Harrisons historia: Heder
och ära
Det är inte ovanligt att förtalsrykten, -rättegångar
och -domar lyfts upp i medier. Frågan är: är detta ett modernt fenomen, eller
har ärekränkningar och förtal varit vanliga också förr? Svaret är att dylika
anklagelser och rättegångar var betydligt mer frekventa förr än nu. Att vi vet
det beror på att juridiska aktioner tenderar att fastna i skrift, till exempel
i tänke- och domböcker, vilket gör att vi kan studera dem (och även lägga dem
till grund för statistik) så långt tillbaka som svensk medeltid.
Både män och kvinnor har varit noga med att
fästa sina (och sina fienders) allra värsta verbala arsenal på pränt. Ju ädlare och finare man har uppfattat sig
själv, desto lägre tolerans har man i regel haft för invektiv och baktaleri
riktade mot den egna personen. Det har man låtit omvärlden och eftervärlden
veta. Framför allt handlade det om ära. I det
gamla samhället, innan staten och de sociala skyddsnäten utvecklades, var heder
och ära inget man skämtade om.
Detta var en integrerad del av den personliga
identiteten: det bar upp människan och definierade hennes – och i förlängningen
släktens och det sociala nätverkets – samhälleliga värde. Den medlem av frälset
och borgerskapet som lät någon annan trampa på den egna äran riskerade att
mista omgivningens respekt, vilket kunde få förödande konsekvenser för livssituationen.
Alltså blev invektiv föremål för noggrann lagstiftning och för oräkneliga
rättsprocesser. Redan på landskapslagarnas tid har vi tillräckligt med
källmaterial för att i detalj kunna rekonstruera svenska ärekränkningar och
svordomar.
Här är några exempel ur högen. 1200-talets västgötska lagar skiljer mellan okvädinsord (oqvæthins orth) och styggelseord (firnær orth). Om man kallade någon ”fegis”, ”trollkona” eller ”hortuta”, räknades det som okvädingsord. Som exempel på styggelseord kan nämnas beskyllningar om homosexuella aktiviteter, tidelag och incest.
Både okvädinsord och styggelseord sonades i regel med böter. (Över huvud taget utgjordes flertalet straff i det gamla Sverige av böter.) Listan på sådana bötesbelagda tillmälen i det medeltida Sverige kan göras lång, särskilt i juridiska källor från städer: ”niding”, ”förgörerska”, ”tjuv”, ”sköka”, ”hora”, ”rövare”, ”mördare”, ”träl”, ”skökoson”, ”horeson”, ”lögnare”, ”inpiskad djävulsson” (forsleghin herriæns son, i Bjärköarätten) samt ”son av hynda” (också i Bjärköarätten), med mera.
För den som inte kunde betala böterna. väntade piskning
vid skampålen. Detta drabbade bland annat Lucia Magnusdotter i Stockholm, som
år 1478 kallade Jöns Erlandssons hustru ”hora” – ett av de vanligaste tillmälen
som kvinnor använde mot andra kvinnor om de vill förtala och förolämpa dem. Jöns
hustru vägrade att acceptera denna kriminella kränkning av sin ära, och det
slutade med att Lucia dömdes att betala två mark i böter.
Så mycket pengar hade Lucia inte, varför hon
i stället ”stupaslogs”, det vill säga fördes till skampålen och piskades.
För att ärekränknings- och förtalsbrottens betydelse jämfört med andra brott
ska framgå med önskvärd tydlighet kan vi betrakta Stockholms tänkeböcker för
perioden 1474– 1492. Här finns omkring 2 000 anteckningar om sammanlagt ca
1 400 brott, både verkliga och misstänkta. Av dessa utgörs hela 9,6 procent
av ärekränkningsbrott, nästan lika många som tjuvnadsbrotten (11,9 procent).
Mer än något annat processade dock stockholmarna om våldsbrott (57,8 procent), vilket säger en hel del om livet i den senmedeltida staden. Det var alltså mycket vanligt att man stämde varandra inför rätta för förtal, men det var ännu vanligare att folk släpades till rådstugan för att ha tagit till knytnävarna. Till saken hör också att förtal i folktron uppfattades som potentiellt skadligt i direkt fysisk bemärkelse.
Som exempel kan nämnas den västsvenska föreställningen att en förtalad person kunde få blemmor på tungan. Det fanns ramsor och spottritualer som antogs kunna nyttjas om man ville bli kvitt blemmorna, och om det inte hjälpte fick man söka upp en trollkunnig person för att få hjälp. Om du kunde räkna ut vem som låg bakom förtalet var det, påstods det, fullt möjligt för dig att vända på förbannelsen så att den skyldige/skyldiga fick blemmorna i stället.
Ur
SvD 2024-03-10 av Dick Harrison - professor i historia vid Lunds
universitet
Kolla även: https://axiom1a.blogspot.com/2024/02/det-ar-vi-som-ar-good-guys-ar-utmarkt.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar