Ett barns visdom

 En sexårig pojke frågade sina föräldrar:
 Varför behöver livet kroppar?
 Föräldrarna klarade inte av att ge något vettigt svar på frågan. Istället kom pojken efter en stund själv fram till ett svar:
 Det är nog för att livet inte skall rymma.

 Otroligt vacker visdom!

Frågornas betydelse för svaren

eller:

Sokrates Barnmorskemetod

 En Nobelpristagare fick en fråga från en journalist:
 Hur klarar ni som vinner nobelpris av att ta reda på svaren på era frågor?
 Svaret blev:
 Konsten är inte att finna rätt svar. Konsten är att ställa de rätta frågorna.

 Ur dessa rader kan man lära sig mycket och göra det lättare för sig att bli visare.
 Först och främst kan man dra samma slutsats som Sokrates en gång gjorde: Det är genom att ställa sokratiska frågor som det går att förlösa den visdom som bor i varje människa.
 Sedan är det viktigt att inse att det är svårare att förlösa den inneboende visdomen om sinnet är fullproppat med fixa idéer, förutfattade meningar och dogmer. Istället gäller det att öppna sinnet för olika sätt att tänka, så som många barn ofta kan (i motsats till vuxna).
 Det går till och med att hitta stöd för dessa tankar i ett berömt Jesus citat ur Bibeln (Matteus 19:14):
 Låt barnen komma till mig. Guds rike tillhör sådana som de. Den som inte kan ta emot Guds rike som ett barn kommer aldrig in dit.

 Även Sokrates ansåg att det var viktigare att undervisa ungdomen än de äldre som redan ansåg sig veta det de behövde. Dessutom ansåg Sokrates att civilisationens framtid bäst skapades genom ungdomarna.

Ur Platons Dialog Teaitetos (På engelska ”Theaetetus”)

 Sokrates: Är inte min barnmorskemetod i de flesta avseenden som deras? Den skiljer sig i att jag förlöser män och inte kvinnor. Och min barnmorskekonst förlöser tankar och inte kroppar. Och min konsts största bedrift är att grundligt undersöka om tanken som sinnet på den unge mannen frambringar är ett missfoster eller en ädel och sant född tanke. Och precis som barnmorskorna som förlöser gravida kvinnor klandras jag om fostret inte är friskt och ädelt. Jag är liksom barnmorskorna som förlöser gravida ofruktsam. Jag ställer frågor till andra och har inte vett att själv besvara dem. Det beror på att guden befaller mig att vara ofruktsam. Guden tillåter mig inte att själv frambära någon frukt. Det är därför att jag själv inte är vis. Jag har ju inga bra svar att visa upp, utan endast förmågan att ställa frågor, som kan förlösa visdom hos andra. Några av de jag hjälper med min konst upplever det som tråkigt i början, men efterhand som vår bekantskap mognar, och om guden är nådig mot dem, gör de alla häpnadsväckande framsteg. Detta enligt utsagor från andra och inte från mig. Det är ganska uppenbart att de aldrig lärt sig något från mig. De många tankar som de klamrar sig fast har de själva tillverkat. Men det är mig och guden de står i skuld till för de insikter, som min konst hjälper dem att förlösa.

 Beviset på sanningen i mina ord är, att många av dem som i sin okunnighet eller i sin självgodhet föraktar mig, eller genom att de påverkats av andra, har avbrutit sin behandling i förtid. Då har de inte bara förlorat de tankar som jag hjälpt dem att föda fram, utan de har även kvävt allt annat gott de hade inom sig. Istället har de genom dålig kommunikation, samlat på sig mängder av lögner och bedrägerier istället för sanning. De hade äntligen slutat se sig själva så som andra ser dem - som stora dårar.

 Några av dem kan sedan återvända till mig och be att jag åter skall umgås med dem. De är redo att gå ner på knä och bönfalla mig. Sedan, om gudomen tillåter, vilket inte alltid är fallet, kan jag då få lov att åter undervisa dem. I så fall börjar de åter växa till sig i andlig styrka.

 Min konst kan skapa nästan outhärdliga kval och samtidigt lugna dem som umgås med mig, precis som kvinnor genomgår kval vid barnafödande. Både under natt och dag kan de fyllas av förvirring och möda som är värre än de som gravida kvinnor genomgår när de föder barn.

 Ibland händer det, Theaitetos, att jag inser att de som kommer till mig har något i sig som gör att jag vet att de inte har något behov av min konst. Då ser jag till att hänvisa dem till att umgås med någon annan. Genom gudens nåd kan jag oftast förutse vilket umgänge som sannolikt kommer att göra dem gott. Många av dem har jag anvisat till andra inspirerande vise män.

 Jag säger dig, Theaitetos, eftersom jag misstänker och som du faktiskt verkar tro, att du redan har börjat få födslovärkar inför framfödandet av någon sorts tankefoster. Kom därför till mig, som är en barnmorska son och då jag själv är en sorts barnmorska, och gör ditt bästa för att svara på de frågor, som jag kommer att ge dig. Och om jag kritiskt, efter att ha upptäckt vid inspektion att den befruktning som du har utsatts för är en villfarelse, då börjar ifrågasätta denna din förstfödda. Gräla då inte med dig om detta, så som kvinnor skulle göra om någon skulle ta deras förstfödda barn ifrån dem. Jag har faktiskt känt några som varit redo att skada mig när jag berövat dem en älskad dårskap. De inser inte att jag handlat med deras bästa för ögonen. De förstår inte att guden är människornas vän. Inte heller jag är någon fiende till människorna i min gärning. Men det skulle vara fel av mig att erkänna lögner, eller att kväva sanningar.

 Än en gång, Theaitetos, upprepar jag min fråga och säg inte att du inte kan besvara den: "Vad är kunskap?" Men uppträd nu som en man, så att du med Gudens hjälp kan förlösa svaret inom dig.

 Läs gärna hela Platons dialog Taitetos - Finns på engelska på länken

http://classics.mit.edu/Plato/theatu.html

Todde

och om du vill bidra till skapandet av en bättre civilisation, kolla:

https://www.duga.se/