Inger Enkvist:  Tar vi vara på västs rika idéarv?

 Västeuropa genomförde en första reformation och renässans redan runt år 1000. Den franske filosofen Philippe Nemo berättar i ”Vad är Västerlandet?” (Qu’est-ce que c’est que l’Occident? 2004) varför Europa utvecklades tidigare och annorlunda än andra världsdelar.

 När man förstår den långa historiska process som väst genomgått blir det tydligt varför det varit svårare att exportera demokrati till stater som inte varit med om samma utveckling och varför det är svårt att integrera invandrare från sådana kulturer.

 Nemo stannar till bland annat vid grekerna, romarna, kristendomen, den ”påvliga revolutionen” som strax ska beskrivas närmare, den vetenskapliga revolutionen, upplysningen, liberalismen och demokratin. Det viktiga är att de senare utvecklingsstadierna kommer ur de tidigare, att bakslag har förekommit och att dagens vetenskap, yttrandefrihet och demokrati ingalunda ska ses som tillförsäkrade en gång för alla.

 De första och de senaste stadierna är relativt välkända och därför läggs fokus här på den ”påvliga revolutionen” i Västeuropa som var speciellt intensiv 1050–1150. Den innebar en tidig renässans och en tidig reformation 500 år före Luther. Påven Gregorius VII (1073– 1085) krävde att kyrkan skulle få sköta sina egna angelägenheter och förbjöd prästers giftermål samt försäljning av prästtjänster. Genom att utveckla den kanoniska, alltså kyrkliga, lagen gav han indirekt en impuls till utvecklingen av den sekulära lagen i de västeuropeiska staterna.

 Helt avgörande för utvecklingen var Jesu ord att man ska ge Caesar det som tillkommer honom och Gud det som tillkommer Honom. Här har vi ett första steg mot att skilja kyrka och stat, basen för det moderna samhället och något som tog många hundra år att uppnå.

 Det viktiga är att den tidens intellektuella, präster och munkar, valde ut vad de ville bygga på från tidigare kulturer, smälte samman elementen och skapade något nytt. Det fanns inget självklart i processen.

 Från Jerusalem valdes en känsla för att tiden rör sig framåt mot ett mål. Från grekerna idén att samlas på torgen för att resonera, utarbeta och nedteckna lagar och betona det oegennyttiga tänkandet. Från romarna tog reformatörerna idén med praktiskt inriktade lagar för livets alla skeden, något som gjorde framtiden mer förutsägbar. Romarna levde i ett multikulturellt samhälle och måste skapa allmängiltiga lagar. De upprättade skydd för privategendom och ”uppfann” den individuella människan och privatlivet.

 Väst valde att förena ett universellt och ett individuellt perspektiv, något som än i dag inte är självklart. När kristendomen utvecklades i det romerska riket kunde detta inte ha skett, menar Nemo, om det inte redan hade funnits en tanke om värdet av den enskilda, individuella personen. Kristendomen tillförde en omtanke om de ringa, och Gregorius förnyade teologin när han underströk att människor ska använda sitt förnuft för att förbättra världen och minska mänskligt lidande. Dagens västvärld är arvtagare till ett sofistikerat intellektuellt och etiskt arv. Förstår vi det och försvarar vi det?

Inger Enkvist är professor emerita i spanska och författare till flera böcker om utbildning och litteratur – Ur Svd 2024-06-30

Todde

PS. Jag tillfogar gärna arvet från Karl "den store" (Frankernas Kung 768 - 800 + kejsare 800 - 814).

Kolla även: https://axiom1a.blogspot.com/2024/06/det-andra-kalla-kriget-ar-redan-har.html