Prisras för forskning om fattiga och rika länder

Eller konsten att gå mot demokrati (C2)

Årets (2024) Nobelpris i Ekonomi

 En trio tilldelas årets ekonomipris till minnet av Alfred Nobel. Daron Acemoglu, Simon Johnson och James A Robinson har frågat sig varför vissa länder är fattiga och andra rika. Svaret har de hittat i européernas kolonisation.

 Daron Acemoglu, är med på videolänk från Aten när priset presenteras på en presskonferens på Kungliga vetenskapsakademien. – Det är en riktig chock, säger Acemoglu, som dock fanns med bland de förhandstippade favoriterna.

 Årets pris handlar om att förstå varför vissa länder är rika och andra fattiga. För att komma fram till det har trion studerat européernas kolonisering av världen århundraden bakåt i tiden och vilken typ av politiska och ekonomiska institutioner som infördes eller behölls i de olika länderna.

 Forskningen har kunnat visa på vikten av bra samhällsinstitutioner för ett lands välstånd.– Det är väldigt viktigt eftersom det ger ett bra verktyg för hur man kan angripa fattigdom och andra typer av problem som vi ser runt om i världen, säger Tommy Andersson, professor i nationalekonomi och ledamot i priskommittén. Tidigare teorier har enligt Andersson utgått från att länder, som blir rika automatiskt får demokrati.

 Årets pristagare har visat att det ofta är tvärtom - att länder med bra institutioner ofta blir rika. Forskningen har också visat att länder som var relativt rika när de koloniserades i dag generellt har hamnat i ett sämre läge än länder som var fattiga när de koloniserades. – I länder där man kunde exploatera mycket resurser införde man typiskt institutioner som gynnade en liten elit.

 Det gjorde att länder som tidigare var rika fick exploaterande institutioner som på sikt visade sig vara väldigt dåliga för välståndet, säger Andersson. Fattigare och mer glesbefolkade " kolonier gav mer utrymme åt större bosättarkolonier.– Européer som kom till de områdena ville skapa ett system som förvisso gynnade dem själva, men som också gynnade andra till exempel genom bättre skydd av ägande rätter, så att de skulle kunna investera i sina nya hemländer, säger Tommy Andersson.

 Institutioner som skyddade äganderätten visade sig vara bra för långsiktig tillväxt. Enligt Tommy Andersson har forskningen bland annat påverkat flera organ inom FN. – Det finns med bland deras 2030-mål att skapa inkluderande institutioner. I den bemärkelsen har de bidragit att få upp det här med institutionernas vikt på agendan, säger han. Alla tre pristagarna är verksamma vid universitet i USA.

Ur SvD 2024-10-15

Kolla även: https://axiom1a.blogspot.com/2024/05/vi-europeer-borjar-bli-en-pyttig.html

Forskningen hjälper oss att förstå klyftor

Mener?

 Svaga samhällsinstitutioner är en av förklaringarna till varför vissa länder fortsätter att vara fattiga. Daron Acemoglu, Simon Johnson och James A Robinson som forskar i ekonomiska skillnader får årets ekonomipris. Varför fick den här trion priset?

 I dag är den rikaste femtedelen av världens länder runt trettio gånger rikare än den fattigaste femtedelen. Trots att alla länder har blivit rikare de senaste decennierna har inkomstskillnaderna mellan de rikaste och fattigaste inte minskat. Pristagarnas forskning har hjälpt oss förstå varför så är fallet – alltså varför vissa länder är fattiga och andra rika. Det konstaterade Jan Teorell, professor i statskunskap vid Stockholms universitet, i samband med tillkännagivandet av årets ekonomipris.

 Vad förklarar det stora gapet mellan rika och fattiga länder? Pristagarnas forskning visar att en stor del av inkomstskillnaderna beror på att olika länder har utvecklat olika ekonomiska och politiska institutioner. Länder med så kallade inkluderande institutioner – med demokrati och skyddad äganderätt (C2) – har blivit rikare än länder med exkluderande institutioner som innebär stora risker för expropriation och autokrati.

 Ett av skälen till varför vissa länder har inkluderande och andra exkluderande institutioner kan spåras långt bakåt i tiden – till skillnader i vad som hände i olika kolonier efter att Europa koloniserat stora delar av världen, med början på 1500-talet.

 Fler européer flyttade till kolonier med färre sjukdomar och lägre dödstal. Detta ledde i sin tur till att det skapades mer inkluderande institutioner i dessa kolonier. I kolonier dit färre européer flyttade – på grund av sjukdomar som malaria och gula febern – bildades tvärtom fler exkluderande institutioner där kolonial makterna roffade åt sig landets tillgångar på lokalbefolkningens bekostnad.

 Pristagarnas forskning visar också att kolonierna som var fattigast på 1500-talet i dag är de rikaste, och vice versa. Ett av skälen är att de fattigaste kolonierna var mer glesbefolkade. Det gjorde att fler nybyggare flyttade dit, vilket i sin tur ledde till att kolonin fick mer inkluderande institutioner.

 Genom århundraden har allt det här lett till stora skillnader mellan hur mycket ekonomin har vuxit i olika länder. Går det inte helt enkelt att bara introducera inkluderande institutioner? Riktigt så enkelt är det inte – något som pristagarna för klarar med det så kallade ”commitment–problemet.” I länder utan demokrati och inkluderande institutioner kommer folket hela tiden att vara rädda för att tillgångarna som de eventuellt har lyckats bygga upp kommer att konfiskeras av den styrande eliten, även när eliten lovar ekonomiska reformer. Det hämmar folks incitament att skapa värden för sig själva, och i sin tur landets ekonomiska utveckling och möjligheter att växa sig rikt.

 Det så kallade ”commitment-problemet” är också en av förklaringarna till varför auktoritära stater ibland förvandlas till demokratier. Eliten vet att det enda sättet för landet att bli av med ”commitment-problemet” – och därmed bli rikt – är att introducera demokrati.

 Ur SvD 2024-10-15

Kolla även:

https://axiom1a.blogspot.com/2024/07/inger-enkvist-tar-vi-vara-pa-vasts-rika.html

Mattias Svensson:

Fattigdom är inte rika länders fel

 Frågan är om ett ekonomipris någonsin haft så omedelbar relevans för samtidens problem som det som i år tilldelas Daron Acemoglu, Simon Johnson och James Robinson. Framför allt Acemoglu och Robinson visar i sina bästa stunder varför både vänsterns självhat och populismens självgodhet är falska alternativ. I den inflytelserika boken ”Why nations fail” visar Acemoglu och Robinson att högljudda delar av den akademiska vänstern har ett grundläggande fel i sin samhällsanalys: Det är inte rika länders fel att fattiga länder är fattiga.

 Sverige var exempelvis inte fattigt på 1800 talet för att Storbritannien var rikt. Tvärtom kunde vi också bli rika när vi kopierade reformer som näringsfrihet och demokratisering. Tack vare dessa bättre institutioner – Acemoglu och Robinson kallar dem inkluderande– kunde Sverige snabbt bygga upp sitt eget väl stånd, med god hjälp av andra länder som hade gjort, eller var på väg att göra, samma resa.

 Vi behöver alltså inte känna dåligt samvete för att vi bor i ett rikt land; välståndet vi skapat har inte tagits ifrån någon annan. Viktigast bland dessa inkluderande institutioner är äganderätten. Den innebär att man kan lita på att man förfogar över det man skapat, också i framtiden. Det gör att vi kan arbeta för andra, skriva kontrakt, investera, ge kredit och göra affärsplaner för att få högre intäkter på sikt. Det är i sådana samhällen som väl ståndet växer.

 Fattigdom beror omvänt på svårigheten att etablera fungerande institutioner. Det finns alltid en frestelse för makthavare att lägga beslag på de resurser som finns, vilket underminerar äganderätten och möjligheten att bygga välstånd på sikt. Acemoglu och Robinson kallar det för extraktiva institutioner. I sin uppföljande bok ”The Narrow corridor” (Penguin Press) visar Acemoglu och Robinson hur även starka klaner håller samhällen kvar i fattigdom och ofrihet. Att makten begränsas av lagstyre och individuella rättigheter som yttrandefrihet, och bara är till låns under mandatperioden fram till nästa val, försvårar också för styrande att kortsiktigt berika sig och sina vänner.

 Som bland annat Acemoglu och Robinsons forskning bidragit till att visa har demokratier därför generellt sett bättre ekonomisk utveckling än auktoritära styren. Även den extraktiva logiken är dessvärre högaktuell i vår tid. Den är nämligen drivande i den auktoritära och populistiska trend som sveper över världen. Som författaren och journalisten Anne Applebaum nyligen visat i sin bok ”Autocracy Inc” är det just den styrande klickens vilja att berika sig (och hålla sig kvar vid makten) som i våra dagar förenar kommunistiska, nationalistiska och islamistiska styren. Dessa styren sprider inte bara ofrihet och geopolitisk instabilitet, utan också ekonomisk stagnation i samhällen där det är lättare att roffa åt sig.

 Även med populister vid makten försämras ett lands ekonomiska möjligheter. De underminerar nämligen också de inkluderande institutioner som gör demokratier överlägsna och lockas därtill av ekonomisk nationalism. De ställer gärna ett kollektivt ”vi” mot andra grupper och signalerar detta genom att kringskära likhet inför lagen och fri- och rättigheter för alla. Populister kallar sig gärna folkliga, men när politiken förs för att gynna några oaktat om de råkar vara en majoritet – drabbas alla. Acemoglu och Robinson visar att tvärtemot de föreställningar som ofta återfinns på vänsterlutande kultursidor, så bidrar äganderätt och ekonomisk frihet till att skapa och underbygga gemensamma intressen, tillit och gemenskap.

Dessutom har de visat att demokratins maktdelning, likhet inför lagen och individuella rättigheter som yttrandefrihet, har betydelse också för ekonomiskt välstånd. Kort sagt: Vi kan bli rikare och friare – och det kan alla andra länder också.

 UR SvD  2024-10-15

Kolla även: https://axiom1a.blogspot.com/2024/02/det-ar-vi-som-ar-good-guys-ar-utmarkt.html