Meditationens syfte: Att bara vara - Att bara vara observatören = medvetandet = det sanna jaget.

Meditation - Ordet består av två delar (ur Indo-Europeiskan enligt American Heritage Dictionary) - dels "Med-" och "-tion".

 "Med-" betyder "Att vidtaga rätt åtgärd" och "-tion" betyder ”tillstånd”. Så meditation (enligt Indoeuropéerna) betyder "att försätta sig i ett tillstånd att vidtaga rätt åtgärd".

 Studerar man de Indo-europeiska rotorden (Den amerikanska ordboken "The American Heritage Dictionary of the English language"  innehåller ett appendix, som definierar de indo-europeiska rotordens betydelse), upptäcker man att det fanns en oerhört mycket större medvetenhet om andlighet på den tiden när dessa andliga ord infördes i den tidens språk.

 Enligt buddhistisk tradition är det de avtryck den förste store buddhaen (den förste av fem stora buddhaer som skall verka i vår tid) lämnade efter sig.

 Jag citerar den romerske filosofen (stoiker) Epiktetos : "Du måste betrakta din människa (människo-naturen som bara lever ett liv) som en lömsk och farlig fiende".

 Och en länk till video om den sokratiska metoden (speciellt intressant är den sista halvan, som verkligen handlar om den sokratiska metoden).

 Socrates' Secret to EXPOSING Fools

 Sokrates: ”Jag kan inte lära någon något. Jag kan bara få dem att tänka”

Kolla även: 

https://axiom1a.blogspot.com/2015/04/lovord-till-evighetens-sannavanskap-och.html

 Den femte stora buddhaen enligt buddhismen kallas Maitreya, vilket är sanskrit för "Vänskapens Buddha".

 Glöm inte (del av det sokratiska budskapet) är att VARA SPEPTISK

 

Prisras för forskning om fattiga och rika länder

Eller konsten att gå mot demokrati (C2)

Årets (2024) Nobelpris i Ekonomi

 En trio tilldelas årets ekonomipris till minnet av Alfred Nobel. Daron Acemoglu, Simon Johnson och James A Robinson har frågat sig varför vissa länder är fattiga och andra rika. Svaret har de hittat i européernas kolonisation.

 Daron Acemoglu, är med på videolänk från Aten när priset presenteras på en presskonferens på Kungliga vetenskapsakademien. – Det är en riktig chock, säger Acemoglu, som dock fanns med bland de förhandstippade favoriterna.

 Årets pris handlar om att förstå varför vissa länder är rika och andra fattiga. För att komma fram till det har trion studerat européernas kolonisering av världen århundraden bakåt i tiden och vilken typ av politiska och ekonomiska institutioner som infördes eller behölls i de olika länderna.

 Forskningen har kunnat visa på vikten av bra samhällsinstitutioner för ett lands välstånd.– Det är väldigt viktigt eftersom det ger ett bra verktyg för hur man kan angripa fattigdom och andra typer av problem som vi ser runt om i världen, säger Tommy Andersson, professor i nationalekonomi och ledamot i priskommittén. Tidigare teorier har enligt Andersson utgått från att länder, som blir rika automatiskt får demokrati.

 Årets pristagare har visat att det ofta är tvärtom - att länder med bra institutioner ofta blir rika. Forskningen har också visat att länder som var relativt rika när de koloniserades i dag generellt har hamnat i ett sämre läge än länder som var fattiga när de koloniserades. – I länder där man kunde exploatera mycket resurser införde man typiskt institutioner som gynnade en liten elit.

 Det gjorde att länder som tidigare var rika fick exploaterande institutioner som på sikt visade sig vara väldigt dåliga för välståndet, säger Andersson. Fattigare och mer glesbefolkade " kolonier gav mer utrymme åt större bosättarkolonier.– Européer som kom till de områdena ville skapa ett system som förvisso gynnade dem själva, men som också gynnade andra till exempel genom bättre skydd av ägande rätter, så att de skulle kunna investera i sina nya hemländer, säger Tommy Andersson.

 Institutioner som skyddade äganderätten visade sig vara bra för långsiktig tillväxt. Enligt Tommy Andersson har forskningen bland annat påverkat flera organ inom FN. – Det finns med bland deras 2030-mål att skapa inkluderande institutioner. I den bemärkelsen har de bidragit att få upp det här med institutionernas vikt på agendan, säger han. Alla tre pristagarna är verksamma vid universitet i USA.

Ur SvD 2024-10-15

Kolla även: https://axiom1a.blogspot.com/2024/05/vi-europeer-borjar-bli-en-pyttig.html

Forskningen hjälper oss att förstå klyftor

Mener?

 Svaga samhällsinstitutioner är en av förklaringarna till varför vissa länder fortsätter att vara fattiga. Daron Acemoglu, Simon Johnson och James A Robinson som forskar i ekonomiska skillnader får årets ekonomipris. Varför fick den här trion priset?

 I dag är den rikaste femtedelen av världens länder runt trettio gånger rikare än den fattigaste femtedelen. Trots att alla länder har blivit rikare de senaste decennierna har inkomstskillnaderna mellan de rikaste och fattigaste inte minskat. Pristagarnas forskning har hjälpt oss förstå varför så är fallet – alltså varför vissa länder är fattiga och andra rika. Det konstaterade Jan Teorell, professor i statskunskap vid Stockholms universitet, i samband med tillkännagivandet av årets ekonomipris.

 Vad förklarar det stora gapet mellan rika och fattiga länder? Pristagarnas forskning visar att en stor del av inkomstskillnaderna beror på att olika länder har utvecklat olika ekonomiska och politiska institutioner. Länder med så kallade inkluderande institutioner – med demokrati och skyddad äganderätt (C2) – har blivit rikare än länder med exkluderande institutioner som innebär stora risker för expropriation och autokrati.

 Ett av skälen till varför vissa länder har inkluderande och andra exkluderande institutioner kan spåras långt bakåt i tiden – till skillnader i vad som hände i olika kolonier efter att Europa koloniserat stora delar av världen, med början på 1500-talet.

 Fler européer flyttade till kolonier med färre sjukdomar och lägre dödstal. Detta ledde i sin tur till att det skapades mer inkluderande institutioner i dessa kolonier. I kolonier dit färre européer flyttade – på grund av sjukdomar som malaria och gula febern – bildades tvärtom fler exkluderande institutioner där kolonial makterna roffade åt sig landets tillgångar på lokalbefolkningens bekostnad.

 Pristagarnas forskning visar också att kolonierna som var fattigast på 1500-talet i dag är de rikaste, och vice versa. Ett av skälen är att de fattigaste kolonierna var mer glesbefolkade. Det gjorde att fler nybyggare flyttade dit, vilket i sin tur ledde till att kolonin fick mer inkluderande institutioner.

 Genom århundraden har allt det här lett till stora skillnader mellan hur mycket ekonomin har vuxit i olika länder. Går det inte helt enkelt att bara introducera inkluderande institutioner? Riktigt så enkelt är det inte – något som pristagarna för klarar med det så kallade ”commitment–problemet.” I länder utan demokrati och inkluderande institutioner kommer folket hela tiden att vara rädda för att tillgångarna som de eventuellt har lyckats bygga upp kommer att konfiskeras av den styrande eliten, även när eliten lovar ekonomiska reformer. Det hämmar folks incitament att skapa värden för sig själva, och i sin tur landets ekonomiska utveckling och möjligheter att växa sig rikt.

 Det så kallade ”commitment-problemet” är också en av förklaringarna till varför auktoritära stater ibland förvandlas till demokratier. Eliten vet att det enda sättet för landet att bli av med ”commitment-problemet” – och därmed bli rikt – är att introducera demokrati.

 Ur SvD 2024-10-15

Kolla även:

https://axiom1a.blogspot.com/2024/07/inger-enkvist-tar-vi-vara-pa-vasts-rika.html

Mattias Svensson:

Fattigdom är inte rika länders fel

 Frågan är om ett ekonomipris någonsin haft så omedelbar relevans för samtidens problem som det som i år tilldelas Daron Acemoglu, Simon Johnson och James Robinson. Framför allt Acemoglu och Robinson visar i sina bästa stunder varför både vänsterns självhat och populismens självgodhet är falska alternativ. I den inflytelserika boken ”Why nations fail” visar Acemoglu och Robinson att högljudda delar av den akademiska vänstern har ett grundläggande fel i sin samhällsanalys: Det är inte rika länders fel att fattiga länder är fattiga.

 Sverige var exempelvis inte fattigt på 1800 talet för att Storbritannien var rikt. Tvärtom kunde vi också bli rika när vi kopierade reformer som näringsfrihet och demokratisering. Tack vare dessa bättre institutioner – Acemoglu och Robinson kallar dem inkluderande– kunde Sverige snabbt bygga upp sitt eget väl stånd, med god hjälp av andra länder som hade gjort, eller var på väg att göra, samma resa.

 Vi behöver alltså inte känna dåligt samvete för att vi bor i ett rikt land; välståndet vi skapat har inte tagits ifrån någon annan. Viktigast bland dessa inkluderande institutioner är äganderätten. Den innebär att man kan lita på att man förfogar över det man skapat, också i framtiden. Det gör att vi kan arbeta för andra, skriva kontrakt, investera, ge kredit och göra affärsplaner för att få högre intäkter på sikt. Det är i sådana samhällen som väl ståndet växer.

 Fattigdom beror omvänt på svårigheten att etablera fungerande institutioner. Det finns alltid en frestelse för makthavare att lägga beslag på de resurser som finns, vilket underminerar äganderätten och möjligheten att bygga välstånd på sikt. Acemoglu och Robinson kallar det för extraktiva institutioner. I sin uppföljande bok ”The Narrow corridor” (Penguin Press) visar Acemoglu och Robinson hur även starka klaner håller samhällen kvar i fattigdom och ofrihet. Att makten begränsas av lagstyre och individuella rättigheter som yttrandefrihet, och bara är till låns under mandatperioden fram till nästa val, försvårar också för styrande att kortsiktigt berika sig och sina vänner.

 Som bland annat Acemoglu och Robinsons forskning bidragit till att visa har demokratier därför generellt sett bättre ekonomisk utveckling än auktoritära styren. Även den extraktiva logiken är dessvärre högaktuell i vår tid. Den är nämligen drivande i den auktoritära och populistiska trend som sveper över världen. Som författaren och journalisten Anne Applebaum nyligen visat i sin bok ”Autocracy Inc” är det just den styrande klickens vilja att berika sig (och hålla sig kvar vid makten) som i våra dagar förenar kommunistiska, nationalistiska och islamistiska styren. Dessa styren sprider inte bara ofrihet och geopolitisk instabilitet, utan också ekonomisk stagnation i samhällen där det är lättare att roffa åt sig.

 Även med populister vid makten försämras ett lands ekonomiska möjligheter. De underminerar nämligen också de inkluderande institutioner som gör demokratier överlägsna och lockas därtill av ekonomisk nationalism. De ställer gärna ett kollektivt ”vi” mot andra grupper och signalerar detta genom att kringskära likhet inför lagen och fri- och rättigheter för alla. Populister kallar sig gärna folkliga, men när politiken förs för att gynna några oaktat om de råkar vara en majoritet – drabbas alla. Acemoglu och Robinson visar att tvärtemot de föreställningar som ofta återfinns på vänsterlutande kultursidor, så bidrar äganderätt och ekonomisk frihet till att skapa och underbygga gemensamma intressen, tillit och gemenskap.

Dessutom har de visat att demokratins maktdelning, likhet inför lagen och individuella rättigheter som yttrandefrihet, har betydelse också för ekonomiskt välstånd. Kort sagt: Vi kan bli rikare och friare – och det kan alla andra länder också.

 UR SvD  2024-10-15

Kolla även: https://axiom1a.blogspot.com/2024/02/det-ar-vi-som-ar-good-guys-ar-utmarkt.html

 

Blir världen fortfarande bättre?

 I mitten av 2010-talet blev Hans Rosling världsberömd för sina hoppingivande presentationer av allt det som stadigt blivit bättre i världen. Men hur har kurvorna sett ut sedan dess? Tittar man närmare på statistiken finner man många lugnande fakta, men också orosmoln.

 Blir världen fortfarande bättre? Frågan kan verka konstig i en tid då det mesta tycks gå åt pipsvängen, men den är värd att tas på allvar. Böcker om att det går utför med samhället och mänskligheten har alltid kommit i en strid ström.

 2010 kom den brittiske biologen och vetenskapsjournalisten Matt Ridleys bok ”The rational optimist: How prosperity evolves”. Den svenske författaren och liberale samhällsdebattören Johan Norberg gav 2016 ut ”Progress: Ten reasons to look forward to the future” (översatt till svenska som ”Framsteg” året därpå) Mest känd är kanske "Factfulness. Tio knep som hjälper dig att förstå världen” (på engelska med undertiteln ”Ten reasons we're wrong about the world – and why things are better than you think”), av läkaren och folkhälsoprofessorn Hans Rosling, postumt utgiven. Böckerna har alla ett empiriskt anslag. "A tornado of evidence" lyder exempelvis tidskriften The Economists omdöme om Norbergs ”Progress”.

 Ytterst är det naturligtvis en fråga om världen blir bättre, men de indikatorer som lyfts fram är i regel okontroversiella. Få finner det problematiskt att fattigdom minskar samtidigt som fred, tolerans och demokrati ökar. Statistiken kommer påfallande ofta från olika FN-organisationer. Det betyder inte att det saknas mätfel, men det är i grunden samma statistik som utvecklingsforskare över hela världen använder. En annan gemensam nämnare för böckerna om hur världen blir bättre är att deras författare arbetar i uppförsbacke och har avfärdats som naiva. Det är svårt att förändra människors världsbild. De flesta är instinktivt pessimistiska om världens utveckling. I Roslings bok är frustrationen särskilt tydlig. Trots pedagogiska datavisualiseringar och Youtube-föreläsningar sedda av miljoner mötte Rosling ofta okunnighet och slentrianmässiga hållningar även bland högutbildade som dagligen arbetade med global utveckling. Medan Ridley och Norberg är uttalade marknadsliberaler, sade sig Rosling bara förmedla fakta. Han protesterade till och med mot etiketten optimist: ”Man är väl inte optimist bara för att man vet att barnadödligheten de sista årtiondena sjunkit snabbare i Bangladesh, Egypten och Brasilien än den någonsin gjort i Sverige. Roslings opolitiska ansats gjorde honom svår att avfärda. Men intressant nog kan den också ha bidragit till att det blev svårare för många att ta till sig hans budskap.

 Forskning tyder nämligen på att människor som ska förmås att byta åsikt i viktiga frågor kräver mer än fakta som visar att de har fel. Det behövs också en begriplig förklaring till varför saker och ting förhåller sig annorlunda än de trodde. Det må vara lätt att med statistik visa att världen blir bättre, men det är svårare att övertygande förklara varför så är fallet.

 Till skillnad från Rosling har Ridley och Norberg i flera böcker presenterat ett sammanhållet narrativ kring vad den positiva utvecklingen beror på: fria marknader och skapande individer. Som förklaringar till mänsklighetens framsteg räcker marknadsekonomi, ekonomisk frihet och teknisk utveckling långt. Men det finns mönster som avviker från den världsbilden. Välmående länder med hög ekonomisk frihet tenderar att också ha höga skatter och stor välfärdsstat. Teknisk utveckling som förklaring till att världen blir bättre väcker omedelbart frågor om var den tekniska utvecklingen kommer från och vad som gör att tekniken används i goda syften.

 Överambitiöst säger många, men likväl finns en gemensam nämnare: människans dominans på planeten beror på en enastående förmåga att samarbeta. Mänskliga samhällen lyckas bättre när det finns institutioner som främjar samarbete. Förklaringen är fullt förenlig med Norbergs och Ridleys marknadsvänlighet: den arbetsdelning som växer fram i marknadsekonomin kan med fördel förstås som en form av samarbete. Men även demokratin, rättsstaten och välfärdsstaten är institutioner som på olika sätt främjar samarbete och därmed välståndsskapande.

 Kanske skulle det vara lättare att få gehör för idén om att världen blir bättre om utvecklingen förklaras som resultatet av mänskligt samarbete. Ett större problem är förmodligen att världens utveckling de senaste åren har gjort att tesen om att världen blir bättre ter sig daterad, för att inte säga världsfrånvänd.

 En global viruspandemi, fortsatt global uppvärmning, flera krigsutbrott, inflationens återkomst och ett antal val med populistiska framgångar runtom i världen har skapat en domedagskänsla i nyhetsrapporteringen. Men är det något vi har lärt oss av Hans Rosling är det att känslor ofta motsägs av fakta. I de flesta fall finns det nu ytterligare tio års data för de mått och indikatorer som Ridley, Norberg och Rosling lyfte fram. Vad ser vi om tidsserierna förlängs? Flera mått fortsätter att förbättras i stabil takt. Andelen av jordens befolkning med tillgång till dricksvatten ökar, från 66 procent 2010 till 73 procent 2022. Läskunnigheten likaså, 2022 var den högre än någonsin: 87 procent. För män är siffran ännu högre, men könsklyftan minskar med tiden.

Spädbarnsdödligheten fortsätter att falla. Kurvan som visar global förväntad livslängd vid födseln för jordens befolkning är fascinerande i sin enkelhet. Den har ökat från 47 år 1950 till 73 år 2023. Ökningen är påfallande stabil men det syns två hack i kurvan, det ena större än det andra. Gör en paus i läsningen och testa dig själv: vilka två händelser efter 1950 har orsakat markanta men tillfälliga fall i den genomsnittliga livslängden på jorden?

 Det senaste hacket var 2020 och orsakades av coronapandemin. Det andra hacket är större och syns 1960 då Mao orsakade massvält i Kina genom att socialisera jordbruket. I övrigt gäller att människor dör vid allt högre åldrar och nyfödda jordbor förväntas leva allt längre. Förväntad livslängd är inte den enda indikatorn som tog stryk under pandemin för att sedan återhämta sig. Andelen av jordens befolkning som lever i absolut fattigdom föll fram till 2020 då den ökade markant. Men mellan 2021 och 2024 föll den tillbaka.

 Den senaste uppdateringen kom i våras och visade att fattigdomen minskar oavsett om fattigdomsgränsen dras vid två, fyra eller sju dollar om dagen. Världsbanken rapporterar även världens samlade BNP per capita, rensad för inflationen. Denna ”bruttoplanetprodukt” föll 2020, men hämtade sig snabbt och var 2023 den högsta någonsin. Mer glädjande är att allt fler länder numera klarar av att kombinera växande BNP med minskande koldioxidutsläpp, även när import och export beaktas. Trenden mot ökande intelligens tycks hålla i sig, till stor del för att bättre kost främjar hjärnans utveckling. Antalet mord per capita fortsätter att minska, både i Europa och globalt. Årliga dödsfall i natur-katastrofer faller fortfarande.

 Trenden att allt fler länder förbjuder etnisk diskriminering i arbetslivet håller i sig. I ett läge när många suckar över utvecklingen i USA kan det vara intressant att veta att andelen amerikaner som accepterar äktenskap mellan vita och färgade har ökat oavbrutet sedan mätningarna startade 1958. 2021 var siffran den högsta någonsin: 94 procent. Många blir skeptiska och irriterade när statistik om att världen blir bättre radas upp på detta vis.

 Vad säger siffrorna egentligen? Har indikatorerna valts ut för att passa ett visst narrativ, samtidigt som annan statistik utvecklas betydligt mer problematiskt? För den läsare som känner sig träffad har jag ett lugnande budskap: flera kurvor som pekade åt rätt håll för ett eller två decennier sedan har stagnerat.

 I flera avseende går det numera utför med världen. Känns det bättre? Genomgången ovan är en delmängd av indikatorer som jag valde ut 2017, när jag sammanfattade budskapet från Ridley, Norberg och Rosling. Varför du har fel om nästan allt, men ändå inte vill ändra dig”. 19 punkter blev det, och så långt dataserierna då räckte var alla på väg åt rätt håll. Nu är det annorlunda. Förekomsten av undernäring ökade under pandemin, och där syns ännu ingen minskning i data. Förekomsten av barnarbete har slutat att falla, och antalet väpnade konflikter i världen har ökat de senaste tio åren. Fler konflikter betyder inte nödvändigtvis fler döda, men 2022 var tyvärr det dödligaste året sedan 1980-talet. När data från 2023 och 2024 adderas kommer det sannolikt inte att se bättre ut. Nedslående är även att andelen människor som lever i demokrati är i fallande trend, och även om fler länder lyckas öka BNP utan att släppa ut mer koldioxidutsläpp, går både total koldioxidhalt och global medeltemperatur åt fel håll. Världen blir fortfarande rikare och friskare, men den blir också varmare, mer våldsam och mindre demokratisk. Det tråkiga med detta är att om våld och diktatur sprider sig, hotas de institutioner som främjar mänskligt samarbete.

Då kommer ännu fler välståndskurvor att vända nedåt. 2020-talet blir nog ett sämre decennium för genren böcker om att världen blir bättre.

Andreas Bergh Välfärdsforskare vid Institutet för näringslivsforskning (IFN) och docent i nationalekonomi vid Lunds universitet - Ur SvD 2012-090-01 Kultur

OBS! PS. Överbefolkningsproblemet glöms även av i detta sammanhang.

Kolla även: 

https://axiom1a.blogspot.com/2024/04/din-hjarna-ditt-sinne-eller-din.html

 Citat av Platon

“Folk är som jord. De kan antingen ge dig näring och hjälpa dig att växa som varelse eller så de kan hämma din tillväxt och låta dig vissna och dö.”

“Straffet som de kloka lider av som vägrar att delta i regeringen, är att leva under regeringen av värre män.”

“Det spelar ingen roll om reinkarnation existerar och är sant. Det viktiga är att få folket att tro att de återföds. Då blir de mer villiga att ta ansvar för att se till att staten i framtiden blir bättre.”

“Ingenting kan vara mer absurt än den praxis som råder i vårt land då män och kvinnor inte följer samma sysselsättningar med alla sina styrkor och med ett sinne. Då är staten, istället för att vara hel, reducerad till hälften.”

“Den första och största segern är att återvinna ditt sanna jag. Att låta ditt sanna jag erövras av ditt sämre jag (människonaturen) är det mest skamliga och avskyvärda.”

“Visa män talar för att de har något att säga; dårar talar för att de måste säga något.”

“Ett bra beslut baseras på kunskap och inte siffror.”

“Åsikten är det mellan kunskap och okunnighet.”

Kolla även: 

https://axiom1a.blogspot.com/2024/05/vi-europeer-borjar-bli-en-pyttig.html

och:

Plato on Democracy (youtube.com)

 

Inger Enkvist:  Tar vi vara på västs rika idéarv?

 Västeuropa genomförde en första reformation och renässans redan runt år 1000. Den franske filosofen Philippe Nemo berättar i ”Vad är Västerlandet?” (Qu’est-ce que c’est que l’Occident? 2004) varför Europa utvecklades tidigare och annorlunda än andra världsdelar.

 När man förstår den långa historiska process som väst genomgått blir det tydligt varför det varit svårare att exportera demokrati till stater som inte varit med om samma utveckling och varför det är svårt att integrera invandrare från sådana kulturer.

 Nemo stannar till bland annat vid grekerna, romarna, kristendomen, den ”påvliga revolutionen” som strax ska beskrivas närmare, den vetenskapliga revolutionen, upplysningen, liberalismen och demokratin. Det viktiga är att de senare utvecklingsstadierna kommer ur de tidigare, att bakslag har förekommit och att dagens vetenskap, yttrandefrihet och demokrati ingalunda ska ses som tillförsäkrade en gång för alla.

 De första och de senaste stadierna är relativt välkända och därför läggs fokus här på den ”påvliga revolutionen” i Västeuropa som var speciellt intensiv 1050–1150. Den innebar en tidig renässans och en tidig reformation 500 år före Luther. Påven Gregorius VII (1073– 1085) krävde att kyrkan skulle få sköta sina egna angelägenheter och förbjöd prästers giftermål samt försäljning av prästtjänster. Genom att utveckla den kanoniska, alltså kyrkliga, lagen gav han indirekt en impuls till utvecklingen av den sekulära lagen i de västeuropeiska staterna.

 Helt avgörande för utvecklingen var Jesu ord att man ska ge Caesar det som tillkommer honom och Gud det som tillkommer Honom. Här har vi ett första steg mot att skilja kyrka och stat, basen för det moderna samhället och något som tog många hundra år att uppnå.

 Det viktiga är att den tidens intellektuella, präster och munkar, valde ut vad de ville bygga på från tidigare kulturer, smälte samman elementen och skapade något nytt. Det fanns inget självklart i processen.

 Från Jerusalem valdes en känsla för att tiden rör sig framåt mot ett mål. Från grekerna idén att samlas på torgen för att resonera, utarbeta och nedteckna lagar och betona det oegennyttiga tänkandet. Från romarna tog reformatörerna idén med praktiskt inriktade lagar för livets alla skeden, något som gjorde framtiden mer förutsägbar. Romarna levde i ett multikulturellt samhälle och måste skapa allmängiltiga lagar. De upprättade skydd för privategendom och ”uppfann” den individuella människan och privatlivet.

 Väst valde att förena ett universellt och ett individuellt perspektiv, något som än i dag inte är självklart. När kristendomen utvecklades i det romerska riket kunde detta inte ha skett, menar Nemo, om det inte redan hade funnits en tanke om värdet av den enskilda, individuella personen. Kristendomen tillförde en omtanke om de ringa, och Gregorius förnyade teologin när han underströk att människor ska använda sitt förnuft för att förbättra världen och minska mänskligt lidande. Dagens västvärld är arvtagare till ett sofistikerat intellektuellt och etiskt arv. Förstår vi det och försvarar vi det?

Inger Enkvist är professor emerita i spanska och författare till flera böcker om utbildning och litteratur – Ur Svd 2024-06-30

Todde

PS. Jag tillfogar gärna arvet från Karl "den store" (Frankernas Kung 768 - 800 + kejsare 800 - 814).

Kolla även: https://axiom1a.blogspot.com/2024/06/det-andra-kalla-kriget-ar-redan-har.html

 

Det andra kalla kriget är redan här

 Fred och frihet i vår tid kommer bara om vi stoppar de makter som hellre vill se krig och diktatur. Det skriver Joar Forssell, Liberalerna.

 Kriget är redan här. Kina, Ryssland och Iran agerar koordinerat, långsiktigt och målmedvetet för att hota Sveriges och våra allierades intressen, demokratins ställning och den regelbaserade världsordningen. För att vinna detta andra kalla krig måste vi i väst dra lärdom från det första.

 Då tog det alltför lång tid innan vi agerade på insikten att motståndaren, Sovjetunionen, redan bedrev ett krig mot oss. Det är dags för den demokratiska världen att vakna igen. Kinas aggressioner mot Taiwan, Rysslands anfallskrig mot Ukraina och Irans proxykrigföring genom terrororganisationer som Hamas är alla exempel på hur det andra kalla kriget tar sig varma uttryck.

 Rysslands krigföring möjliggörs bland annat genom att både Iran och Kina bistår med vapen och finansiella medel. De här tre länderna samarbetar allt tätare, men inte utifrån någon delad positiv övertygelse. Ryssland är fascistiskt, Kina kommunistiskt och Iran islamistiskt.

 Samarbetet får sin energi från ett gemensamt hatobjekt: fria människor i fria samhällen. Den liberala demokratiska världsordningen, där människors fri- och rättigheter skyddas och där det inte finns utrymme för dessa diktatorer. Ryssland, Kina och Iran är vår tids onda axelmakter.

 Putins krig i Ukraina handlar inte primärt om olja eller gas. Det handlar om revanschism och feberdrömmar kring ett återuppstått tsardöme. Xi Jinpings hot och aggression mot Taiwan handlar inte i första hand om öns strategiska position utan snarare om en historisk villfarelse att Taiwan borde tillhöra Kina, att lyckas där Mao misslyckades.

 I Teheran motiveras mullorna av religiös fanatism som kommer till än extremare uttryck i proxyarméerna Hamas, Hezbollah och Houthiregimen. Mot diktatorer som drivs av revanschistiska vansinnesföreställningar fungerar inte vanlig diplomati som motgrepp. Eftergifter uppmuntrar bara dominansbeteendet. När Storbritanniens Chamberlain lät Nazityskland annektera delar av dåvarande Tjeckoslovakien och utropade ”fred i vår tid” gjorde han det i god tro. Hoppet var att führern skulle lugna sig. Resultatet, vet vi, blev det motsatta: Hitler tog eftergifterna som ett bevis på västmakternas svaghet och Chamberlains naivitet banade väg för det andra världskriget.

 Den politik som skulle vara nedtrappande visade sig snarare leda till eskalering. När Ryssland anföll Georgien och inledde sin ockupation agerade väst med liknande undfallenhet. I stället för att svara, dra en linje i sanden och mota Olle i grind lät vi det ske. I naivt hopp om att detta skulle vara nog och i rädsla för att eskalera konflikten. Resultatet blev återigen det motsatta, Ryssland fortsatte sitt krig mot väst genom att angripa och ockupera Krim. Frånvaron av tillräckliga reaktioner ledde sedan återigen till eskalering när Ryssland inledde sitt fullskaliga invasionskrig av Ukraina.

 Vi kan fortfarande undvika ett tredje världskrig men då krävs det att vi slutar med eftergiftspolitiken och i stället rustar upp, svarar och håller våra röda linjer. Ur Kinas, Irans och Rysslands synvinkel pågår redan kriget mot oss för fullt

 Under det första kalla kriget tog det också tid för USA och dess allierade att förstå vad som pågick. En numera klassisk historisk anekdot gör gällande att Stalin fått frågan av sina underhuggare om de inte skulle be att få köpa en turbojetmotor av britterna för att utveckla sitt nya stridsflyg. Stalin lär ha svarat att britterna väl inte kan vara så dumma att de skulle sälja sin teknologi till dem.

 Stalin tog fel. Sovjet fick köpa ritningar och motorer, utvecklade stridsflyget MiG 15 och använde det mot väst och dess allierade under, bland annat, Koreakriget. När vi handlar med och tillåter investeringar från dessa länder i hopp om ekonomisk tillväxt är den osynliga kostnaden för oss mycket hög. Eller som Lenin formulerade det: kapitalisten säljer repet vi ska hänga honom i.

 Ryssland saboterar regelbundet kritisk infrastruktur i Europa, vare sig det är itsystem, ledningar eller transportleder. Kina utför riktade hackerattacker mot demokratiskt valda parlamentariker Iran planerar lönnmord på medborgare i våra länder samtidigt som de rekryterar gängledare att utföra terrordåd på beställning. För ledarna i dessa länder är konfrontationen redan ett faktum och de gör allt i sin makt för att gå vinnande ur den.

 Kinas enhetsfrontspolitik omöjliggör ett tillitsfullt utbyte med Kina. Om alla kinesiska medborgare och företag måste lyda kommunistpartiet, så kan de potentiellt utgöra ett hot. Vi måste förstå att det inte finns några privata företag från Kina. I en marknadsekonomi vilar företagandet på den privata äganderätten, företagen är skilda från staten. I Kina måste alla företag bistå staten, obekväma företagsägare kan ”försvinna” och all information måste delas med kommunist-partiet. Hoten från Ryssland, Kina och Iran måste mötas som de koordineras – samlat.

 Konflikterna kan inte förstås eller hanteras isolerat och eftergiftspolitik leder enbart till eskalation. Därför krävs nu en bred palett av offensiva politiska åtgärder som Sverige, tillsammans med andra likasinnade länder i världen, bör driva igenom.

 Gentemot Ryssland måste EU och våra allierade se till att Ukraina har allt stöd som krävs för att vinna och att Ryssland förlorar kriget. Gentemot Kina krävs att vi stödjer demokratin Taiwan fullt ut samt säkerställer en bred förståelse kring det konkreta hot Kina utgör.

 Gentemot Iran måste det iranska revolutionsgardet, IRGC, terrorlistas och det folkliga motståndet i Iran stöttas på alla sätt som är möjliga. Vi kan återta initiativet, gå från en uppenbart misslyckad och tillbakalutad eftergiftspolitik, till en realistisk och värderingsstyrd demokratioffensiv. Kostnaderna kan bli betydande, men alternativet är krig efter krig och i förlängningen mycket högre kostnader. Fred och frihet i vår tid kommer bara om vi stoppar de makter som hellre vill se krig och diktatur.

 Ur SvD 2024-06-15

 DROGER – LEGALISERA ELLER INTE LEGALISERA?

Effekterna i Kanada är avskräckande

 Legaliseringen av cannabis i Kanada har lett till att fler konsumerar mer, med ökade skadeverkningar som följd. Skyddet för barn har heller inte stärkts, skriver Peter Moilanen och Staffan Hübinette.

 Legalisering är det enda sättet att skydda barn från cannabis, förklarade det kanadensiska liberala partiets ledare Justin Trudeau i juli 2013. Med löfte om legalisering kunde Trudeau locka unga väljare och vinna valet 2015 och tre år senare hade Kanada legaliserat cannabis.

 Narkotikapolitiskt Center presenterar i dag en ny rapport som visar hur legaliseringen lett till att fler konsumerar mer, med ökade skadeverkningar som följd. Skyddet för barn har inte stärkts – fler barn hamnar på akuten sedan de exponerats för cannabis.

 I debatten har Kanadas modell ibland framställts som mer ansvarsfull än den i USA. Ett alternativ mellan girig kommersialism och hårt reglerat monopol, som vissa förespråkare – även i EU-valet – menar att vi borde ta efter i Sverige och Europa.

 De senaste åren har en handfull europeiska länder med Tyskland i spetsen tagit olika steg mot legalisering och det finns därför all anledning att granska effekterna av legaliseringen i Kanada. Så, är modellen framgångsrik? Cannabisindustrin pekar gärna på att den illegala marknaden har minskat, och att försäljningen nu genererar vissa skatteintäkter.

 Antalet cannabisrelaterade brott har förstås sjunkit sedan hanteringen inte längre är olaglig, och därmed har också kostnaderna för domstolarna minskat något. Kostnaden för polisen är dock på samma nivå som tidigare. Även om den illegala marknadens andel har minskat med två tredjedelar så har den totala marknaden samtidigt ökat kraftigt i storlek.

 De kriminellas intäkter har långt ifrån försvunnit. Legaliseringen har inte heller lett till någon minskning av gängrelaterade mord som legaliseringsivrarna utlovade i sina kampanjer, tvärtom har dessa ökat. På toppen av den illegala marknaden har en ny legal och vinstdriven industri skapats. Med den kommer både lobbying och intensiv marknadsföring.

 Nya produkter utvecklas i snabb takt, särskilt ät- och drickbara cannabisprodukter riktade till nya målgrupper, som kvinnor. Statens mål är inte längre att förebygga och minska konsumtionen utan i stället möjliggöra användning av legal cannabis.

 Effekten har blivit att tillgängligheten av cannabis är större än någonsin. Utbudet är bredare, priserna har sjunkit och användning av cannabis har ökat. Andelen personer som är 16 år och äldre och som använt cannabis det senaste året har stigit från 10 procent 2010 till 26 procent 2023 – att jämföra med Sveriges 2,5 procent.

 I åldersgruppen 16–65 år använder 12 procent cannabis dagligen eller nästan dagligen. Det är häpnadsväckande siffror som vi i Sverige inte kommer i närheten av. Högst användning av alla har unga vuxna. Skolelevers användning har inte minskat trots löften om att skydda barn från cannabis.

 Ett ökat bruk av cannabis ger större hälsorisker och skadeverkningar. Allt fler forskningsstudier publiceras som pekar i samma riktning. Störst uppmärksamhet har de studier fått som visar en kraftig ökning av antalet små barn som exponerats för cannabis, huvudsakligen i hemmet, och tvingats uppsöka akutsjukvård. Även bland vuxna är behovet av vård allt större. Som en följd har kostnaden för cannabisrelaterad vård fördubblats under perioden 2007–2020. Även kostnaden för cannabisrelaterad frånvaro från jobbet har ökat.

 Hela samhället påverkas. Arbetsgivare och myndigheter (som polisen) måste ändra sin drogpolicy och flera branscher – inte minst inom transportsektorn – rapporterar om svårigheter att rekrytera ny arbetskraft, då andelen unga vuxna med daglig eller nästan daglig användning är hög. Universitet startar cannabisutbildningar i samarbete med cannabisindustrin.

 Barn exponeras i större utsträckning för cannabis och en öppen cannabisanvändning påverkar den offentliga miljön. Erfarenheterna från Kanada visar också att lagstiftningen fortsätter att liberaliseras. Införandet av onlineförsäljning, hemleverans och en form av gårdsförsäljning är några exempel. Cannabisindustrin vill vidga marknaden och öka vinsterna och använder stora resurser för att påverka politiken.

 I en legaliserad modell måste staten konkurrera med den illegala marknaden, vilket ökar trycket för en fortsatt liberalisering och låga skatter. Problemet är att en sådan modell driver upp användningen, vilket beskrivs i Kanadas officiella utvärdering av legaliseringen.

 FN:s narkotikakontrollorgan INCB visar dessutom i sin rapport att målen med legaliseringen inte har uppnåtts. Narkotikapolitik är i slutänden en fråga om avvägningar mellan olika intressen, mellan för- och nackdelar med olika politiska val. Som grund för en diskussion om sådana avvägningar behövs fakta om effekterna av vägvalen och det är vår förhoppning att med denna rapport kunna bidra till en sådan diskussion.

 Slutsatsen måste bli att en legalisering skapar fler problem än den löser. Fördelarna med ett förbud överväger nackdelarna. Det är inte modeller för legalisering vi behöver diskutera och experimentera med – diskussionen borde i stället handla om hur vår nuvarande modell kan förbättras för att minska användningen av narkotika, inte öka densamma.

 Peter Moilanen chef Narkotikapolitiskt Center Ur SvD 2024-06-12

 

 Vi européer börjar bli en pyttig minoritet

 För hundra år sedan var en fjärdedel av jordens befolkning européer – i dag ser det helt annorlunda ut. ”Demografisk ångest” kastar en skugga över det stundande EU-valet.

 Vet du hur många procent av världens befolkning som är européer? För egen del var det inte så länge sedan som jag fick upp ögonen för hur relativt få vi är – och hur få vi är på väg att bli. För hundra år sedan utgjorde vi en fjärdedel av jordens befolkning. Idag utgör Europas invånare bara en tiondel av världsbefolkningen, och EU:s endast 6 procent. Mot slutet av århundradet väntas EU-medborgarna vara blott 4 procent. Det är en ganska pyttig minoritet.

 Denna vecka firas Europadagen. Det drar ihop sig mot EU-val. Det diskuteras klimat, försvar, euro (och ja, en hel del inrikespolitiska frågor). Men blickar man längre framåt, som EU-kommissionen gör i sitt strategiarbete, blir det tydligt att demografiska förändringar kommer att få stor betydelse för våra samhällen.

 ª 2022 var födelsetalet under 1,5 barn per kvinna. ªRedan år 2050 väntas 30 procent av EU:s befolkning vara över 65 år, jämfört med 20 procent idag.

 ª EU:s andel av världens BNP väntas minska från en fjärdedel 2020 till en sjundedel 2050. Särskilt Öst- och Centraleuropa upplever en befolkningsminskning – de senaste tre decennierna har de förlorat motsvarande hela Ungerns och Tjeckiens befolkning sammanlagt.

 Det påpekar statsvetaren Ivan Krastev, som har uppmärksammat den ”demografiska ångestens” politiska betydelse. Enligt honom är detta en orsak till populistiska valframgångar i Östeuropa. ”Rädslan för att nationens befolkning minskar går hand i hand med rädslan att det inom nationen är fel klasser och etniska grupper som har högre fertilitet”, skriver han i en essä om demokrati och demografi (2022).

 Ångest eller inte – det är ett faktum att européers storhet, rent bokstavligt, minskar. Det påverkar i sin tur EU:s roll i världen, ekonomiskt och värderings-mässigt. Eller, som EU-kommissionen uttrycker det: ”demografisk förändring har en djup påverkan på vardagen”.

Lisa Irenius Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare på SvD – Ur SvD 2024-05-10

PS. Notera att det inte nämns hur stor procent  av totalbefolkningen (inklusive landsbygds-befolkningen) som immigrerat. Det  nämns inte heller hur stor andel av immigranterna som är utomeuropeiska. 

Kolla även:

https://axiom1a.blogspot.com/2021/02/folkokningenbehover-bromsas-det-ar-en.html

Din Hjärna, Ditt Sinne eller Din Människa

 Först och främst vill jag påpeka att för mig är titeln på programmet "Din Hjärna" fel. För mig handlar det om "Människonaturen" eller "Sinnet". - Hjärnan är ju en del av sinnet - en mer fysisk del.

 Mycket intressanta program som min dotter Sarah rekommenderade

Kolla på:

https://www.svtplay.se/video/ep3apgk/din-hjarna/njutning-och-beroende?id=jXkq6R7

 Det första programmets var bra.

 Jag tyckte det andra programmet "Ond/god" var mest intressant - speciellt resonemanget om "Vi - Dom" och det  är med lite sorg i hjärtat som jag inser att de sanna jagen i DUGA tyvärr splittrats till olika mindre vi. 

 Det tredje programmet om "Kreativitet" tyckte jag inte om så mycket i början, men när Yoval Harari (som skrev boken "Sapiens") kom in (efter 38 minuter) började det bli intressant ett tag.

 Det fjärde programmet om "hjärnans plasticitet" var också intressant.

 Även det sista och femte programmet som handlade mycket om AI var givande att ta del av.

 Sammanfattningsvis vill jag påpeka att det sades alldeles för lite om medvetandet eller "Det Sanna Jaget". Det medvetande som är ägare av sinnet och kroppen och som borde vara orsak över dessa. Det medvetande som är medvetet om att vara medvetet.

 En sak som återkommande påpekas i programmen (inte alls i alla) är att hjärnan föredrar "enkla lösningar". Min insikt av det blir att hjärnan föredrar svart/vitt tänkande istället för gråskaletänkande. Det gör att jag inser hur viktigt det är att följa Epiktetos råd: Betrakta din människa som en lömsk och farlig fiende (byt ut din människa mot din hjärna/ditt sinne så gäller Epiktetos råd lika bra idag. - Eller lär dig att tänka i gråskala. Då kan du överlista din lata hjärna med ditt omdöme.

Kolla gärna även:

https://axiom1a.blogspot.com/2023/10/en-intervju-med-kay-pollak-brian.html

Todde

 

Harrisons historia: Heder och ära

 Det är inte ovanligt att förtalsrykten, -rättegångar och -domar lyfts upp i medier. Frågan är: är detta ett modernt fenomen, eller har ärekränkningar och förtal varit vanliga också förr? Svaret är att dylika anklagelser och rättegångar var betydligt mer frekventa förr än nu. Att vi vet det beror på att juridiska aktioner tenderar att fastna i skrift, till exempel i tänke- och domböcker, vilket gör att vi kan studera dem (och även lägga dem till grund för statistik) så långt tillbaka som svensk medeltid.

 Både män och kvinnor har varit noga med att fästa sina (och sina fienders) allra värsta verbala arsenal på pränt. Ju ädlare och finare man har uppfattat sig själv, desto lägre tolerans har man i regel haft för invektiv och baktaleri riktade mot den egna personen. Det har man låtit omvärlden och eftervärlden veta. Framför allt handlade det om ära. I det gamla samhället, innan staten och de sociala skyddsnäten utvecklades, var heder och ära inget man skämtade om.

 Detta var en integrerad del av den personliga identiteten: det bar upp människan och definierade hennes – och i förlängningen släktens och det sociala nätverkets – samhälleliga värde. Den medlem av frälset och borgerskapet som lät någon annan trampa på den egna äran riskerade att mista omgivningens respekt, vilket kunde få förödande konsekvenser för livssituationen. Alltså blev invektiv föremål för noggrann lagstiftning och för oräkneliga rättsprocesser. Redan på landskapslagarnas tid har vi tillräckligt med källmaterial för att i detalj kunna rekonstruera svenska ärekränkningar och svordomar.

 Här är några exempel ur högen. 1200-talets västgötska lagar skiljer mellan okvädinsord (oqvæthins orth) och styggelseord (firnær orth). Om man kallade någon ”fegis”, ”trollkona” eller ”hortuta”, räknades det som okvädingsord. Som exempel på styggelseord kan nämnas beskyllningar om homosexuella aktiviteter, tidelag och incest.

 Både okvädinsord och styggelseord sonades i regel med böter. (Över huvud taget utgjordes flertalet straff i det gamla Sverige av böter.) Listan på sådana bötesbelagda tillmälen i det medeltida Sverige kan göras lång, särskilt i juridiska källor från städer: ”niding”, ”förgörerska”, ”tjuv”, ”sköka”, ”hora”, ”rövare”, ”mördare”, ”träl”, ”skökoson”, ”horeson”, ”lögnare”, ”inpiskad djävulsson” (forsleghin herriæns son, i Bjärköarätten) samt ”son av hynda” (också i Bjärköarätten), med mera.

 För den som inte kunde betala böterna. väntade piskning vid skampålen. Detta drabbade bland annat Lucia Magnusdotter i Stockholm, som år 1478 kallade Jöns Erlandssons hustru ”hora” – ett av de vanligaste tillmälen som kvinnor använde mot andra kvinnor om de vill förtala och förolämpa dem. Jöns hustru vägrade att acceptera denna kriminella kränkning av sin ära, och det slutade med att Lucia dömdes att betala två mark i böter.

 Så mycket pengar hade Lucia inte, varför hon i stället ”stupaslogs”, det vill säga fördes till skampålen och piskades. För att ärekränknings- och förtalsbrottens betydelse jämfört med andra brott ska framgå med önskvärd tydlighet kan vi betrakta Stockholms tänkeböcker för perioden 1474– 1492. Här finns omkring 2 000 anteckningar om sammanlagt ca 1 400 brott, både verkliga och misstänkta. Av dessa utgörs hela 9,6 procent av ärekränkningsbrott, nästan lika många som tjuvnadsbrotten (11,9 procent).

 Mer än något annat processade dock stockholmarna om våldsbrott (57,8 procent), vilket säger en hel del om livet i den senmedeltida staden. Det var alltså mycket vanligt att man stämde varandra inför rätta för förtal, men det var ännu vanligare att folk släpades till rådstugan för att ha tagit till knytnävarna. Till saken hör också att förtal i folktron uppfattades som potentiellt skadligt i direkt fysisk bemärkelse.

 Som exempel kan nämnas den västsvenska föreställningen att en förtalad person kunde få blemmor på tungan. Det fanns ramsor och spottritualer som antogs kunna nyttjas om man ville bli kvitt blemmorna, och om det inte hjälpte fick man söka upp en trollkunnig person för att få hjälp. Om du kunde räkna ut vem som låg bakom förtalet var det, påstods det, fullt möjligt för dig att vända på förbannelsen så att den skyldige/skyldiga fick blemmorna i stället. 

Ur SvD 2024-03-10 av Dick Harrison - professor i historia vid Lunds universitet

Kolla även: https://axiom1a.blogspot.com/2024/02/det-ar-vi-som-ar-good-guys-ar-utmarkt.html

Det är vi som är ”the good guys”

Vi har ett samhällssystem som vi borde jubla över, vilja sprida över världen och kämpa för.

 Det är utmärkt att granska sig själv för att bli en bättre människa. Men om ödmjukheten svänger över i ett självförakt, som färgar av sig på hela den goda idé man kämpar för, är det fara å färde.

 Den västerländska befolkningen har drabbats av ett sådant självhat mot sin egen kultur. Det har lett till att många antingen förfallit i nihilism (”det finns inget gott eller ont”) eller i en omvänd moral, där det goda ses som ont. Självklart har västerlänningar gjort en hel del hemska saker historiskt. Det har alla riken och folk gjort under alla tider.

 Men till skillnad från andra kulturer har vi även lyckats skapa ett samhällssystem som är markant mer gott och rättfärdigt än något tidigare i historien. Med de demokratiska rättsstater som började växa fram i slutet av 1700-talet i Europa och Nordamerika (med rottrådar till antiken, judisk-kristen etik och humanismen) uppstod till slut statsbildningar som inte styrs av en diabolisk diktator (C2). Där delas i stället makten och folket får bestämma; det är länder som inte startar anfallskrig med oändligt lidande som konsekvens, och där korruption inte utgör normaltillståndet. De moderna, västerländska demokratierna (C2) är de mest högtstående moraliska statsbildningarna i mänsklighetens historia. Dess invånare är närmare en paradisisk tillvaro än mänskligheten någonsin varit. Det är förstås svårt att inse, då människor alltid förlagt sina drömda lyckoriken till andra tider eller platser.

 Men trots allt negativt vi upplever, är det faktiskt betydligt bättre här och nu än på andra tider och platser. Vi har ett samhällssystem som vi borde jubla över, vilja sprida över världen och kämpa för. Sedan de moderna demokratiernas uppkomst har de aldrig varit så hotade som i dag – knappt ens under andra världskriget. Inifrån, med Donald Trump som säger sig vilja lämna Europa åt sitt öde och föraktar demokratin. Utifrån, med den nya världsordning Kina och Ryssland försöker skapa, där de binder upp Indien, Sydafrika och Brasilien i Brics-samarbetet och drar länder från tidigare demokratiska ambitioner till sin mörka intressesfär.

 Därför måste vi sluta blåsa upp Kina och andra diktaturer till ekonomiska och militära stormakter och ta tillbaka industriproduktion. Vi måste kämpa för våra ideal i FN. Vi måste stärka våra försvar och ekonomier. Men framför allt måste vi sluta att tro att våra samhällen är dåliga och orättvisa. Vi ska inte blunda för våra brister, men inte heller överdriva. Vi behöver göra mer för miljön, men de värsta utsläppen sker i diktaturer. Vi ska fortsätta stödja utsatta grupper här, men samtidigt inse hur långt vi kommit.

 Hur har kvinnorna det i arabstaterna, de homosexuella i Ryssland, muslimerna i Kina, gruvarbetarna i Zimbabwe? Det finns grader i helvetet, men att leva i en diktatur innebär alltid att vara mer eller mindre förslavad. För vår egen skull, och för mänskligheten i dess helhet, måste västerlandets befolkning åter bli ideologisk: utan att bli naiv och tappa respekten för andra kulturer, brinna för den demokratiska rättsstaten som idé. Förstå att det är vi som är ”the good guys”.

Ur SvD 2024-02-29

 Eller som Winston Churchill sa: Vår moderna Västerländska demokrati är det minst dåliga samhällssystem som existerat på vår planet.  

Kolla även: https://axiom1a.blogspot.com/2023/10/en-intervju-med-kay-pollak-brian.html 

 

Jordens natur föröds av folkökningen

Människans snabba expansion leder till miljöförstörelse, svält och skövlad biologisk mångfald. Folkökningen behöver bromsas snarast för hållbarhet, skriver professorerna Malte Andersson och Frank Götmark

 År 1800 var jordens befolkning 1 miljard. Förra hösten överskred vi 8 miljarder och växer nu med cirka 80 miljoner per år. Samtidigt minskar och försvinner arter och ekosystem genom vår överexploatering: mer än var fjärde av 150 000 granskade arter är hotad, varav varannan kärlväxt.

 Bland 71 000 studerade djurarter minskar nästan hälften, bara 3 procent ökar. Och det går snabbt. Sedan 1970 har bestånd av däggdjur, fåglar, groddjur, reptiler och fiskar minskat med i medeltal cirka 70 procent. Orsakerna är många. Överexploatering i skogsbruk, jakt och fiske. Jordbruk och boskapsdrift över ökande arealer. Infrastruktur och bebyggelse som bostäder, industrier, vägar och gruvor. Vår spridning av invasiva organismer.

 Arter minskar oftast för att vi tar över och utplånar deras livsrum – naturliga ekosystem och miljöer som arter länge anpassats till genom evolution. Förstörelse av livsmiljö är främsta orsaken till att djurpopulationer försvinner. Det sker främst i tropikerna, men också i Europa minskar växter och djur i takt med ökad folktäthet och konsumtion, som ekologen Trevor Beebee visar i sin aktuella bok ”Impacts of Human Population on Wildlife” (2023).

 Ett annat hot mot biologisk mångfald är klimatförändring, där de två främsta drivkrafterna är ökande befolkning och konsumtion, enligt IPCC:s stora rapport 2022. Den rika världens höga konsumtion behöver givetvis minska, som ofta framhålls i miljödebatten (se till exempel wwf.se, Hållbar konsumtion).

 Däremot diskuteras sällan eller aldrig folkökningens oerhört destruktiva följder för biologisk mångfald och hållbarhet, vare sig av medier som SR eller SVT, av politiker, FN eller av miljörörelsen (till exempel WWF och Naturskyddsföreningen).

 Har ämnet blivit tabu? Tusentals internationella forskare pekade 2017 i ”Scientists’ Warning” på behovet att stabilisera vår population. I sin gedigna översikt visar Beebee (2023) att ”overpopulation is at least as much a rich as a poor country problem”. Det krävs insatser från alla länder.

 En ny rapport visar att vi utplånat det mesta av jordens stora landdäggdjur, reducerat dem till en ringa bråkdel av rikedomen innan vår ökning sköt fart (genom fossil energi, medicinska framsteg, bättre föda och längre liv). I biomassa dominerar vi nu fullständigt bland jordens kvarvarande landdäggdjur.

 Är vår enorma expansion, till andra arters fördärv, etiskt rimlig? Vi utgör 390 miljoner ton. Våra domesticerade däggdjur – kor, grisar, får och sällskapsdjur som hästar, hundar med mera – 630 miljoner ton. Totalt drygt en miljard ton, femtio gånger mer än all världens återstående vilda landdäggdjur, som vi sänkt till en spillra på 20 miljoner ton! För några tusen år sedan, innan vi blev jordbrukare, var proportionerna mer än omvända. Vi var bara några miljoner människor, mindre än en tusendel av dagens befolkning, och hade ingen boskap. I delar av västra Asien och särskilt i Afrika, där befolkningen väntas växa med 2,5 miljarder till 2088 enligt FN, är födelsetalen fortsatt höga. Antalet undernärda i Afrika är nu nära 300 miljoner och ökar enligt FAO varje år.

 Folkökningen är på väg att leda till katastrof för såväl Afrikas människor som dess biologiska mångfald. Hundratals miljoner kvinnor saknar preventivmedel, och sociala normer påverkade av patriarkat, religion och etnisk konkurrens främjar stora barnkullar.

 Trots den väldiga folkökningens negativa konsekvenser saknas befolkningsmål bland FN:s 17 globala mål till 2030. Men oberoende forskare pekar på att en ekologiskt hållbar befolkning snarare ligger kring 2–3 miljarder än de 10,4 vi enligt FN är på väg mot. Om alla skall nå europeisk levnadsstandard kan en hållbar mänsklig världspopulation troligen inte överstiga cirka 3 miljarder. Än mindre om andra arters villkor skall förbättras. FN:s konferens om biodiversitet, Cop15, föreslog förra året skydd för 30 procent av planeten för biologisk mångfald, och FN:s konferens nyligen i Nairobi föreslår konkreta åtgärder för de behov som sågs vid Cop15. Som vi belyst i SvD 23/10 2022 behöver länder med höga födelsetal sänka dem avsevärt för att bidra till hållbar världspopulation. Positivt är att frivilliga program för familjeplanering i till exempel Bangladesh, Thailand och Sydkorea har fungerat väl och snabbt sänkt födelsetalen. Tyvärr försvann många program för familjeplanering efter 1995, då SRHR (Sexuell och Reproduktiv Hälsa och Rättigheter) ersatte familjeplanering, även inom svenskt bistånd.

 Men forskning visar att längre utbildning för flickor söder om Sahara bara ökar bruket av preventivmedel rejält om längre utbildning kombineras med program för familjeplanering. Det finns sammantaget starka belägg för vikten av bistånd till såväl familjeplanering som SRHR och kvinnors egenmakt och utbildning.

 Rätt till och utbildning i familjeplanering framhölls av FN redan 1968. När regeringen nu omprövar svenskt bistånd kan man lära av tidigare misstag och ge välbehövligt stöd både för SRHR och program för familjeplanering. Särskilt nya program som även tar hänsyn till miljö och natur, och ökar möjligheten att bevara jordens biologiska mångfald.

Malte Andersson ekolog, professor emeritus, Göteborgs universitet Frank Götmark professor i ekologi och naturvård, Göteborgs universitet

Kolla även: 

https://axiom1a.blogspot.com/2023/01/om-forvantan-sjalva-ordet-innebar-att.html