningen mycket högre kostnader. Fred och frihet i vår tid kommer bara om vi stoppar de makter som hellre vill se krig och diktatur.

 Ur SvD 2024-06-15

 

Intervju | Philippe Nemo

Okunnigheten breder ut sig i skolan

 Philippe Nemo är en fransk filosof som har skrivit en rad arbeten om väster-

landets filosofi och om hur fransk utbildning har kommit att sjunka i kvalitet.

 Han skriver nu en bok där han jämför utbildningssystemen i olika länder och har nyligen besökt Sverige och Lund för att träffa rektorer och lärare på flera skolor. Hans synpunkter är intressanta i Sverige därför att han pekar på organisation, pedagogik och lärarutbildning som problemen i skolan – inte friskolors vinster.

 Han understryker också att det inte innebär någon kvalitetsgaranti att skolan drivs i offentlig regi. Han ger med andra ord andra perspektiv än dem som vi hör i svensk debatt, när han svarar på mina frågor.

 Nemo vill först säga att Frankrike har en mycket gammal och mycket rik intellektuell, vetenskaplig och kulturell tradition, som man inte förstör så lätt. Nu har man emellertid under tre eller fyra decennier nivellerat utbildnings-

systemet neråt. Ungdomarna är de första offren. Det finns ett par berömda läroverk som kan ses som motståndsöar, men de kan komma att översvämmas av den okunnighet som breder ut sig.

 Det är inte föräldrars och arbetsgivares önskningar som politikerna följt, när de infört den franska grundskolan, utan en önskan att ha kontroll, menar Nemo. Grundskolan i Frankrike innebär liksom i Sverige att alla elever läser enligt samma läroplan i samma takt till 16 års ålder, och trots en kritik som liknar den som hörs i Sverige sker ingen förändring.

 I Frankrike styr utbildningsministeriet 1,3 miljoner anställda varav de flesta är lärare. Dessa har en stark ställning som statsanställda och de företräds av starka fackföreningar. Den jättelika utbildningsbyråkratin går inte att styra.

 En minister har ingen verklig auktoritet över skolan. Om han eller hon tar det minsta initiativ som fackföreningarna inte gillar, blir ministern kortvarig på sin post. Statens monopol kombineras dessutom med ”skolkartan”, som innebär att elever hänvisas till närmaste skola. Föräldrar har alltså mycket lite att säga till om.

 Man kan säga att lärarna sitter fast i statens nät. Staten utbildar dem, rekryterar dem, betalar dem och insisterar på sin typ av pedagogik. Lärare kan inte genom att göra ett bra arbete få en bättre tjänst. Det är en situation som liknar den som ledde till stagnation i Sovjetunionen. Det finns idealistiska lärare som är passionerat intresserade av sitt ämne och som gör sitt yttersta för eleverna, men de har inget inflytande på utbildningspolitiken i landet. Finns det någon motsvarighet till svenska friskolor?

 Ja, säger Nemo, och motsvarigheten kallas kontraktsskolor, och dessa är huvudsakligen katolska. De kallas så därför att de har ett kontrakt med staten. I Frankrike som i Sverige betalas skolorna med offentliga medel. Kontraktsskolor har varit en säkerhetsventil, och utan dem skulle det ha skett en explosion. De är numera överlägsna de offentliga skolorna i allt. De har effektivare pedagogik, mer ordning och reda och erbjuder fysisk och psykologisk trygghet för eleverna. Till och med de flesta socialistiska ministrar och parlamentsledamöter vill skicka sina barn till kontraktsskolor, och då är det ändå är de som har skapat dagens statliga skola. Den franska vänstern borde, om den vore ärlig, genast skriva in i sitt program att kontraktsskolorna borde bli fler.

 Enligt en undersökning vill 40 procent av alla franska familjer skicka sina barn till sådana skolor, men fackföreningarna tillåter inte att antalet kontraktsskolor blir fler än 18 procent. På så sätt uppstår långa väntelistor för att få en plats i en sådan skola. Den stora skillnaden mellan kontraktsskolor och friskolor är att i Frankrike är det skolan som får stöd, medan stödet i Sverige följer eleven.

 Det finns inte heller i Frankrike någon i förväg bestämd summa. Att kontraktsskolor är populära innebär inte att pengar tas från den statliga skolan. Varje kontraktsskola är dock en ytterligare kostnad, varför det finns ett ekonomiskt argument att hålla antalet lågt. Fackföreningarna skulle utlysa en jättestrejk om Frankrike antog Sveriges regel om att finansiering följer eleven, en regel som baseras på sunt förnuft, menar Nemo.

 Varför är pedagogiken så politisk? Enligt Nemo är den officiella pedagogiken, den som stöds av utbildningsministeriet, inte en vetenskap. Den består av ett antal procedurer som uppfunnits för att få grundskolan att fungera. När man sätter alla unga i en viss ålder i samma klass uppstår intellektuellt ”hetero-gena” grupper. I sådana grupper kan man inte ge vanliga lektioner. Man behöver därför hitta på olika metoder som grupparbete, diskussioner, video-

visning och studiebesök så att alla kan delta och ingen känner sig utesluten.

 Det här är ett hopplock som är ideologiskt i den bemärkelsen att avsikten är möjliggöra den jämlika skolan och har getts namnet pedagogik. Idén att använda skolan för att förvandla samhället är ett vänsterprojekt och har blivit ett slags religion.

 I Frankrike finns ingen annan officiell pedagogik. Nemo är orolig för Europas framtid. Han ser att kvaliteten i offentliga utbildningssystem har sjunkit i flera länder i Europa. I dagens värld blir icke-europeiska länder allt viktigare och speciellt de asiatiska. Han har haft möjligheten att besöka skolor i Japan och Sydkorea och har kunnat iaktta att man där tar utbildningen på ett helt annat allvar. Det är uppenbart att Europa behöver bli mer ambitiöst i sin skol- och universitetspolitik. Nemo varnar: Om vi inte antar den utmaningen kommer Kina och andra supermakter att förr eller senare få makt över oss.

Ur SvD 2024-06-15 – Philippe Nemo Professor som undervisar i filosofi och idéhistoria vid ESCP-EAP European School of Management i Paris

 Av Inger Enkvist – Professor em vid Lunds universitet och specialiserad på utbildningsfrågor

 DROGER – LEGALISERA ELLER INTE LEGALISERA?

Effekterna i Kanada är avskräckande

 Legaliseringen av cannabis i Kanada har lett till att fler konsumerar mer, med ökade skadeverkningar som följd. Skyddet för barn har heller inte stärkts, skriver Peter Moilanen och Staffan Hübinette.

 Legalisering är det enda sättet att skydda barn från cannabis, förklarade det kanadensiska liberala partiets ledare Justin Trudeau i juli 2013. Med löfte om legalisering kunde Trudeau locka unga väljare och vinna valet 2015 och tre år senare hade Kanada legaliserat cannabis.

 Narkotikapolitiskt Center presenterar i dag en ny rapport som visar hur legaliseringen lett till att fler konsumerar mer, med ökade skadeverkningar som följd. Skyddet för barn har inte stärkts – fler barn hamnar på akuten sedan de exponerats för cannabis.

 I debatten har Kanadas modell ibland framställts som mer ansvarsfull än den i USA. Ett alternativ mellan girig kommersialism och hårt reglerat monopol, som vissa förespråkare – även i EU-valet – menar att vi borde ta efter i Sverige och Europa.

 De senaste åren har en handfull europeiska länder med Tyskland i spetsen tagit olika steg mot legalisering och det finns därför all anledning att granska effekterna av legaliseringen i Kanada. Så, är modellen framgångsrik? Cannabisindustrin pekar gärna på att den illegala marknaden har minskat, och att försäljningen nu genererar vissa skatteintäkter.

 Antalet cannabisrelaterade brott har förstås sjunkit sedan hanteringen inte längre är olaglig, och därmed har också kostnaderna för domstolarna minskat något. Kostnaden för polisen är dock på samma nivå som tidigare. Även om den illegala marknadens andel har minskat med två tredjedelar så har den totala marknaden samtidigt ökat kraftigt i storlek.

 De kriminellas intäkter har långt ifrån försvunnit. Legaliseringen har inte heller lett till någon minskning av gängrelaterade mord som legaliseringsivrarna utlovade i sina kampanjer, tvärtom har dessa ökat. På toppen av den illegala marknaden har en ny legal och vinstdriven industri skapats. Med den kommer både lobbying och intensiv marknadsföring.

 Nya produkter utvecklas i snabb takt, särskilt ät- och drickbara cannabisprodukter riktade till nya målgrupper, som kvinnor. Statens mål är inte längre att förebygga och minska konsumtionen utan i stället möjliggöra användning av legal cannabis.

 Effekten har blivit att tillgängligheten av cannabis är större än någonsin. Utbudet är bredare, priserna har sjunkit och användning av cannabis har ökat. Andelen personer som är 16 år och äldre och som använt cannabis det senaste året har stigit från 10 procent 2010 till 26 procent 2023 – att jämföra med Sveriges 2,5 procent.

 I åldersgruppen 16–65 år använder 12 procent cannabis dagligen eller nästan dagligen. Det är häpnadsväckande siffror som vi i Sverige inte kommer i närheten av. Högst användning av alla har unga vuxna. Skolelevers användning har inte minskat trots löften om att skydda barn från cannabis.

 Ett ökat bruk av cannabis ger större hälsorisker och skadeverkningar. Allt fler forskningsstudier publiceras som pekar i samma riktning. Störst uppmärksamhet har de studier fått som visar en kraftig ökning av antalet små barn som exponerats för cannabis, huvudsakligen i hemmet, och tvingats uppsöka akutsjukvård. Även bland vuxna är behovet av vård allt större. Som en följd har kostnaden för cannabisrelaterad vård fördubblats under perioden 2007–2020. Även kostnaden för cannabisrelaterad frånvaro från jobbet har ökat.

 Hela samhället påverkas. Arbetsgivare och myndigheter (som polisen) måste ändra sin drogpolicy och flera branscher – inte minst inom transportsektorn – rapporterar om svårigheter att rekrytera ny arbetskraft, då andelen unga vuxna med daglig eller nästan daglig användning är hög. Universitet startar cannabisutbildningar i samarbete med cannabisindustrin.

 Barn exponeras i större utsträckning för cannabis och en öppen cannabisanvändning påverkar den offentliga miljön. Erfarenheterna från Kanada visar också att lagstiftningen fortsätter att liberaliseras. Införandet av onlineförsäljning, hemleverans och en form av gårdsförsäljning är några exempel. Cannabisindustrin vill vidga marknaden och öka vinsterna och använder stora resurser för att påverka politiken.

 I en legaliserad modell måste staten konkurrera med den illegala marknaden, vilket ökar trycket för en fortsatt liberalisering och låga skatter. Problemet är att en sådan modell driver upp användningen, vilket beskrivs i Kanadas officiella utvärdering av legaliseringen.

 FN:s narkotikakontrollorgan INCB visar dessutom i sin rapport att målen med legaliseringen inte har uppnåtts. Narkotikapolitik är i slutänden en fråga om avvägningar mellan olika intressen, mellan för- och nackdelar med olika politiska val. Som grund för en diskussion om sådana avvägningar behövs fakta om effekterna av vägvalen och det är vår förhoppning att med denna rapport kunna bidra till en sådan diskussion.

 Slutsatsen måste bli att en legalisering skapar fler problem än den löser. Fördelarna med ett förbud överväger nackdelarna. Det är inte modeller för legalisering vi behöver diskutera och experimentera med – diskussionen borde i stället handla om hur vår nuvarande modell kan förbättras för att minska användningen av narkotika, inte öka densamma.

 Peter Moilanen chef Narkotikapolitiskt Center Ur SvD 2024-06-12

 

 Vi européer börjar bli en pyttig minoritet

 För hundra år sedan var en fjärdedel av jordens befolkning européer – i dag ser det helt annorlunda ut. ”Demografisk ångest” kastar en skugga över det stundande EU-valet.

 Vet du hur många procent av världens befolkning som är européer? För egen del var det inte så länge sedan som jag fick upp ögonen för hur relativt få vi är – och hur få vi är på väg att bli. För hundra år sedan utgjorde vi en fjärdedel av jordens befolkning. Idag utgör Europas invånare bara en tiondel av världsbefolkningen, och EU:s endast 6 procent. Mot slutet av århundradet väntas EU-medborgarna vara blott 4 procent. Det är en ganska pyttig minoritet.

 Denna vecka firas Europadagen. Det drar ihop sig mot EU-val. Det diskuteras klimat, försvar, euro (och ja, en hel del inrikespolitiska frågor). Men blickar man längre framåt, som EU-kommissionen gör i sitt strategiarbete, blir det tydligt att demografiska förändringar kommer att få stor betydelse för våra samhällen.

 ª 2022 var födelsetalet under 1,5 barn per kvinna. ªRedan år 2050 väntas 30 procent av EU:s befolkning vara över 65 år, jämfört med 20 procent idag.

 ª EU:s andel av världens BNP väntas minska från en fjärdedel 2020 till en sjundedel 2050. Särskilt Öst- och Centraleuropa upplever en befolkningsminskning – de senaste tre decennierna har de förlorat motsvarande hela Ungerns och Tjeckiens befolkning sammanlagt.

 Det påpekar statsvetaren Ivan Krastev, som har uppmärksammat den ”demografiska ångestens” politiska betydelse. Enligt honom är detta en orsak till populistiska valframgångar i Östeuropa. ”Rädslan för att nationens befolkning minskar går hand i hand med rädslan att det inom nationen är fel klasser och etniska grupper som har högre fertilitet”, skriver han i en essä om demokrati och demografi (2022).

 Ångest eller inte – det är ett faktum att européers storhet, rent bokstavligt, minskar. Det påverkar i sin tur EU:s roll i världen, ekonomiskt och värderings-mässigt. Eller, som EU-kommissionen uttrycker det: ”demografisk förändring har en djup påverkan på vardagen”.

Lisa Irenius Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare på SvD – Ur SvD 2024-05-10

PS. Notera att det inte nämns hur stor procent  av totalbefolkningen (inklusive landsbygds-befolkningen) som immigrerat. Det  nämns inte heller hur stor andel av immigranterna som är utomeuropeiska. 

Kolla även:

https://axiom1a.blogspot.com/2021/02/folkokningenbehover-bromsas-det-ar-en.html

 

 Inger Enkvist:  Universiteten sviker sitt uppdrag

 Det senaste halvåret har mycket ljus riktats mot amerikanska elituniversitet. De har snabbt gått från att vara beundrade till att ses som exempel på hur universiteten sviker sin uppgift att lära ut vad som är sant.

 Universiteten hade meritokrati som ideal både vid anställningen av lärare och forskare, och vid antagningen av studenter. De var en måttstock för det som var rätt. Det kanske främsta exemplet på svikna ideal är Harvard.

 Harvards nu avgångna rektor Claudine Gay var svagt meriterad för sin tjänst, och beslogs dessutom med plagiat. Meritokrati tillämpas inte heller alltid vid antagningen av studenter, och Harvard dömdes nyligen för diskriminering av asiatiska sökande.

 Efter de demonstrationer som följde på attacken mot Israel den 7 oktober ställs allt fler frågor om den intellektuella och etiska kvaliteten på undervisningen vid Harvard. Efter Hamas sadistiska våldtäkter, dokumenterade på film av våldtäktsmännen själva, framstår det som obegripligt att unga kvinnliga studenter skriker ut sitt stöd för Hamas. Det är lika obegripligt att Harvards rektor inte kunde förmå sig att säga att det stred mot universitetets uppförandekod att uppmana till mord på judar.

 Kort sagt har vi bevittnat ett universitet i djup moralisk förvirring. Utöver allt detta ska här uppmärksammas ytterligare ett problem, nämligen att hela studiefält inom framför allt humaniora och samhällsvetenskap framstår som korrumperade. Amerikanska elituniversitet har ofta lett den negativa utvecklingen. Man har dels introducerat studieämnen som inte har någon klar vetenskaplig kunskap att förmedla, dels inom väletablerade ämnen uteslutit vissa aspekter av ämnet och snedvridit andra.

 Följderna är att allmänheten inte längre kan lita på kunskapsförmedlingen från universiteten. För att nämna ett specifikt exempel på sådan intellektuell korruption kan vi välja framställningen av Spanien under perioden 711–1492, det vill säga den tid då stora delar av landet levde under muslimskt styre. Denna långa period är avgörande för att förstå den tidiga förbindelsen mellan Europa och islam. Det undervisas om epoken i bland annat ämnena spanska, arabiska, historia, religionshistoria och konsthistoria.

 Kunskaperna om perioden bygger på historiska, juridiska och religiösa texter skrivna ursprungligen på latin och arabiska, samt arkeologiska fynd. Snedvridning sker när forskare försöker tona ned att det handlade om muslimsk erövring, och i stället beskriva det som en ”expansion”, att det upprättades ”pakter” och att resultatet skulle ha blivit en fungerande och respektfull miljö.

 Några få modiga forskare vågar ifrågasätta bilden. Den spanske historikern Alejandro García Sanjuán visade 2013 i sitt omfattande verk, ”La conquista islámica de la Península Ibérica y la tergiversación del pasado” (Den islamiska erövringen av iberiska halvön och snedvridningen av det förflutna) att märkesåret 711 bör beskrivas som en muslimsk militär erövring och inte blott en expansion.

 En forskare inom ämnet spanska i USA, Darío Fernández-Morera, skrev 2016 ”The Myth of the Andalusian Paradise”, där han systematiskt kritiserar oriktiga påståenden om epoken. Han organiserar sin text med utgångspunkt i skönmålande beskrivningar, tagna ur böcker från forskare vid välrenommerade universitet, ofta Harvard.

 Det muslimskt styrda medeltida Spanien framställs alltså inte sällan just som ett paradis där det skulle ha rått ”convivencia”, fredlig samlevnad, mellan olika grupper. En mer korrekt beskrivning, menar Fernández-Morera, är att en liten krets av arabisk-muslimskt ursprung stod högst på samhällsstegen. Därefter kom nordafrikanska muslimska berber, efter dem den lokalbefolkning som övergått till islam och längst ner kristna och judar som fick behålla livet om de betalade höga skatter och underkastades sig sina muslimska herrar. De forskare som vill framställa epoken i positivt sken förbiser att huvudstaden Córdoba var en av tidens största marknader för både europeiska och afrikanska slavar, ofta krigsfångar. De undviker noga att tala om behandlingen av kvinnor.

 De här beskrivningarna har sedan sipprat ner till skolböcker och uppslagsverk och använts i god tro av journalister, politiska beslutsfattare och forskare inom andra specialiteter. Córdoba har använts som en symbol för idén om fredlig, multikulturell samexistens under muslimskt styre.

 Talande nog startades i Sverige en skola med namnet Cordoba International School i Järva, en anspelning just på denna symbol. Alla dessa företeelser kan härledas till universitet som sätter andra mål framför sökandet och förmedlandet av kunskap.

 Vi ska inte tro att Sverige är förskonat från de här trenderna, och problemen har inte i första hand med pengar att göra. Förtroendet för universitet sjunker i USA men inte bara där. Det förtroendet måste vårdas.

 Inger Enkvist är professor emerita i spanska och författare till flera böcker om utbildning och litteratur

Kolla även: 

https://axiom1a.blogspot.com/2024/02/det-ar-vi-som-ar-good-guys-ar-utmarkt.html

Din Hjärna, Ditt Sinne eller Din Människa

 Först och främst vill jag påpeka att för mig är titeln på programmet "Din Hjärna" fel. För mig handlar det om "Människonaturen" eller "Sinnet". - Hjärnan är ju en del av sinnet - en mer fysisk del.

 Mycket intressanta program som min dotter Sarah rekommenderade

Kolla på:

https://www.svtplay.se/video/ep3apgk/din-hjarna/njutning-och-beroende?id=jXkq6R7

 Det första programmets var bra.

 Jag tyckte det andra programmet "Ond/god" var mest intressant - speciellt resonemanget om "Vi - Dom" och det  är med lite sorg i hjärtat som jag inser att de sanna jagen i DUGA tyvärr splittrats till olika mindre vi. 

 Det tredje programmet om "Kreativitet" tyckte jag inte om så mycket i början, men när Yoval Harari (som skrev boken "Sapiens") kom in (efter 38 minuter) började det bli intressant ett tag.

 Det fjärde programmet om "hjärnans plasticitet" var också intressant.

 Även det sista och femte programmet som handlade mycket om AI var givande att ta del av.

 Sammanfattningsvis vill jag påpeka att det sades alldeles för lite om medvetandet eller "Det Sanna Jaget". Det medvetande som är ägare av sinnet och kroppen och som borde vara orsak över dessa. Det medvetande som är medvetet om att vara medvetet.

 En sak som återkommande påpekas i programmen (inte alls i alla) är att hjärnan föredrar "enkla lösningar". Min insikt av det blir att hjärnan föredrar svart/vitt tänkande istället för gråskaletänkande. Det gör att jag inser hur viktigt det är att följa Epiktetos råd: Betrakta din människa som en lömsk och farlig fiende (byt ut din människa mot din hjärna/ditt sinne så gäller Epiktetos råd lika bra idag. - Eller lär dig att tänka i gråskala. Då kan du överlista din lata hjärna med ditt omdöme.

Kolla gärna även:

https://axiom1a.blogspot.com/2023/10/en-intervju-med-kay-pollak-brian.html

Todde

 

Harrisons historia: Heder och ära

 Det är inte ovanligt att förtalsrykten, -rättegångar och -domar lyfts upp i medier. Frågan är: är detta ett modernt fenomen, eller har ärekränkningar och förtal varit vanliga också förr? Svaret är att dylika anklagelser och rättegångar var betydligt mer frekventa förr än nu. Att vi vet det beror på att juridiska aktioner tenderar att fastna i skrift, till exempel i tänke- och domböcker, vilket gör att vi kan studera dem (och även lägga dem till grund för statistik) så långt tillbaka som svensk medeltid.

 Både män och kvinnor har varit noga med att fästa sina (och sina fienders) allra värsta verbala arsenal på pränt. Ju ädlare och finare man har uppfattat sig själv, desto lägre tolerans har man i regel haft för invektiv och baktaleri riktade mot den egna personen. Det har man låtit omvärlden och eftervärlden veta. Framför allt handlade det om ära. I det gamla samhället, innan staten och de sociala skyddsnäten utvecklades, var heder och ära inget man skämtade om.

 Detta var en integrerad del av den personliga identiteten: det bar upp människan och definierade hennes – och i förlängningen släktens och det sociala nätverkets – samhälleliga värde. Den medlem av frälset och borgerskapet som lät någon annan trampa på den egna äran riskerade att mista omgivningens respekt, vilket kunde få förödande konsekvenser för livssituationen. Alltså blev invektiv föremål för noggrann lagstiftning och för oräkneliga rättsprocesser. Redan på landskapslagarnas tid har vi tillräckligt med källmaterial för att i detalj kunna rekonstruera svenska ärekränkningar och svordomar.

 Här är några exempel ur högen. 1200-talets västgötska lagar skiljer mellan okvädinsord (oqvæthins orth) och styggelseord (firnær orth). Om man kallade någon ”fegis”, ”trollkona” eller ”hortuta”, räknades det som okvädingsord. Som exempel på styggelseord kan nämnas beskyllningar om homosexuella aktiviteter, tidelag och incest.

 Både okvädinsord och styggelseord sonades i regel med böter. (Över huvud taget utgjordes flertalet straff i det gamla Sverige av böter.) Listan på sådana bötesbelagda tillmälen i det medeltida Sverige kan göras lång, särskilt i juridiska källor från städer: ”niding”, ”förgörerska”, ”tjuv”, ”sköka”, ”hora”, ”rövare”, ”mördare”, ”träl”, ”skökoson”, ”horeson”, ”lögnare”, ”inpiskad djävulsson” (forsleghin herriæns son, i Bjärköarätten) samt ”son av hynda” (också i Bjärköarätten), med mera.

 För den som inte kunde betala böterna. väntade piskning vid skampålen. Detta drabbade bland annat Lucia Magnusdotter i Stockholm, som år 1478 kallade Jöns Erlandssons hustru ”hora” – ett av de vanligaste tillmälen som kvinnor använde mot andra kvinnor om de vill förtala och förolämpa dem. Jöns hustru vägrade att acceptera denna kriminella kränkning av sin ära, och det slutade med att Lucia dömdes att betala två mark i böter.

 Så mycket pengar hade Lucia inte, varför hon i stället ”stupaslogs”, det vill säga fördes till skampålen och piskades. För att ärekränknings- och förtalsbrottens betydelse jämfört med andra brott ska framgå med önskvärd tydlighet kan vi betrakta Stockholms tänkeböcker för perioden 1474– 1492. Här finns omkring 2 000 anteckningar om sammanlagt ca 1 400 brott, både verkliga och misstänkta. Av dessa utgörs hela 9,6 procent av ärekränkningsbrott, nästan lika många som tjuvnadsbrotten (11,9 procent).

 Mer än något annat processade dock stockholmarna om våldsbrott (57,8 procent), vilket säger en hel del om livet i den senmedeltida staden. Det var alltså mycket vanligt att man stämde varandra inför rätta för förtal, men det var ännu vanligare att folk släpades till rådstugan för att ha tagit till knytnävarna. Till saken hör också att förtal i folktron uppfattades som potentiellt skadligt i direkt fysisk bemärkelse.

 Som exempel kan nämnas den västsvenska föreställningen att en förtalad person kunde få blemmor på tungan. Det fanns ramsor och spottritualer som antogs kunna nyttjas om man ville bli kvitt blemmorna, och om det inte hjälpte fick man söka upp en trollkunnig person för att få hjälp. Om du kunde räkna ut vem som låg bakom förtalet var det, påstods det, fullt möjligt för dig att vända på förbannelsen så att den skyldige/skyldiga fick blemmorna i stället. 

Ur SvD 2024-03-10 av Dick Harrison - professor i historia vid Lunds universitet

Kolla även: https://axiom1a.blogspot.com/2024/02/det-ar-vi-som-ar-good-guys-ar-utmarkt.html

Det är vi som är ”the good guys”

Vi har ett samhällssystem som vi borde jubla över, vilja sprida över världen och kämpa för.

 Det är utmärkt att granska sig själv för att bli en bättre människa. Men om ödmjukheten svänger över i ett självförakt, som färgar av sig på hela den goda idé man kämpar för, är det fara å färde.

 Den västerländska befolkningen har drabbats av ett sådant självhat mot sin egen kultur. Det har lett till att många antingen förfallit i nihilism (”det finns inget gott eller ont”) eller i en omvänd moral, där det goda ses som ont. Självklart har västerlänningar gjort en hel del hemska saker historiskt. Det har alla riken och folk gjort under alla tider.

 Men till skillnad från andra kulturer har vi även lyckats skapa ett samhällssystem som är markant mer gott och rättfärdigt än något tidigare i historien. Med de demokratiska rättsstater som började växa fram i slutet av 1700-talet i Europa och Nordamerika (med rottrådar till antiken, judisk-kristen etik och humanismen) uppstod till slut statsbildningar som inte styrs av en diabolisk diktator (C2). Där delas i stället makten och folket får bestämma; det är länder som inte startar anfallskrig med oändligt lidande som konsekvens, och där korruption inte utgör normaltillståndet. De moderna, västerländska demokratierna (C2) är de mest högtstående moraliska statsbildningarna i mänsklighetens historia. Dess invånare är närmare en paradisisk tillvaro än mänskligheten någonsin varit. Det är förstås svårt att inse, då människor alltid förlagt sina drömda lyckoriken till andra tider eller platser.

 Men trots allt negativt vi upplever, är det faktiskt betydligt bättre här och nu än på andra tider och platser. Vi har ett samhällssystem som vi borde jubla över, vilja sprida över världen och kämpa för. Sedan de moderna demokratiernas uppkomst har de aldrig varit så hotade som i dag – knappt ens under andra världskriget. Inifrån, med Donald Trump som säger sig vilja lämna Europa åt sitt öde och föraktar demokratin. Utifrån, med den nya världsordning Kina och Ryssland försöker skapa, där de binder upp Indien, Sydafrika och Brasilien i Brics-samarbetet och drar länder från tidigare demokratiska ambitioner till sin mörka intressesfär.

 Därför måste vi sluta blåsa upp Kina och andra diktaturer till ekonomiska och militära stormakter och ta tillbaka industriproduktion. Vi måste kämpa för våra ideal i FN. Vi måste stärka våra försvar och ekonomier. Men framför allt måste vi sluta att tro att våra samhällen är dåliga och orättvisa. Vi ska inte blunda för våra brister, men inte heller överdriva. Vi behöver göra mer för miljön, men de värsta utsläppen sker i diktaturer. Vi ska fortsätta stödja utsatta grupper här, men samtidigt inse hur långt vi kommit.

 Hur har kvinnorna det i arabstaterna, de homosexuella i Ryssland, muslimerna i Kina, gruvarbetarna i Zimbabwe? Det finns grader i helvetet, men att leva i en diktatur innebär alltid att vara mer eller mindre förslavad. För vår egen skull, och för mänskligheten i dess helhet, måste västerlandets befolkning åter bli ideologisk: utan att bli naiv och tappa respekten för andra kulturer, brinna för den demokratiska rättsstaten som idé. Förstå att det är vi som är ”the good guys”.

Ur SvD 2024-02-29

 Eller som Winston Churchill sa: Vår moderna Västerländska demokrati är det minst dåliga samhällssystem som existerat på vår planet.  

Kolla även: https://axiom1a.blogspot.com/2023/10/en-intervju-med-kay-pollak-brian.html 

 

Jordens natur föröds av folkökningen

Människans snabba expansion leder till miljöförstörelse, svält och skövlad biologisk mångfald. Folkökningen behöver bromsas snarast för hållbarhet, skriver professorerna Malte Andersson och Frank Götmark

 År 1800 var jordens befolkning 1 miljard. Förra hösten överskred vi 8 miljarder och växer nu med cirka 80 miljoner per år. Samtidigt minskar och försvinner arter och ekosystem genom vår överexploatering: mer än var fjärde av 150 000 granskade arter är hotad, varav varannan kärlväxt.

 Bland 71 000 studerade djurarter minskar nästan hälften, bara 3 procent ökar. Och det går snabbt. Sedan 1970 har bestånd av däggdjur, fåglar, groddjur, reptiler och fiskar minskat med i medeltal cirka 70 procent. Orsakerna är många. Överexploatering i skogsbruk, jakt och fiske. Jordbruk och boskapsdrift över ökande arealer. Infrastruktur och bebyggelse som bostäder, industrier, vägar och gruvor. Vår spridning av invasiva organismer.

 Arter minskar oftast för att vi tar över och utplånar deras livsrum – naturliga ekosystem och miljöer som arter länge anpassats till genom evolution. Förstörelse av livsmiljö är främsta orsaken till att djurpopulationer försvinner. Det sker främst i tropikerna, men också i Europa minskar växter och djur i takt med ökad folktäthet och konsumtion, som ekologen Trevor Beebee visar i sin aktuella bok ”Impacts of Human Population on Wildlife” (2023).

 Ett annat hot mot biologisk mångfald är klimatförändring, där de två främsta drivkrafterna är ökande befolkning och konsumtion, enligt IPCC:s stora rapport 2022. Den rika världens höga konsumtion behöver givetvis minska, som ofta framhålls i miljödebatten (se till exempel wwf.se, Hållbar konsumtion).

 Däremot diskuteras sällan eller aldrig folkökningens oerhört destruktiva följder för biologisk mångfald och hållbarhet, vare sig av medier som SR eller SVT, av politiker, FN eller av miljörörelsen (till exempel WWF och Naturskyddsföreningen).

 Har ämnet blivit tabu? Tusentals internationella forskare pekade 2017 i ”Scientists’ Warning” på behovet att stabilisera vår population. I sin gedigna översikt visar Beebee (2023) att ”overpopulation is at least as much a rich as a poor country problem”. Det krävs insatser från alla länder.

 En ny rapport visar att vi utplånat det mesta av jordens stora landdäggdjur, reducerat dem till en ringa bråkdel av rikedomen innan vår ökning sköt fart (genom fossil energi, medicinska framsteg, bättre föda och längre liv). I biomassa dominerar vi nu fullständigt bland jordens kvarvarande landdäggdjur.

 Är vår enorma expansion, till andra arters fördärv, etiskt rimlig? Vi utgör 390 miljoner ton. Våra domesticerade däggdjur – kor, grisar, får och sällskapsdjur som hästar, hundar med mera – 630 miljoner ton. Totalt drygt en miljard ton, femtio gånger mer än all världens återstående vilda landdäggdjur, som vi sänkt till en spillra på 20 miljoner ton! För några tusen år sedan, innan vi blev jordbrukare, var proportionerna mer än omvända. Vi var bara några miljoner människor, mindre än en tusendel av dagens befolkning, och hade ingen boskap. I delar av västra Asien och särskilt i Afrika, där befolkningen väntas växa med 2,5 miljarder till 2088 enligt FN, är födelsetalen fortsatt höga. Antalet undernärda i Afrika är nu nära 300 miljoner och ökar enligt FAO varje år.

 Folkökningen är på väg att leda till katastrof för såväl Afrikas människor som dess biologiska mångfald. Hundratals miljoner kvinnor saknar preventivmedel, och sociala normer påverkade av patriarkat, religion och etnisk konkurrens främjar stora barnkullar.

 Trots den väldiga folkökningens negativa konsekvenser saknas befolkningsmål bland FN:s 17 globala mål till 2030. Men oberoende forskare pekar på att en ekologiskt hållbar befolkning snarare ligger kring 2–3 miljarder än de 10,4 vi enligt FN är på väg mot. Om alla skall nå europeisk levnadsstandard kan en hållbar mänsklig världspopulation troligen inte överstiga cirka 3 miljarder. Än mindre om andra arters villkor skall förbättras. FN:s konferens om biodiversitet, Cop15, föreslog förra året skydd för 30 procent av planeten för biologisk mångfald, och FN:s konferens nyligen i Nairobi föreslår konkreta åtgärder för de behov som sågs vid Cop15. Som vi belyst i SvD 23/10 2022 behöver länder med höga födelsetal sänka dem avsevärt för att bidra till hållbar världspopulation. Positivt är att frivilliga program för familjeplanering i till exempel Bangladesh, Thailand och Sydkorea har fungerat väl och snabbt sänkt födelsetalen. Tyvärr försvann många program för familjeplanering efter 1995, då SRHR (Sexuell och Reproduktiv Hälsa och Rättigheter) ersatte familjeplanering, även inom svenskt bistånd.

 Men forskning visar att längre utbildning för flickor söder om Sahara bara ökar bruket av preventivmedel rejält om längre utbildning kombineras med program för familjeplanering. Det finns sammantaget starka belägg för vikten av bistånd till såväl familjeplanering som SRHR och kvinnors egenmakt och utbildning.

 Rätt till och utbildning i familjeplanering framhölls av FN redan 1968. När regeringen nu omprövar svenskt bistånd kan man lära av tidigare misstag och ge välbehövligt stöd både för SRHR och program för familjeplanering. Särskilt nya program som även tar hänsyn till miljö och natur, och ökar möjligheten att bevara jordens biologiska mångfald.

Malte Andersson ekolog, professor emeritus, Göteborgs universitet Frank Götmark professor i ekologi och naturvård, Göteborgs universitet

Kolla även: 

https://axiom1a.blogspot.com/2023/01/om-forvantan-sjalva-ordet-innebar-att.html