Kristendom, Religion Heliga Skrifter Bibeln Toran Koranen

 Filosofen Ludwig Feuerbach (1804 -72) fick en strängt kristen religiös uppfostran. När han började filosofera kom han till insikt, som han uttryckte (citat):

 För Religionen är endast det heliga sant. För Filosofin är endast det sanna heligt.

 George Carlin pekar, med stor humor, på bibelns heliga "bullshit" - kolla You Tube:
 Det som inte går att skämta om, är inte värt att tas på allvar.

 Härlig Humor! 

https://www.youtube.com/watch?v=gPOfurmrjxo

+  Mer av George Carlin om Religion:

https://www.youtube.com/watch?v=2tp0UNcjzl8 

och en sammanställning av "Carlins bästa":

https://www.youtube.com/watch?v=Hy-sVByUHqE&t=73s

Kolla även (Göteborgs)humorn i:

http://axiom1a.blogspot.se/2016/12/ja-goteborgare-artrevligast-ur-gp.html 

Todde

Mer av George Carlin (om politik etc.) på:

https://www.youtube.com/watch?v=KLODGhEyLvk 

och om du vill bidra till skapandet av en bättre civilisation, kolla:

https://www.duga.se/

Befolkningsexplosionen - Planetens största miljöproblem

 Professor Hans Rosling är en obotlig optimist som sorterar bort alla varningssignaler och därigenom kommer fram till att alla problem löser sig av sig själv. Därigenom utgör han en fara för civilisationen. Att blunda för problemen är inte ett bra sätt att ta itu med dem.
 Att Rosling istället för att lyssna på experter i området anklagar dem för att HA FEL är inget annat än trångsynthet och högmod.
 Att han tjänar väldigt mycket pengar på sina föredrag (ofta över SEK 200 000:- för några timmar) gör att man kan förstå vad det är han försöker försvara.
 Det kan vara behagligt att tro på honom, eftersom man då slipper bidra till att personligen ta ansvar för att ställa om vår civilisation till kretsloppssamhälle.
 Ett betydligt svårare problem att lösa är "Hur kan vi förhindra att planetens befolkning växer okontrollerat?"
 En artikel i SvD belyser problematiken (utan att ge någon lösning på problemet med befolkningsexplosionen).

 SvD artikeln finns på på:

https://www.svd.se/rosling-har-fel-om-jordens-befolkning 

 Dessutom finns en äldre SvD artikel (från 2011) som belyser problemen med befolkningsexplosion bättre:

https://www.svd.se/vi-maste-forsoka-begransa-befolkningsokningen 

 Ändå har FN gjort förnyade beräkningar baserad på färskare fakta och kommit fram till att befolkningsexplosionen förmodligen kommer fortsätta till 12 eller 13 miljarder. Troligtvis kommer planetens begränsade möjligheter att försörja så många att se till så att den nivån aldrig nås.
 Vilken faktor som (i första hand) kommer att begränsa folkökningen låter jag vara osagt.

Todde

 Mark Twain: Det är inte det du inte vet som ger dig problem. Det som ger dig problem är det som du är helt övertygad om att du vet fastän det inte är så.

Kolla gärna: http://axiom1a.blogspot.com/2019/03/tacka-engangsvinster-for-tillvaxten-det.html

http://axiom1a.blogspot.com/2019/03/tacka-engangsvinster-for-tillvaxten-det.html

 Kolla även:

https://populationmatters.org/

Sapiens - en kort historik över mänskligheten

 Om Homo Sapiens och hur Mänskligheten påverkats av Jordbruksrevolution, Fantasi, Språk, Sagor, Religion, Pengar, Matlagningskonst, Hierarkier, Dieter
 Jag tycker författaren tar upp många väldigt intressanta idéer på ett inspirerande sätt. Men jag håller absolut inte med honom om att "Fri Vilja" inte existerar. Den juridiska historien och civilisationen visar klart och tydligt att individer kan använda sig av sin viljestyrka för att åstadkomma mirakel.

 Speciellt intressant är att författaren pekar på den "enkla okunnighetens" betydelse för skapandet av  det moderna samhället - Jämför Sokrates idé att okunnigheten existerar i tre olika nivåer

1) Enkel okunnighet = att veta att man inte vet (något att sträva efter!).

2) Dubbel okunnighet = att vara omedveten om att man inte vet. (Innebär att man kan nå nivån enkel okunnighet om någon påpekar för en att man inte vet och man är tillräckligt begåvad för att då inse det).

3) Tredubbel okunnighet = att vara övertygad om att man vet när man inte vet. - En hopplös situation, som särskilt drabbar fundamentalister (både religiösa, politiska och materialistiska). 

Historikern Yuval Noah Harari tar i boken ”Sapiens: en kort historik över mänskligheten” med oss från Homo sapiens första steg på jorden, då vi var ett däggdjur bland alla andra, till idag när vi står som världens obestridda härskare.

Todde

Kolla även:

http://axiom1a.blogspot.se/2015/10/befolkningsexplosionen-planetens.html 

och kolla även hans inlägg om Nationalism (mycket begåvat):

https://www.youtube.com/watch?v=UVG0SEyylso

 

Två av livets stora frågor

 En intressant filosofisk föreläsning. Speciellt de sista 11 minuterna (från 18 minuten)

 Jag citerar gärna Sokrates: Ett liv som levs utan att man reflekterar (= meditera) över livet är meningslöst (= inte värt att levas). Det viktigaste i livet är inte att påverkas av andra . Det viktigaste är att utveckla sig själv (= sitt sanna jag). Därför: Se till att ditt förnuft törstar efter visdom, så att ditt omdöme utvecklas. Visdom uppnås med strikthet, Power och disciplin. Rättrådighet uppnås genom träning och disciplin för att besegra personliga tillkortakommanden och svagheter.

 och ett annat citat i föreläsningen: Skön och ung är filo-sofia - poesin är hennes vapenbroder i det godas tjänst.

 Jag rekommenderar särskilt de sista 11 minuterna (från 18 minuten)

Produktionsår: 2014

Längd: 29:10

Tillgängligt till: 1 juli 2020

Filosofen och författaren Rebecca Goldstein har ett passionerat förhållande till filosofi som får henne att ständigt undersöka och ompröva sina övertygelser. Här talar hon om vikten av en renässans för upplysningstänkandet. Hon menar att det finns två typer av filosofiska frågor som vi människor brottas med: frågor om vad som är och frågor om vad som har betydelse. Till exempel måste vi fråga oss vilken typ av universum vi existerar i och hur vi ser på vår egen identitet och betydelse. Inspelat den 10 november 2014 på Rival i Stockholm. Arrangör: Fri tanke förlag och Kungliga Vetenskapsakademien.

Programmet finns på UR Play:

http://urskola.se/Produkter/187188-UR-Samtiden-Zombier-kvantbiologi-och-extrema-hjarnor-Tva-av-livets-stora-fragor

Todde

Kolla även:

http://axiom1a.blogspot.se/2015/02/vanskap-artikel-behandlar-ett-amne-som.html 

och om du vill bidra till skapandet av en bättre civilisation, kolla:

https://www.duga.se/

Fermis Paradox Copernicus Newton Darwin Högmod Förmätenhet Intelligent Liv

 Jag såg ett inspirerande föredrag på UR Play. Det finns (fram till 16 februari 2016) på:

http://urplay.se/Produkter/189594-UR-Samtiden-Vetenskapsfestivalen-2015-Var-plats-i-universum

 Speciellt intressant är det som kommer efter 15 min. in i programmet.

 Jag blev inspirerad att skriva följande:

 Fermis Paradox: Det borde finnas högtstående, intelligenta civilisationer någonstans bland de många hundratals miljarder galaxer, som vi anser finns i det synliga universum vi befinner oss i. – Om det då finns intelligent liv och civilisationer som är mer avancerade än vår, någonstans utanför vår planet, så borde de ha givit sig tillkänna på något sätt. – Varför har de inte gjort det? Varför har vi inte upptäckt några spår av dem?

 Jag tycker att det finns all anledning att ge en mycket enkel förklaring till detta.

 Vi vet att innan Kopernikus ansåg (de flesta) människorna i sin högmodiga okunnighet att Jorden var universums centrum och att allt vi såg på himlavalvet var himlakroppar som kretsade kring Jorden.

 När det så småningom stod klart för (de flesta någorlunda intelligenta) människorna att Jorden bara var en planet som kretsade kring Solen, drog de ändå slutsatsen att det nu var Solen som utmärkte universums centrum.

 Med hjälp av astronomins allt kraftfullare instrument förflyttades Solen till utkanten av vår galax – Vintergatan. Sedan dröjde det inte länge förrän Vintergatan visade sig bara vara en Galax bland hundratals miljarder andra Galaxer i det för oss synliga fysiska universum.

 Vad vår syn på mänskligheten som skapelsens krona beträffar har vi gjort en liknande resa. Men den resan verkar inte alls ha gått lika långt. Det kan tyckas som om vi fortfarande har en lång väg att gå, innan vi uppnår något som liknar den ödmjukhet som vi vunnit genom resan från Jorden som universums centrum till en liten planet i ett solsystem i utkanten av en av universums otaliga galaxer.

 Charles Darwin har fått (väldigt många) människor att inse att våra människokroppar är besläktade med djuren på vår planet. Bland människorna finns det individer som anser att människokroppen hyser en andlighet som inte nödvändigtvis behöver vara fysisk.

 Den vetenskapliga materialism, som hävdar att allt som existerar i universum måste vara möjligt att mäta och väga, kan ju ha lika mycket fel som (de flesta) människor hade före Kopernikus. Kanske skulle det vara lämpligt att materialismens förespråkare lade sig till med en lite mer ödmjuk inställning.

 Under resan från vår begränsade syn på universum till den moderna vetenskapens betydligt mer faktabaserade kunskap har vi blivit ödmjukare. Idag erkänner vetenskapen öppet att den inte har någon bra förklaring på sådana nyupptäckta fenomen som ”mörk materia” och ”mörk energi”.

 En inspirerande lösning på Fermis Paradox:

 Fermis Paradox kan mycket väl upphöra att vara en paradox om man antar en väldigt ödmjuk ”Science Fiction” synpunkt på den: Antag att det faktiskt existerar intelligent liv som står långt över den nivå som människa har uppnått i vår moderna civilisation. Antag att dessa oerhört mycket mer begåvade varelser sedan länge haft uppmärksamheten riktad mot oss och faktiskt bistått mänskligheten i utvecklandet av ”vår moderna civilisation”, genom att inspirera utvalda lite mer mottagliga människor att utöka civilisationens kunskapsmassa. Antag att mänskligheten är så pass trögfattad, styvnackad och högmodig att det kräver gudars visdom och änglars tålamod att ge oss en hjälpande hand.

 Om så är fallet skulle det kunna vara möjligt att många av de ”stora filosofiska och vetenskapliga genier” som lämnat väsentliga bidrag till utvecklandet av vår moderna civilisation inspirerats av andliga väsen som står långt över vår mentala mognadsnivå.

 I så fall kanske det skulle vara möjligt för några av oss som lever som människor på planeten Jorden att med hjälp av meditation eller någon annan form av inspirerande aktivitet att kunna lära oss att ta emot inspiration från dessa högre stående väsen. Kanske skulle vi kunna både lära oss att både förstå och kommunicera med sådana högre stående varelser?

 Vad sägs om en sådan idé? Är det något att låta sig inspireras av?

 Kolla gärna på: www.duga.se

 Med Kunskap kommer ansvar (tyvärr!?)

Todde

och om du vill bidra till skapandet av en bättre civilisation, kolla:

https://www.duga.se/

Ett barns visdom

 En sexårig pojke frågade sina föräldrar:
 Varför behöver livet kroppar?
 Föräldrarna klarade inte av att ge något vettigt svar på frågan. Istället kom pojken efter en stund själv fram till ett svar:
 Det är nog för att livet inte skall rymma.

 Otroligt vacker visdom!

Frågornas betydelse för svaren

eller:

Sokrates Barnmorskemetod

 En Nobelpristagare fick en fråga från en journalist:
 Hur klarar ni som vinner nobelpris av att ta reda på svaren på era frågor?
 Svaret blev:
 Konsten är inte att finna rätt svar. Konsten är att ställa de rätta frågorna.

 Ur dessa rader kan man lära sig mycket och göra det lättare för sig att bli visare.
 Först och främst kan man dra samma slutsats som Sokrates en gång gjorde: Det är genom att ställa sokratiska frågor som det går att förlösa den visdom som bor i varje människa.
 Sedan är det viktigt att inse att det är svårare att förlösa den inneboende visdomen om sinnet är fullproppat med fixa idéer, förutfattade meningar och dogmer. Istället gäller det att öppna sinnet för olika sätt att tänka, så som många barn ofta kan (i motsats till vuxna).
 Det går till och med att hitta stöd för dessa tankar i ett berömt Jesus citat ur Bibeln (Matteus 19:14):
 Låt barnen komma till mig. Guds rike tillhör sådana som de. Den som inte kan ta emot Guds rike som ett barn kommer aldrig in dit.

 Även Sokrates ansåg att det var viktigare att undervisa ungdomen än de äldre som redan ansåg sig veta det de behövde. Dessutom ansåg Sokrates att civilisationens framtid bäst skapades genom ungdomarna.

Ur Platons Dialog Teaitetos (På engelska ”Theaetetus”)

 Sokrates: Är inte min barnmorskemetod i de flesta avseenden som deras? Den skiljer sig i att jag förlöser män och inte kvinnor. Och min barnmorskekonst förlöser tankar och inte kroppar. Och min konsts största bedrift är att grundligt undersöka om tanken som sinnet på den unge mannen frambringar är ett missfoster eller en ädel och sant född tanke. Och precis som barnmorskorna som förlöser gravida kvinnor klandras jag om fostret inte är friskt och ädelt. Jag är liksom barnmorskorna som förlöser gravida ofruktsam. Jag ställer frågor till andra och har inte vett att själv besvara dem. Det beror på att guden befaller mig att vara ofruktsam. Guden tillåter mig inte att själv frambära någon frukt. Det är därför att jag själv inte är vis. Jag har ju inga bra svar att visa upp, utan endast förmågan att ställa frågor, som kan förlösa visdom hos andra. Några av de jag hjälper med min konst upplever det som tråkigt i början, men efterhand som vår bekantskap mognar, och om guden är nådig mot dem, gör de alla häpnadsväckande framsteg. Detta enligt utsagor från andra och inte från mig. Det är ganska uppenbart att de aldrig lärt sig något från mig. De många tankar som de klamrar sig fast har de själva tillverkat. Men det är mig och guden de står i skuld till för de insikter, som min konst hjälper dem att förlösa.

 Beviset på sanningen i mina ord är, att många av dem som i sin okunnighet eller i sin självgodhet föraktar mig, eller genom att de påverkats av andra, har avbrutit sin behandling i förtid. Då har de inte bara förlorat de tankar som jag hjälpt dem att föda fram, utan de har även kvävt allt annat gott de hade inom sig. Istället har de genom dålig kommunikation, samlat på sig mängder av lögner och bedrägerier istället för sanning. De hade äntligen slutat se sig själva så som andra ser dem - som stora dårar.

 Några av dem kan sedan återvända till mig och be att jag åter skall umgås med dem. De är redo att gå ner på knä och bönfalla mig. Sedan, om gudomen tillåter, vilket inte alltid är fallet, kan jag då få lov att åter undervisa dem. I så fall börjar de åter växa till sig i andlig styrka.

 Min konst kan skapa nästan outhärdliga kval och samtidigt lugna dem som umgås med mig, precis som kvinnor genomgår kval vid barnafödande. Både under natt och dag kan de fyllas av förvirring och möda som är värre än de som gravida kvinnor genomgår när de föder barn.

 Ibland händer det, Theaitetos, att jag inser att de som kommer till mig har något i sig som gör att jag vet att de inte har något behov av min konst. Då ser jag till att hänvisa dem till att umgås med någon annan. Genom gudens nåd kan jag oftast förutse vilket umgänge som sannolikt kommer att göra dem gott. Många av dem har jag anvisat till andra inspirerande vise män.

 Jag säger dig, Theaitetos, eftersom jag misstänker och som du faktiskt verkar tro, att du redan har börjat få födslovärkar inför framfödandet av någon sorts tankefoster. Kom därför till mig, som är en barnmorska son och då jag själv är en sorts barnmorska, och gör ditt bästa för att svara på de frågor, som jag kommer att ge dig. Och om jag kritiskt, efter att ha upptäckt vid inspektion att den befruktning som du har utsatts för är en villfarelse, då börjar ifrågasätta denna din förstfödda. Gräla då inte med dig om detta, så som kvinnor skulle göra om någon skulle ta deras förstfödda barn ifrån dem. Jag har faktiskt känt några som varit redo att skada mig när jag berövat dem en älskad dårskap. De inser inte att jag handlat med deras bästa för ögonen. De förstår inte att guden är människornas vän. Inte heller jag är någon fiende till människorna i min gärning. Men det skulle vara fel av mig att erkänna lögner, eller att kväva sanningar.

 Än en gång, Theaitetos, upprepar jag min fråga och säg inte att du inte kan besvara den: "Vad är kunskap?" Men uppträd nu som en man, så att du med Gudens hjälp kan förlösa svaret inom dig.

 Läs gärna hela Platons dialog Taitetos - Finns på engelska på länken

http://classics.mit.edu/Plato/theatu.html

Todde

och om du vill bidra till skapandet av en bättre civilisation, kolla:

https://www.duga.se/

Sokrates Skvallerfilter

Skvaller – förtal – sagor

 Alla har vid något tillfälle lyssnat på skvaller och förtal. De som är mindre kritiskt och hatiskt lagda kan kanske skryta med att de har hört mer skvaller än de har spridit. Tyvärr är det nog så att de flesta av oss ändå har bidragit till skvaller och förtal vid alldeles för många tillfällen genom att sprida något av det vidare. I bästa ”göra-en-höna-av-en-fjäder-anda” har vi väl t.o.m. vid något tillfälle bättrat på det hela. När den värld vi levde i var mindre, var det ”skvallerkärringar”, som ansågs sprida skvaller. Att det även fanns ”skvallergubbar” är väl självklart. Men om det inte hade funnits någon som lyssnade och tog till sig skvallret, hade skvallret förmodligen snabbt dött ut. Det finns ett ordspråk som säger: Det är inte ens fel om två träter. Men enligt vissa filosofer är det ofta en tredje part, som ligger bakom och skapar ”olösliga” konflikter.

 Regel: Om två individer har en konflikt som de inte kan lösa med hjälp av levande kommunikation, så beror det på att det finns någon eller något som upprätthåller konflikten, genom att så split mellan parterna. För att lösa konflikten behöver denna tredje part lokaliseras och hanteras.

 Den olösliga konflikten mellan judar och palestinier är ett tydligt exempel på sådant tredjepartande. Utan det ständiga flödet av falsk information från de båda sidornas religiösa, fundamentalistiska läger skulle konflikten förmodligen kunna lösas. Åtminstone om båda sidor kunde anta lite mer försonliga och ödmjuka attityder.

Datavakuum

 När man inte vet något om en annan individ eller grupp uppstår ett ”datavakuum”. Ett datavakuum uppstår ur önskan att veta när man inte vet. Då får man en tendens att fylla detta vakuum med vadhelst som passar in. Utan datavakuum skulle inte skvaller eller förtal fungera. Som medmänniska har man därför en skyldighet att vaccinera sig mot skvaller och förtal genom att minska sitt okontrollerade begär att veta.

 Det är mycket bättre att veta att man inte vet än att inbilla sig att man vet. Den som tillfredsställer sitt begär att veta genom att fylla sina datavakuum med allsköns skvaller och förtal, är så långt ifrån de sokratiska idealen man kan komma. I domstolarna anses det vara ett mycket allvarligt brott att säga osanningar om andra som kan leda till att dessa andra döms för något de inte är skyldiga till. Det kallas för att begå mened och är straffbart i domstol. I det dagliga livet är det ingen som dömer de individer som baktalar eller skvallrar, även om andra råkar ut för alla möjliga tråkigheter och svårigheter på grund av sådant förtal. Man kan råda bot på datavakuum genom att nöja sig med att inse att man inte vet och istället ägna sig åt filosofiska sagor och givande kommunikation.

Modernt skvaller

 I det moderna samhället är skvallerkärringar och deras gelikar visserligen fortfarande aktiva i de små sammanhangen. Men nu har vi stora, sofistikerade organisationer, som kan skvallra mycket mer och mycket effektivare. Vi har massmedia, som har spridit så mycket förtal och osanningar att många för länge sedan har tvingats inse att det behöver inte vara sant bara för att det står i tidningen, sägs i radio eller visas i TV.

 Dessutom har vi Internet, där det står vem som helst fritt att publicera nästan vad som helst. Så länge som vi har datavakuum faller många lögner behändigt på plats i våra sinnen. Så det är bara att inse att vi har ett visst ansvar för vad som sker i vår omgivning. Vi har en skyldighet att försöka undvika att ta emot och sprida förtal och skvaller. Vi har faktiskt en skyldighet att inse att vi inte vet bara för att vi har fyllt våra datavakuum med information. Vi har en skyldighet att inse att det finns både falsk och sann information. Det är vår plikt att inte sprida falsk information vidare, om vi vill få våra samhällen att fungera bättre.

 Att vara medveten om att man inte vet är ett sokratiskt ideal. Att ta ansvar för att man fyllt sina datavacuum med information som man inte har kontrollerat så noga är en skyldighet, som det kanske inte är lätt att fylla. Så gott som alla som har något bra att säga till sin omgivning eller gör något bra, kommer förr eller senare att förtalas av tvivelaktiga ”upplysare”.

 Skvallerkonstens och förtalets mästare har en metod att vinna gehör för sina åsikter. De vänder sig till den okunniga massan och torgför ”etiketter” som de har vant många individer att acceptera. T.ex. säger man att en ”sekt” alltid är något ont. Man förnekar att sekter kan vara både bra och dåliga. När den okunniga massan lärt sig att ”alla sekter är onda”, räcker det att sätta etiketten ”sekt” på en grupp för att den skall klassas som en ond grupp, oberoende av hur bra eller dålig gruppen är.

Sagor

 Skvaller och förtal består av sanningar, osanningar eller rena lögner. Tror man på skvaller och förtal får man lätt en negativ syn på sina medmänniskor.

 Sagor är motsatsen till skvaller och förtal. Även sagor består av sanningar, osanningar eller lögner. Den som läser en saga tror inte att sagan är sann bara för att den är skriven. Man läser sagan för att ta emot det budskap som sagan förmedlar. Andligt uppbyggliga sagor förmedlar andligt uppbyggliga budskap.

 Så gott som allt skrivet material i livsfilosofin gör anspråk på att vara andligt uppbyggande sagor. Vi hävdar inte att våra sagor är sanna. Vi hävdar enbart att den som tar emot det budskap, som våra sagor försöker förmedla, bygger upp sitt andliga välstånd. Samma sak gäller våra sokratiska frågor. Frågan i sig betyder inget. Det är först när individen på egen hand besvarar frågan och föder fram sina egna sanningar, som frågan uppfyller sitt syfte. Sagor är den positiva sidan av myntet, om skvaller och förtal är den negativa. Information kan användas positivt eller negativt till något gott eller ont. Det är resultatet som räknas.

 Några av de mest upplyftande sagor vi känner till i vår moderna västerländska civilisation, är sagorna om Gautama (Buddha), Sokrates och Jesus. Som livsfilosof bryr man sig inte om hur sanna dessa sagor är. Man nöjer sig med att lyftas av budskapen i dem.

Sokrates skvallerfilter

 När Sokrates mötte en vän som ville skvallra till honom bad han vännen att först genomgå ett trefaldigt test. Han ställde tre ”filterfrågor” till sin vän:

 ”Är du absolut säker på att det du skall säga är sant?”

 ”Är det du vill säga mig något i sig gott eller önskvärt?”

 ”Är det du vill tala om för mig något som är till någon nytta?”

 Om det vännen ville meddela Sokrates uppfyllde ett eller flera av dessa tre kriterier var det bra att berätta, annars var det lika bra att lämna det osagt. Var och en av oss kan genom att besvara dessa tre frågor filtrera bort skvaller och förtal från vårt tal.

 Tänk om skvallerpressen ställde sig dessa tre frågor innan den kommunicerade sina ”nyheter” till omvärlden.

 Sensmoral: Tro på skvaller och förtal och du mår sämre. Tag till dig de andligt upplyftande budskapen i sagor och du mår bättre.

 Varsågod och välj!

Todde

Kolla även:

http://axiom1a.blogspot.se/2016/08/1-enkel-okunnighet-att-vara-medveten-om.html

och

http://axiom1a.blogspot.com/2016/03/sokrates-och-hans-kvinnosyn-kvinnor.html 

och om du vill bidra till skapandet av en bättre civilisation med hjälp av "Den Moderna Sokratiska metoden" (dialektik), kolla:

https://www.duga.se/

Andreas Cervenka artikel i SVD idag - 25 april 2015

 Ibland kan det vara läge att fråga sig vilket som är värst? Att vara löneslav eller skuldslav?

 Cervenkas artikel:

Lugnet före stormen i lala-landet Sverige

 HÖGT SPEL Nästa svenska finanskris kommer inte att bero på otur. Snarare handlar det om ett rent beställningsjobb. Det stora problemet i svensk politik tycks inte vara vanligt käbbel utan något betydligt mer genant.

 I efterhand är det ofta lätt att se klart eller "Eftertankens kranka blekhet jämförd med beslutsamhetens rodnande kinder". Särskilt sant är detta inom ekonomi.

 I dag kan vem som helst förstå att Island var en hysterisk kasinoekonomi före kraschen. Ett land med lika stor befolkning som Malmö med en banksektor på tio gånger BNP som ledd av ett antal självutnämnda finansgenier skulle erövra världen.

 Men innan det small var galenskapen inte uppenbar. – Långt därifrån.

 2006 skrev ekonomen Frederic Mishkin, sedermera höjdare i den amerikanska centralbanken Federal Reserve, en rapport där han berömde stabiliteten i Islands ekonomi och bedömde sannolikheten för en finansiell härdsmälta som ”mycket låg”. Sommaren 2008 skrev Internationella valutafonden (IMF) ett utlåtande där den isländska ekonomin höjdes till skyarna och där framtidsutsikterna beskrevs som ”avundsvärda”. Tre månader senare var kollapsen ett faktum.

 Detta är inget ovanligt. I den ombonade tillvaron inuti en bubbla finns alltid gott om människor som kan förklara att allt som händer är fullständigt normalt och vettigt.

 Det är först efteråt som insikten sjunker in om att det var sinnessjukt och osunt.

 Den tyske filosofen Arthur Schopenhauer sa: Alla sanningar genomgår tre stadier. Först blir de förlöjligade. Sedan blir de våldsamt motarbetade. Slutligen blir de accepterade som självklara.

 Vilket för oss till läget för den svenska ekonomin. I höstas publicerades den så kallade Genève-rapporten om världsekonomin. Den lyfte fram en ganska så oroande trend: att den globala skuldsättningen har fortsatt att öka efter finanskrisen. I en tabell över världens mest skuldsatta ekonomier alla kategorier hamnade Sverige på andra plats med skulder på 293 procent av BNP, endast slaget av Japan med 411 procent.

 Jo, ni läste rätt.

 Sveriges statsskuld är visserligen låg men det privata skuldberget är desto större. Siffrorna i denna typ av sammanställningar kan variera ganska mycket beroende på räknesätt, men i en annan rapport på samma tema från konsultfirman McKinsey hamnar Sverige i tio-i-topp när det gäller högst skuldsättning totalt och även högt upp på förteckningen över de som ökat belåningen mest mellan åren 2007–2014.

 På den senare sticker Sverige ut. Andra på denna inte så avundsvärda topplista är Irland, Spanien, Grekland, Portugal, Belgien, Danmark och Nederländerna, länder som drabbats betydligt hårdare än Sverige av finanskrisen och som i flera fall upplevt en punkterad fastighetsbubbla. I detta gäng huserar alltså Sverige redan innan minsta tecken på nedgång.

 Men det har ju gått så bra för Sverige efter finanskrisen?

 Nja, frågan är hur imponerad det finns skäl att vara. LO-ekonomerna uppmärksammade tidigare i år att svensk ekonomi mätt som BNP per capita, alltså tillväxten i relation till befolkningsutvecklingen, stått helt stilla i sju år. Mellan 2008 och 2014 var tillväxten per person under noll procent. Det ska jämföras med en tillväxt på 3 procent om året mellan 1995 och 2007. Och trots att Sverige på pappret går mycket bättre än många andra länder och befinner sig i en halvhygglig konjunktur blöder just nu statsbudgeten pengar samtidigt som investeringar i till exempel infrastruktur försummats under lång tid. Hyresvärdar som låter sin fastighet förfalla för att pressa ut större överskott brukar inte få hålla kaxiga föreläsningar i Davos.

 Desto högre har aktiviteten varit på ett annat område: utlåningen till svenska hushåll. Enligt de senaste siffrorna från Statistiska centralbyrån (SCB) har hushållens lån sedan början av 2008 ökat med 1 100 miljarder kronor, eller med 56 procent.

 Årstakten i utlåningsökningen var i februari 6 procent. Därmed fortsätter en mångårig trend där kredittillväxten fortsätter att vara betydligt högre än ekonomin i stort. Det är ett samband som på svenska brukar kallas för ohållbart.

 Trenden är förvisso inte unik för Sverige. Många länder i västvärlden har ungefär sedan millennieskiftet ökat sin skuldsättning rejält. Det har ofta sammanfallit med att inhemska industrier utsatts för globalisering och digitalisering med ökad konkurrens och prispress. För att kompensera för bortfallet har mellanskillnaden enkelt uttryckt täckts upp med hjälp av lånade pengar. Ungefär som att utnyttja kreditkortet inför varje månadsskifte. För detta har flera länder fått betala dyrt.

Här hemma finns dessutom några andra faktorer att hålla i minnet. Sverige är ett litet exportberoende, och alltså konjunkturkänsligt land. Dessutom med en mycket stor banksektor i förhållande till ekonomin, runt 400 procent, slaget bara av Schweiz och Holland enligt Riksbankens senaste stabilitetsrapport. Där påpekas också att svenska banker är väldigt beroende av att låna utomlands, är tätt sammanlänkade och har ganska litet eget kapital i förhållande till sin utlåning (bruttosoliditet).

 Och så har vi förstås bostadsmarknaden som lämnat stratosfären med en ökning av bostadsrättspriserna i hela Sverige på 19 procent bara de senaste tolv månaderna och över 150 procent sedan 2005, enligt Valueguard.

 Om några år kan mycket väl svensk ekonomi beskrivas som ett klassiskt fall av en fullt synlig trampmina som bara väntade på en fot. När utländska ekonomer kommer på besök brukar de också göra politikerna uppmärksamma på faran.

 Så här långt finns säkert en och annan som protesterar.

 Och visst, det saknas inte motargument: hushållens skulder har ökat men det har också hushållens tillgångar gjort i form av till exempel aktier och bostäder.

 Om detta kan sägas några saker. Lågt belånade och lågt värderade tillgångar kan vara ett skydd. Högt belånade och högt värderade tillgångar fungerar tvärtom.

 Ett genomsnitt ger dessutom alltid inte hela bilden. Riksbanken visade häromåret att hushåll med bolån i de tre storstadskommunerna hade skulder på 400 procent av inkomsterna, jämfört med 175 procent om siffrorna slogs ut på alla svenskar. De som har mest skulder tenderar också att ha mest tillgångar. Vid ett kombinerat börs- och boprisras lär de knappast börja trösta sig med mer konsumtion.

 Och är det något som finanskrisen lärt ut är det att statiska förhandsberäkningar ofta övertrumfas av verkligheten. Kort före konkursen hade banken Lehman Brothers fortfarande det högsta kreditbetyget AAA.

Prokrastineringslistan* börjar bli rätt lång i Sverige (Jämför ordspråket: Uppskjut ej till morgondagen vad du kan göra idag)

* Prokrastinering: av latin procrastinare, av prefixet pro-, ’framåt’, och crastinus, ’till morgondagen’, av cras, ’i morgon’ eller uppskjutarbeteende innebär inom kognitiv beteendeterapi vanemässig och kontraproduktiv senareläggning, förhalning eller undvikande av planerade handlingar, beslut och arbetsuppgifter, trots vetskap om att det kan leda till negativa konsekvenser

 Hur har det då blivit så här? Lånebygget Sverige har inte tillkommit av en slump. Det handlar snarare om ett beställningsjobb. Ta en massiv statlig subvention för att låna (ränteavdraget), blanda in lite slopad fastighetsskatt, usel bostadspolitik och det hade nästan varit sensationellt om resultatet blivit ett annat. Ungefär som att sätta på duschen och chockas över att bli blöt.

 Vad har då Sveriges lagstiftare gjort åt problemet? I år är det femårsjubileum för det så kallade bolånetaket. Efter det har det kommit… ingenting.

 Riksbankschefen Stefan Ingves stod länge på barrikaderna och sade sig vilja bekämpa bolånebrasan med sotat ansikte och brandslangen i högsta hugg. När huvudansvaret gick till någon annan (läs Finansinspektionen) lommade han surt iväg för att i stället återkomma med bensindunkar i form av minusränta. Hur nu det går ihop?

 Varför har det hänt så lite? Varningar eller faktaunderlag har inte varit en bristvara.

 Extra provocerande är det med makthavare som skådar ljuset – fast först efter att de lämnat makten. En person vid namn Anders Borg har nyligen varit ute och varnat för en bostadsbubbla och föreslagit att ränteavdragen fasas ut. Vänta nu, är inte han väldigt lik den där finansministern som hade åtta år på sig att göra just det? Även Magdalena Andersson (S) är för att ta bort avdragen, men bara om det görs i går.

 De två största partierna tycks nu vara överens om att ränteavdraget inte ska röras – om man ska tro uttalanden från Stefan Löfvén (S) och Anna Kinberg-Batra (M). Huvudargumentet är att det kan ”störa konjunkturen”. Det vill säga: läget är så illa att om vi gör något nu riskerar det att gå precis så illa som det annars kommer att gå sen om inget görs.

 Det kan liknas vid en cancerläkare som vägrar sätta in cellgifter eftersom bieffekterna kan upplevas som ”jobbiga” för patienten.

 Visst finns det alltid risker med allt, men att identifiera ett problem utan att göra något åt det är inte ett beteende som ger guldstjärna på de flesta arbetsplatser.

 Tyvärr verkar detta ha utvecklats till ett mönster hos svenska politiker: vi gör ingenting så löser säkert någon annan det där längre fram. Försvaret, infrastrukturen, klimatet, migrationen, bostadsbubblan. Prokrastineringslistan i lala-landet Sverige börjar bli rätt lång.

 Enligt uppgift kom regering och opposition i december dessutom överens om att bara regeringen först slapp regera så skulle oppositionen sen slippa opponera. Och visst är det skönare att fika och twittra än förhandla. Kanske är det inte polariseringen som är problemet i svensk politik trots allt utan något värre: ren slöhet.

 Huvudargumentet är att det kan ”störa konjunkturen”. Det vill säga: läget är så illa att om vi gör något nu riskerar det att gå precis så illa som det annars kommer att gå sen om inget görs.

 Denna, och andra lika alarmistiska analyser, kan naturligtvis visa sig vara helt fel. Att vara för tidigt ute är dock inte alltid samma sak som att vara ute och cykla.

 De som på tidigt 2000-tal dömde ut fenomen som webb-tv och 3G kanske inte tänker på detta när de fredagsmyser framför Netflix i sina smartphones. Läget lär klarna så småningom. Det som dock är lite störande är att det finns en generationsaspekt i allt detta: att spela högt med ekonomin riskerar att slå mest mot helt andra än de som bestämt att det ska spelas högt.

 Om ett antal år är följande påhittade konversation fullt tänkbar:

”Farfar, du satt ju i riksdagen, såg ni inte faran”?

”Jo”.

”Vad gjorde ni?”.

”Ingenting”.

”Varför då?”.

”Det var jobbigt”.

”Okej”.

Det går faktiskt att kräva lite mer.

Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör. andreas.cervenka@svd.se

Läs mer. SvD Näringslivs krönikör om fallgroparna i världsekonomin. Läs på nliv.se

Lovord till evighetens sanna vänskap och filosofi

 Sann Vänskap och Filosofi existerar bortom tid och rum i evighetens väsen, tillsammans med evighetens andra barn - frihet, lycka, sanning, vishet etc.

 Sann vänskap och filosofi existerar bortom tid och rum i evighetens väsen. Inga kroppsliga sinnesförnimmelser kommer någonsin att lära känna dem. Endast tanken förmår uppfatta innebörden av andlighet.

 Människor som är rustade med tankeförmåga och omdöme kan begripa sådana företeelser. Det är filosofins uppgift att lära ut de färdigheter som behövs för att åstadkomma detta.

 Ordet Filosofi kommer från grekiskan. Philos, som betyder kärlek eller vänskap och Sophos, som betyder visdom.

 Det är nödvändigt att om och om igen påminna om det faktum att en så stor varelse som Sokrates levt på den här planeten för att undervisa oss.

 Förhoppningsvis händer det någon gång att vissa människor då återerinrar sig den visdom han levererade. Genom att läsa Platons Dialoger (speciellt Sokrates Försvarstal och Faidon) kan andligt begåvade människor kontakta den varelse som bodde i Sokrates.

 I boken "Måsen" berättar Richard Bach en vacker historia om filosofi. Den var USA:s bäst säljande bok år 1970 och har fortsatt att sälja i stora upplagor ända sedan dess. Boken är en utmärkt introduktion till sann filosofi.

 Den sokratiska barnmorskemetoden är en utmärkt väg till evighetens barn.

  En recension av "Måsen": Fylld av klokskap - Jonathan Livingston Seagull är ingen vanlig mås. Att skria, skräna och slåss om fiskrens är inget för honom. Han vill hellre fulländas i flygandets ädla konst. Men att gå emot strömmen och moralen är inte lätt vare sig i människornas eller måsarnas värld. Jonathan försöker att inordna sig och uppföra sig som andra måsar. Men snart är han ute till havs igen för att öva sig i låg- och höghastighetsflygning, looping, topproll m.m. Det är bara när han får öva sig i flygning som han känner sig riktigt lycklig och fri. Men hans övningar uppskattas inte av flocken. Han utesluts ur måsarnas gemenskap och förvisas till ett liv i ensamhet på fjärran klippor, eftersom han genom sin hänsynslösa oansvarighet kränkt måssläktets värdighet och traditioner.

 Som första mås trotsar Jonathan bestämmelsen att ingen får tala emot rådets beslut: Oansvarighet? Vem känner större ansvar än den mås som söker och finner en mening, ett högre syfte med tillvaron? Under tusentals år har vi stretat runt efter fiskhuvuden, men nu kan vi få en högre mening med livet - att lära, att upptäcka, att bli fria! Ge mig en chans, låt mig lära er vad jag ...

 Men Jonathan får ingen chans. Han förvisas och bortom de fjärran klipporna lär han sig ändå mer om flygteknik. Plötsligt, en vacker dag får han besök. han är kanske inte så ensam om sin strävan som han trodde. Två måsar med "vingar som skimrar som stjärnljus" tar med sig Jonathan på en flygtur till nya världar och dimensioner. Här möter han själsfränder och får lära sig mer om flygning, om sig själv och tillvaron än han kanske trodde var möjligt ...
 Ett filosofiskt exempel: Du kommer börja nå himlen, Jonathan, i det ögonblick  du når fulländad fart. Och det är inte att flyga femtonhundra km/tim eller femtontusen, eller med ljusets hastighet. Ty varje siffra markerar en gräns. Fulländad fart, min son, är att ha nått fram. - Vilken vacker filosofi. Fulländad hastighet är således ATT VARA DÄR! eller ATT VARA NÄRVARANDE!

 "Måsen, berättelsen om Jonathan Livingstone Seagull" av Richard Bach är en fin liten bok. Trots att boken är tunn är den formligen fullproppad med existentiella, andliga och filosofiska funderingar - presenterade på ett lättförståeligt sätt ur måsperspektiv. 

Todde

Kolla även:

http://axiom1a.blogspot.se/2015/02/vanskap-artikel-behandlar-ett-amne-som.html

http://axiom1a.blogspot.se/2015/02/vanskap-artikel-behandlar-ett-amne-som.html

 Vad sägs om detta fina poem - komponerat av en av DUGAs medlemmar (Camilla):

Vänskap är

 Vänskap är en behagligt skön sommarvind, som lyfter dig och omsluter dig hudlöst.

 Vänskap är mjuka leenden, glittriga ögon och uppmärksamma öron som lyssnar, lyssnar förbi orden.

 Vänskap är både trygghet som i en vagga och samtidigt bergfast och skarp som klingan på ett nyvässat svärd.

 Skönhet och fulhet i symbios.

 Vänskap är frikostig och lyfter bort tyngden från ditt bröst med ett långt förlösande skratt.

 Vänskap är.

Dikt av Camilla Berglund

Hösten 2018

Mer om vänskapens filosofi på  www.duga.se  

och om du vill bidra till skapandet av en bättre civilisation med hjälp av "Den Moderna Sokratiska Metoden" - Dialektik, kolla:

https://www.duga.se/

Dekadens

 This article is availble in English at:

 http://axiom1b.blogspot.se/2015/12/decadence-word-decadence-wikipedia.html

 Ordet dekadens (wikipedia) betyder fortskridande mot moralisk undergång. Det indoeuropeiska rotordet är dels de- och kad-.  Förstavelsen de- med många betydelser bl.a. till och från. Rotordet kad- har ursprungsbetydelsen sorg eller hat. Därför borde man kunna säga på livsfilosofiska att ordet dekadens betyder att gå till eller från lågtonighet eller mer korrekt: Att röra sig mot slappare disciplin.

 I vår moderna västerländska civilisation har utvecklingen gått åt det mer dekadenta hållet en längre tid. Materialismen sitter i högsätet och den etablerade vetenskapen studerar endast sådant som går att mäta, väga eller registrera med fysiska hjälpmedel. Det verkar som om pengar är den främsta måttstocken för framgång, plikt har ersatts med krav (på rättigheter), samtidigt som sexualiteten perverteras och urartar. Andlighet begränsas till aktiviteter som bedrivs av ”religioner med heliga skrifter” eller ”nyandligt flum”. Det som inte kan mätas betraktas som värdelöst, d.v.s. sådant som vänskap, kärlek, liberalism, lag, ordning, rättigheter, skyldigheter frihet, fantasi och fostran av det uppväxande släktet. God utbildning, yttrandefrihet och åsiktsfrihet var en gång väsentliga byggstenar i västerlandets demokratier. Frågan är om det är så i tillräckligt hög grad idag?

 Reklamindustrin blomstrar när den lär sig hur allmänheten kan fås att köpa mer och fler varor och tjänster än vad som behövs för att tillfredsställa naturliga behov. När moderna människor träffas har de ofta inte tid att kommunicera levande. De kommunicerar istället via mobiler eller datorer.

 Liksom när romarriket började förfalla och kejsarna bjöd undersåtarna på ”bröd och skådespel” bjuder dagens makthavare allmänheten på en uppsjö olika former av underhållning, från dokusåpor till internetsurfande och facebookande. Pornografiindustrin bjuder över varandra med porrfilmer som undervisar det uppväxande släktet i brutalt råsex. På nätet kan ungdomar som absolut inte har något naturligt behov av att undervisas i perverst sex att utan krav på vare sig censur eller åldersgräns ta del av allt som bjuds ut.

 Den andefattiga, materialistiska meningslösheten griper tag om de tygellösa människornas sinnen, så att de istället för att ägna sig åt upplyftande skapande blir håglösa åskådare eller handfallna konsumenter av programvara. Forskningen konstaterar att ju mer staten tar över ansvaret från individer desto svagare blir initiativförmågan i samhället.

 Västvärlden har aldrig upplevt en så långvarig period utan krig som efter det andra världskriget. Vårt materiella välstånd har nått aldrig tidigare skådade höjder. Samtidigt har självmordsfrekvensen ökat och användning av droger, lyckopiller och mediciner skjutit i höjden. Ta gärna del av innehållet i ”Systemfel som hotar världen” (finns på youtube utan svensk text):

 http://www.youtube.com/watch?v=amrRxONj3bI – Tid: 1 tim 26 min

 Det finns en uppföljande film till ”Systemfel” som heter: Decadence: The Decline of the Western World. I filmen beskrivs hur lobbyister tar över politiken, bankerna trycker upp pengar som lånas ut till spekulation (istället för investeringar i resurser som skapar nyttiga produkter). Samtidigt undervisas de studenter som studerar ekonomi till lydiga förespråkare för fria marknadskrafter utan kännedom om de historiska katastrofer som skapats på detta sätt.

 Vår tids kanske viktigast fråga är om det går att vända utvecklingen. Hur skall man få bort lobbyisterna och de orimliga bonusersättningarna? Filosofin anser att när det rättmätiga utbytet försvinner går etiken ut. Det är lätt att konstatera att orimliga bonusar och höga fantasilöner inte har något med rättvist utbyte att göra. Om de giriga bonusdirektörerna och finansindustrins spekulanter var utelämnade åt sig själva utan kontakt med civilisationen och de grupper de verkar i, skulle de stå sig ganska slätt. Om civilisationen inte parasiterade på livsmiljön och planetens resurser, skulle det inte finnas något överflöd att parasitera på.

 Den moderna människan lever ett liv där egoism och själviskhet är viktigare än empati och hänsynstagande. Girigheten och statusjakten har korrumperat civilisationen i takt med att politikerföraktet breder ut sig och beundran för miljardärer växer. Politikerna bryr ofta sig mer om sin egen än landets ekonomi. Många vanliga medborgarna är inte sämre. Genom att bidra till att skapa en bostadsbubbla har de kunnat belåna sina fastigheter och använda de lånade pengarna till shopping och konsumtion. Egoismen breder ut sig och egensinniga utsvävningar äger rum på andras bekostnad (i form av lån som aldrig kan betalas igen).  Istället för att söka meningsfulla sysselsättningar som gynnar fler än egot strävar alltfler att maximera inkomsten med minsta möjliga insats.

 Dagens omättliga bonusdirektörer och spekulanter som gör klipp på derivathandeln håller på att etablera en ny överklass i samhället. De står över lagar och förordningar som skapats för att få samhället att fungera. Klyftan mellan de styrande och de styrda har växt alltsedan penningväsendet befriats från så gott som alla regleringar (vilket på allvar skedde när den sista kopplingen till guld bröts 1971 av president Nixon och när Ronald Reagan och Margaret Thatcher befriade bankväsendet från de regleringar som påförts efter 1930-talets kris). Idag tjänar direktörerna i några av Sveriges 50 största företag femtio gånger mer än en industriarbetare. De föräldrar som redan har betalt av lånen på sina hus kan leva ett pensionärsliv som de flesta av dagens ungdomar inte ens kan drömma om.

 Samtidigt håller planetens ändliga resurser på att förbrukas. Även om ”peak-oil” skjutits något decennium på framtiden genom nya (miljöskadliga) metoder att få fram mer olja ur gamla oljekällor, så finns det andra ändliga resurser som kommer att påverka civilisationen när de börjar sina (t.ex. fosfor, sand etc.). Befolkningstillväxten förvärrar problemen.

 Curlinguppfostran av det uppväxande släktet bådar inte gott för framtiden. Det verkar som om moderna föräldrar har fått för sig att barn artar sig av sig själva eller att barnen av sig själva kommer att bli väluppfostrade eller att föräldrarna kan göra sina barn initiativkraftiga genom att arrangera deras tillvaro så att de får maximal service.

 Studier har visat att ju mer samhällets auktoriteter tar på sig ansvaret för att fatta beslut åt medborgarna, desto sämre blir medborgarnas förmåga att ta egna initiativ. Det gäller givetvis också för barnuppfostran. Att fostra barn (eller medborgare) innebär att obekväma beslut måste tas och att överlämna ansvar när de rätta tillfällena dyker upp.

Värver, ärver och fördärver

 Civilisationer genomgår samma förlopp som allt annat. De föds, växer till sig, kulminerar och tynar så småningom bort. Förfallet kan gå olika snabbt, En så livskraftig kultur som vår moderna västerländska civilisation kommer knappast att gå under på kortare tid än hundra år. Grunden till vårt moderna samhälle lades när de amerikanska kolonierna revolterade mot Storbritannien i slutet på 1700-talet. Till skillnad mot planetens tidigare stora civilisationer är den nuvarande global. Om det betyder att förfallet kommer gå fortare eller bli mer utdraget vet vi inte än. Det som utmärker en civilisation på dekis är girighet, korruption, nepotism, lättja, frosseri, högmod m.m.

 Grunden till den moderna globala civilisationen skapades med stor möda genom industrialismen och lönsam handel. Efterföljande generationer byggde vidare på arvet och spred denna civilisation först till Europa och sedan vidare till andra världsdelar. Där befinner vi oss idag. Men idag är det allt oftare så att det inte är staterna i Nordamerika eller Europa som står för det mödosamma uppbyggnads-arbetet. Istället har länder som Kina och Indien börjat rycka åt sig initiativ, medan västerländska ungdomars initiativförmåga curlats sönder av ”välmenande” föräldrar och myndigheter.

 Historiskt sett har ingen civilisation lyckats förhindra sin undergång, när förfallet väl har satt in på allvar. Det finns ingen anledning att tro att vår moderna civilisation skulle bli det första undantaget. Men ur askan av dekadenta civilisationer har nya livskraftiga civilisationer ibland kunnat växa upp om initiativkraftiga individer har kunnat organisera sig i tid och lyckats rädda en del av det andliga och materiella kapital, som den borttynande civilisationen lämnat efter sig. Det kan vara meningsfullt att satsa på en sådan räddningsaktion.

 Vilka fler tecken har vi på andligt förfall i väst? Vi har förvirrade arvtagare till stora förmögenheter, som inte har en aning om hur arvet skall förvaltas. Vi har medborgare som i sin andliga nöd och sitt materiella överflöd inte klarar av att skänka sina liv meningsfullhet. Medborgarna ägnar sig åt statusjakt (som njutningslystna mat- och vinkännare, konstälskare etc.) frosseri och slukar oväsentliga nyheter från massmedia.

 I Kina kämpar folket frenetiskt för att bygga en bättre framtid. Kineserna tillhör idag de förvärvande generationerna. Det kinesiska folket reser sig ur resterna av det som är kvar av en uråldrig civilisation. Det nya Kina befinner sig i stadiet där man skapar framtid genom växande handel. Men Kina delar inte västvärldens liberala idéer om individens frihet eller rättssäkerhet (på gott och ont).

 Vi borde kanske lära oss något av Japan, som sedan 1990 stagnerat. Japan har inte någon invandring på grund av att landet redan är tättbefolkat (i de dalgångar där man kan bo). De japanska kvinnorna föder inte fler än 1,4 barn per kvinna. Dessa två faktorer har lett till att Japans befolkningsmängd numera minskar. De västerländska kvinnorna föder inte heller så mycket som 2,1 barn/kvinna (vilket är det födelsetal som behövs för att folkmängden inte skall minska). Västerlandet har löst detta problem genom att tillåta invandring från länder med födelseöverskott och därav följande kraftig överbefolkning.

 Både förlusten av initiativförmåga och importen av arbetskraft från länder med annorlunda kultur, utgör hot mot västerlandets ideal i form av demokrati, liberalism och individens friheter och rättigheter.

 När det grekiska folket gav sig ut i stora mängder på gator och torg eller när Occupy Wall Street aktivister (oftast unga, arbetslösa människor) samlades för att demonstrera på många håll i världen, fick de visserligen rubriker i massmedia, men de påverkade inte den nya överklassens agendor i någon större utsträckning.

 Hoppet står till den globalt växande medelklassen. Kan denna växande skara organisera sig över gränserna, kan de nya medelklasserna i utvecklingsländerna på något sätt lära sig samarbeta med de tynande medelklasserna i väst bör det gå att ur dekadansen få en ny civilisation att resa sig någon gång i framtiden. Men för att det skall ske måste förmågan och modet att ta initiativ växa till sig.

 Citat från historien;

 Sokrates (470?-399 f. Kr.) (enligt Platon): Dagens ungdom älskar lyx, är ouppfostrade, föraktar myndigheter och visar ingen respekt för sina föräldrar. De pratar om allt möjligt oväsentligt istället för att träna sig till att bli värdefulla medborgare. Barnen har blivit små tyranner som kräver att familjen tjänar dem. De reser sig inte för att visa respekt när äldre stiger in i rummen. De är uppkäftiga mot sina föräldrar, föredrar att pladdra på framför att lära sig att umgås socialt, glufsar i sig godsaker och tyranniserar sina lärare.

 Hesiod (grekisk filosof omkring 700 f.Kr.): Jag har inga förhoppningar om vårt folks framtid, så länge som den beror på dagens tanklösa ungdomar, eftersom alla våra ungdomar är så fullkomligt obekymrade över allt utanför dem själva. När jag växte upp fick man lära sig att uppföra sig väl och visa respekt för äldre, medan dagens ungdomar anser sig vara oerhört förnuftiga och sedan bara otåligt väntar på att få komma till tals.

Voltaire: Det enda man lär sig av historien är att mänskligheten aldrig lär sig av historien. Däremot har enskilda individer lärt sig av historien.

Todde

Kolla även:

http://axiom1a.blogspot.se/2015/02/demokrati-ar-inte-alltid-demokratiskt.html

och om du vill bidra till skapandet av en bättre civilisation med hjälp av "Den Moderna Sokratiska Metoden" - Dialektik, kolla:

https://www.duga.se/

Kinesiska Miljöproblem

 Det är fantastiskt vad en bekymrad kinesisk mor kan åstadkomma. Dokumentärer kan förändra världen, men då måste de handla om dagens verklighet, och inte leva kvar i svunna tider då Västvärlden var alltings orsak och lösning. En film som har rätt fokus är Chai Jings ”Under the Dome”. Den har fått stort genomslag. Inom 48 timmar efter att den släpptes på nätet hade den nära 200 miljoner besökare. Det betyder att nästan en av tre kinesiska nätanvändare såg den innan censuren började plocka bort filmen den 6 mars. Filmen går fortfarande att se på Youtube (som är blockerat i Kina).

 ”Under the dome” är ett projekt av en kvinna, Chai Jing, en tidigare undersökande journalist vid stats-tv:n CCTV. Hon inleder med att berättar hur hennes dotter utvecklade en tumör redan innan hon var född. Dottern överlever operationen men växer upp som i en glaskupa. Varje dag inleds med att kolla smograpporten. Smogen avgör om dottern får gå ut. Ute: ansiktsmask. Inne: täck sprickor och lister med täcktejp. Hon filmar en operation av en cancersjuk kvinna med svarta lungor, trots att hon aldrig rökt. Sexåringar som aldrig sett en blå himmel. Hon gör upp med en spridd myt om att man kan härda barn mot smog.”Kina bränner 3–4 gånger mer bränsle än Europa … Kina bränner mer kol än resten av världen!”

 Hon åker till Los Angeles och London och visar hur de löste sina smogproblem. Hon avslöjar hur smogen kommer från subventionerade stålindustrier, oljemonopol som saboterar miljöregler och ett myglande samhälle. Peking som en gång var cykelns huvudstad är nu bilens. Det som troligen var världens största trafiknät av cykelvägar har till stor del blivit parkeringsplatser, allt för att gynna bilindustrin.

 Filmen är delvis problematisk (Chai Jing ser olja, naturgas och marknadsreformer som lösningen och blundar för enpartistatens roll). Men huvudbudskapet når fram: ”Det är inte så att jag inte är rädd för att dö. Men jag vill inte leva så här”, säger Chai Jing i ett citat som blivit viralt.

 Problemet för dagens värld är inte att USA byggde sitt samhälle på billig olja, privatbilism och hus långt från stadskärnor. Det är Kinas urbanisering just nu efter den modellen. Kina har mer än 100 städer med över en miljon invånare. Det är långt mer än USA:s totala befolkning. Shanghai har tre gånger fler invånare än New York och mer miljöpåverkan per person. För att vara övertydlig: Det är det kinesiska samhället och stadsplanering som borde vara i fokus. Chai Jing uppmanar i filmen kineserna att vända utvecklingen och engagera sig för miljön, och hundratals miljoner har lyssnat.

 Tyvärr glömmer hon att rekommendera gröna lösningar med kretslopp. Istället anser hon att det räcker med naturgas och olja.

 https://www.youtube.com/watch?v=T6X2uwlQGQM  -  För mig fungerade den engelska texten oftare om jag sökte länken på Firefox eller Explorer. På Chrome saknades den engelska texten oftare.

 (Tyvärr försvinner den engelska översättningen ibland – Kanske kan du själv hitta filmen på Youtube med engelsk översättning? – Sök på Chai Jing ”Under the Dome”)

och om du vill bidra till skapandet av en bättre civilisation med hjälp av "Den Moderna Sokratiska Metoden" - Dialektik, kolla:

https://www.duga.se/

Thomas Piketty hos Skavlan

 Fram till 26 april går det att se Thomas Piketty på SVT Play.

 Från 38 till 54 minuten är han med.

 Jag håller med Piketty om så gott som allt han säger. Han har gjort ett utomordentligt grundligt forskningsarbete och för detta har han fått stort och berättigat erkännande.

 Det är mycket lättare att ta del av hans idéer genom att lyssna på honom o Skavlan än genom att läsa hans bok. Men givetvis får man en mer heltäckande bild om man läser boken. På svenska finns en sammanfattning av boken som är betydligt mer lättläst än hans tegelsten: "Kapitalet i det 21:a århundradet".
 Sammanfattningen finns att köpa på nätet:

Kapitalet i det 21:a århundradet av Thomas Piketty : sammanfattning och svenskt perspektiv (Capital in the Twenty-First Century) av Jesper Roine Pocket - 2015 - Svenska - ISBN: 9789187419621       Piketty tar ny strid för en jämlikare värld  I sin första bok efter den massivt inflytelserika ”Kapitalet i tjugoförsta århundradet” riktar Thomas Piketty in sig på olika sätt att komma till rätta med den växande ekonomiska ojämlikhet som han identifierade i den förra boken.  Oavsett om de har rätt eller fel är ekonomers och statsvetares idéer mer betydelsefulla än man vanligen har klart för sig. I själva verket är det i hög grad dessa som styr världen. Praktiskt lagda män, som uppfattar sig själva som immuna mot intellektuell påverkan, är inte sällan slavar under någon död ekonom.” Ovanstående konstaterade John Maynard Keynes (1883–1946), som vid denna tidpunkt, i mitten av 1930- talet, också själv i högsta grad påverkade ”praktiskt lagda män”. Flertalet regeringar i västvärlden – traumatiserade av den stora depressionen – höll precis på att anamma hans ekonomiska teori. Dess kärna var som bekant en aktiv roll för staten, framför allt via skattepolitiken, för att dämpa konjunktursvängningar. Keynesianismen skulle fortsätta att dominera fram till mitten av 70-talet. Då förklarade de så kallade monetaristerna, med Milton Friedman i spetsen, att den stagflation (hög arbetslöshet parad med hög inflation) som börjat äta sig in i västekonomierna bevisade att Keynes metod inte fungerade. I drygt 30 år därefter skulle monetarismens tro på en oreglerad marknad stå oemotsagd. Världsekonomin globaliserades och finansifierades. En kraftfull ideologisk skjuts för marknadsliberalismen var sovjetkommunismens sammanbrott 1989–91. Kallduschen kom med finanskrisen 2008. ”Inte en enda etablerad ekonom förutsåg den, ja ingen hade ens föreställt sig att den kunde inträffa”, skrev Financial Times ekonomiske kommentator Martin Wolf.  Idag växer en ny skola av ekonomer fram, med avstamp i finanskrisen och i någon mån också i klimatkrisen. Portalfiguren är Thomas Piketty, den franske nationalekonomen som rörde upp chockvågor 2013 med sin bok ”Kapitalet i tjugoförsta århundradet”. Den var en rejäl svordom i den marknadsliberala kyrkan. Piketty visade, med imponerande långa dataserier, hur inkomst- och förmögenhetsutvecklingen i industrinationerna gått mot en allt större koncentration av kapital i allt färre händer och mot växande ekonomiska klyftor. Mest chockerande var att de största förmögenheterna till och med under finanskrisen tycktes ha vuxit. Den kritik som mötte boken gällde framför allt Pikettys slutsatser, som föreföll deterministiska: detta var en utveckling som obönhörligt skulle fortsätta, om marknadsliberalismens förutsättningar bestod.  Praktiskt lagda män och kvinnor har dock redan påverkats av den idag 47-årige Piketty och av ekonomer som går i hans fotspår. Två av hans elever, Gabriel Zucman och Emmanuel Saez, är rådgivare till Bernie Sanders och Elizabeth Warren, demokratiska frontrunners i det amerikanska presidentvalet. Opinionsundersökningar visar att en majoritet av amerikanerna gillar Warrens förslag om en tvåprocentig årlig skatt på förmögenheter över 50 miljoner dollar plus en extra procent skatt på de allra högsta förmögenheterna.  Zucman och Saez leder en forskningsgrupp för rättvis tillväxt vid Berkeley-universitetet. De presenterade nyligen för kongressen ett simulationsverktyg för skattereform och har lanserat en webbsajt, som avstamp för en kommande bok, ”The triumph of injustice: How the rich dodge taxes and how to make them pay”. Avslöjandet att de 400 rikaste amerikanerna betalar mindre i skatt än genomsnittsamerikanen efter Trumps skattereform åstadkom en skräll i medierna. Piketty själv ligger inte heller på latsidan.  I en ny bok, ”Capital et idéologie” (Seuil) går han i clinch med dem som anklagat honom för determinism. Financial Times skrev i en avmätt recension av ”Kapitalet i tjugoförsta århundradet” att bokens tyngd främst var fysisk – ”tillräcklig för att förvandla barnens hamster till en dockskåpsmatta”. Samma tidnings recensent undviker denna gång alla inredningsmetaforer och kallar den nya boken rakt av för en av de viktigaste i vår tid. En engelsk översättning beräknas föreligga i mars 2020. Vad vill Piketty? Den bärande tanken i ”Capital et idéologie” är att ekonomisk ojämlikhet ingalunda är av naturen given. Den är resultatet av politiska och ideologiska val. Vägskäl, är ett nyckelord. Pikettys ambition är att skriva en ojämlikhetens världshistoria, från feodalism och slavägarsamhällen över 1800-talets kolonialism och framväxande industrikapitalism till dagens globala hyperkapitalism.  Varje samhälle bygger, menar Piketty, på en teori om rättvisa. Varje ojämlikt samhälle har legitimerat orättvisor utifrån en specifik samhällsvision (marknadsliberalismen är, påpekar han, den första ideologin som skuldbelägger fattigdom, utifrån axiomet om alla individers möjligheter). Han erkänner ett visst beroende av den franska deklarationen från 1789 om mänskliga och medborgerliga rättigheter. Denna hindrade inte Frankrike och övriga europeiska stater från att utvecklas till radikalt ojämlika samhällen under det påföljande århundradet, påpekar Piketty. Abstrakta rättviseteorier räcker inte, de måste studeras i sina historiska inkarnationer.  Ett huvudsyfte med den historiska genomgången är att visa att toleransen för ojämlikhet har varierat starkt i olika samhällen under olika epoker. 1800-talets Europa och USA präglades av extrem ekonomisk ojämlikhet, en trend som bröts i början av 1900-talet, bland annat med införandet av inkomstskatt på båda sidor av Atlanten (den första amerikanska lagen om inkomstskatt kom 1913). Under ett antal decennier, framför allt de 30 åren efter andra världskriget, minskade de ekonomiska klyftorna i industrinationerna. Förklaringen är enligt Piketty framväxten av socialdemokratiska partier (dit han även räknar de amerikanska Demokraterna i partiets moderna form) med en tydlig egalitär ideologi, förmåga att mobilisera, att ta makten och genomdriva sin politik.  Sverige – som vid slutet av 1800-talet enligt Piketty var ett av Europas ojämlikaste länder – och Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) är paradexemplet. Den svenska utvecklingen är för honom en indikation på att teorin om världskrig som nödvändiga stålbad för att jämlikhetstanken skulle slå igenom inte håller. Att socialdemokratiska partier idag tappar väljare till ”socialnativistiska” partier förklarar Piketty med att de utvecklats till en ”brahminvänster” – partier för välutbildade eliter där lågutbildade och lågavlönade inte längre känner igen sig.  Den historiska genomgången i ”Capital et idéologie” är bitvis långrandig. Men den har en poäng. Piketty vill visa att förslag som idag kan framstå som radikala och utopiska faktiskt har prövats och visat sig fungera. Exempelvis är det, skriver han, en myt att höga marginalskatter skulle hämma ekonomisk tillväxt och hota grunden för det kapitalistiska systemet. Storbritannien och USA hade, påpekar han, under stora delar av 1900-talet marginalskatter på 80-90 procent, och parallellt en hög och stabil tillväxt. Kapitalismen överlevde. Kärnan i Pikettys program för att bryta ojämlikheten är en radikalt skärpt kapital-beskattning. Vad han vill se är en ”triptyk” av starkt progressiv inkomstskatt, förmögenhetsskatt och arvsskatt, parad med en radikal fördelningspolitik.  Förutsättningen är att staterna har tillgång till information om enskilda individers förmögenhetsinnehav. En sådan registrering möter inga tekniska problem, hävdar Piketty, det handlar om politisk vilja. Bankerna har informationen. Varför skulle inte en demokratisk stat ha den? Arvsskatten är minst viktig: ”Vi kan inte vänta på att Jeff Bezos och Mark Zuckerberg ska bli 90 år och lägga näsan i vädret.” Men tuff beskattning av supermiljardärer ska finansiera en ”arvsrätt för alla”: varje 25-åring ska av staten få ett kapital, säg 120 000 euro, som kan användas exempelvis till en bostad eller till investering i ett företag. En sådan omfördelning från äldre till unga skulle kraftigt öka den ekonomiska dynamiken, hävdar Piketty. Också individuell koldioxidförbrukning ska beskattas progressivt. Att mäta den är inte okomplicerat, erkänner han.  Men vi har dock klarat det när det gäller elförbrukning. Keynes var liberal. Piketty bryter med en av liberalismens grundbultar: John Lockes syn på rätten till privategendom som i det närmaste sakral. Egendom, propriété, är för Piketty en social relation, den kan njutas inom rimliga gränser men äganderätten är temporär. Framför allt måste bandet mellan ägande och makt brytas. Men han är inte marxist. Sovjetkommunismens stora misstag var enligt honom övertron på en centraliserad stat och misstron mot privategendom över huvud taget.  Vad Piketty vill är att omfördela, sprida ägande brett i samhällslagren. Löntagarmakt i stora företag ingår i hans vision om en ”participatorisk federativ socialism”, men småföretag undantas. ”Alla skatter har beskrivits som utopiska, orealistiska och orimliga när de först skulle genomföras”, skriver Piketty. Några illusioner om att hans bok i sig ska åstadkomma förändring har han inte.  ”Världen förändras inte av böcker utan av människors handlande.” Men Piketty delar Keynes tro på att idéer styr handlandet.  Enligt en gallupundersökning uppfattar amerikaner under 30 ordet ”socialism” som mer positivt laddat än ”kapitalism”. De är praktiskt lagda. De har bara sina studieskulder att förlora.

 Om du vill bidra till skapandet av en bättre civilisation med hjälp av "Den Moderna Sokratiska Metoden" - Dialektik, kolla:

https://www.duga.se/

Kolla även: https://axiom1a.blogspot.com/2020/09/nu-till-for-den-utbildade-eliten-i-dag.html

Det går att få rätt (med livsfilosofi)

 Theodore Roosevelt: Det bästa du kan göra är att göra det rätta. Det näst bästa är att göra fel. Det sämsta är att inte göra någonting alls.

 Ordspråk: Den intelligente lär sig av sina egna misstag. Den vise lär sig av andras.

 Rättvisa och rätthet har gett upphov till argument och krig. "Jag-har-rätt-och-de-har-fel" är den envises vägran att bättra sig genom att lära. Att leva är att lära. Den som upphör att lära sig är som redan död.

 Vad som är rätt och vad som är fel är inte nödvändigtvis uppenbart för alla. Sådana synpunkter varierar beroende på moral koder och uppfattningar och har ingen annan grund än den sinnet serverar. Den filosofiska definitionen av felhet är inte bara att skada någon eller något. Feltankar resulterar i handlingar eller uteblivna handlingar som åstadkommer mer skada än nytta för det största antalet människor eller områden i livet.

 Något är därför fel till den grad det orsakar mer skada för det stora flertalet människor eller livet. En rätt åtgärd är rätt till den grad att det gynnar majoriteten.

 Många tror att en åtgärd är fel bara för att den är destruktiv. För dem är alla destruktiva handlingar eller försummelser fel. Det är inte sant enligt livets filosofi. För att en handling eller underlåtenhet skall vara filosofiskt fel måste den leda till mer skada för flertalet människor och/eller områden i livet. Ett misslyckande att förstöra kan därför vara fel. Att bistå något som skulle skada det stora flertalet skulle vara att göra fel.

 Felhet är något som skadar brett. Rätthet är något som hjälper det stora flertalet. En positiv handling skulle kunna vara att skada något som skulle vara skadligt för många människor och områden i livet.

 I frågor om att ha rätt eller fel, kan en hel del dunkelt tänkande utvecklas. Det finns inget som är absolut rätt eller fel. Att göra rätt består inte av att vara ovillig att skada. Att göra fel handlar inte bara om att inte skada.

 Det finns en impuls, medfödd hos oss alla, att försöka ha rätt. Det är försök som lätt kan leda bort från rätt handlande. Den åtföljs ofta av försök att felgöra andra. Vi ser exempel på det i hyperkritiska personer. Varje individ har en "anledningsfabrik" i sinnet. Denna fabrik är alltid alert och alltid redo att fabricera ursäkter eller motiveringarna för varje handling eller tanke individen skapar.

 Det är inte att "ha fel" som får individen att lida. Det är "att få reda på att du hade fel" som svider. För att lära sig och bli visare (och därigenom ha mer rätt) är det nödvändigt att upptäcka sitt felaktiga tänkande och görande. En sann filosof strävar därför efter att upptäcka de områden (i sinnet), som innehåller felaktigheter. En sann filosof (enligt Sokrates) gläder sig därför åt varje tillfälle han kan upptäcka felaktigheter i sitt tänkande och/eller handlande. En sann filosof strävar därför efter att upptäcka att han har fel.

 Det finns "defensiva personer", som försöker bortförklara de mest flagranta felaktigheter. Det kallas "att motivera". De flesta förklaringar verkar, oavsett hur långsökta de är, helt rätt för personen som gör dem, eftersom han bara hävdar sin egen rätthet och andras felhet. Anledningsfabriken står alltid redo att bistå den enskilde med detta.

  Feltänkande forskare skapar inga nya användbara teorier. Det beror på att de är mer intresserade av att hävda på sin egen rätthet än av att hitta sanning. Därför serveras vi konstiga "vetenskapliga sanningar" från män som borde veta bättre. Sann vetenskap forskas fram av de som är tillräckligt ödmjuka och balanserade, för att kunna inse att de kan ha fel. Den moderna vetenskapens materialistiska idéer hindrar vetenskapen från att förstå livet och idéernas värld. Sokrates ansåg att visdom endast existerar bortom den värld vi kan förnimma med våra kroppsliga sinnen (i idévärlden).

 Vi har alla fått lyssna på absurda argument, särskilt i politiken. Inse att politiska partier är mer intresserade av att hävda sin egen rätthet än att ha rätt.

 Det mänskliga sinnet (läs anledningsfabriken) försöker att alltid få rätt och kämpar för att inte ha fel. Det gör sinnet oberoende av vad som i själva verket är rätt eller fel. Det är en omedveten envishet för att slippa ta ansvar för att lära sig nya saker.
 Anledningsfabrikens försök att alltid få rätt går till på följande sätt: Man begår ett fel av misstag eller genom bristfällig information. Det felaktiga agerandet eller passiviteten står då i konflikt med behovet att ha rätt. Därför fortsätter man sedan att upprepa de felaktiga åtgärderna för att bevisa att man har rätt. På så sätt skapas aberrationer (irrationell tankar eller beteenden). Felaktiga åtgärder är resultat av tankefel, som sedan åtföljs av hävdande att de var rätt. Istället för att rätta till felet (vilket skulle felgöra individen) insisterar anledningsfabriken att felet var rätt, varefter felet upprepas.

 Allteftersom det går utför med en varelse blir det svårare och svårare för varelsen att erkänna att han har haft fel. Att erkänna fel kan vara förödande för en svag varelses eventuella kvarvarande förmåga eller förstånd. Rätthet har att göra med överlevnad.
 Det går inte att hjälpa en människa ur denna fälla (att hon måste ha rätt) genom att felgöra henne. Så hur bör man då gå tillväga? Jo, genom att rehabilitera hennes sanna förmåga att ha rätt. En varelse som befinner sig på det sluttande planet utför (mot allt sämre förmåga att vara sitt sanna jag) anar inte att hon är på väg utför. Så hon har ingen anledning att tänka om. Hon vågar inte inse att hon har fel och brister.
 Denna fälla har människan hittills haft väldigt svårt att frigöra sig från. Lyckligtvis finns det idag en bra metod att ta sig ur fällan – Den Moderna Sokratiska Metoden. Med hjälp av den moderna sokratiska metoden kan individen när hon svarar på frågorna själv upptäcka om hon har rätt eller fel och sedan själv förvissa sig om hur hon bör agera för att förbättra sina möjligheter att överleva.
 Som livsfilosofer tvingas vi konfrontera människo naturer, som är livrädda över hotet att komma till insikt om att livsfilosofin innehåller väldigt mycket rätthet. Vi behöver ett vapen att försvara oss med och det har vi i den Moderna sokratiska Metoden. Vägen mot rätthet är densamma som vägen mot allt bättre förmåga att överleva. Varje varelse befinner sig någonstans på den vägen. Tyvärr är de som går åt fel håll på den vägen svåra att övertyga om att de bör ändra riktning. Men som livsfilosof kan du få ändå mer rätt genom att tillåta andra att börja gå åt rätt håll på den vägen med hjälp av deras egen självdeterminism.

Todde

Kolla även (om anledningsfabriken):

http://axiom1a.blogspot.com/2015/01/om-anledningsfabriken.html

Äntligen har forskningen om placebo  påbörjats!

 Jag har länge sagt  att den medicinska forskningen skulle inriktas på att studera ”!placebo effekten” för att lära sig hur man kan använda placebo för att få fram botemedel som har färre biverkningar.

 Nu verkar det som om man äntligen har tagit några steg i denna rätta riktning. Kolla på:

Programmat har nu utgått på SVT Play

 Det kanske mest intressanta är att forskarna tycks benägna att erkänna att placebo är någon sorts obekant (!) "andligt fenomen", som påverkas av

a) tron på behandlingen
b) ord som uttalas av läkaren
c) förtroendeingivande omgivning
d) relationen läkare-patient

 Som livsfilosof vill man tillägga att det tycks ha väldigt mycket med "annan-determinism" att göra.

Todde

PS. Länken till "Placebo fungerar sockerpiller? avsnitt 1" finns endast till 6 mars på SVT Play

och om du vill bidra till skapandet av en bättre civilisation med hjälp av "Den Moderna Sokratiska Metoden" - Dialektik, kolla:

https://www.duga.se/