Diktaturernas största svaghet

 I en ny BBC-dokumentär om Sovjetunionens sista tid, ”TraumaZone”, visar en direktör på den statliga plankommittén 1990 stolt runt i lokalerna i Moskva: ”Här får vi information om alla aspekter på livet i Sovjetunionen. Informationsflödet filtreras i byggnaden, och blir mer och mer koncentrerat. Sedan, när planen väl har fastställts, blir den till en flodvåg av information som faller som regn över varje arbetare”, förklarar direktören. Ett klipp visar bilder från verkligheten: Ett tvätteri som efter en renovering numera är ålagt att varje år producera en viss mängd skrotmetall; potatis som skördas för att ruttna; slagsmål i brödköer.

 ”Systemet började bli absurt”, konstaterar en informationstext lakoniskt. Samma toppstyrning skördar i detta nu ryska offer i Ukraina.

 En återkommande förklaring till varför invasionsstyrkorna lider så stora förluster är att officerare på marken inte tillåts utforma taktik självständigt. Allt måste stämmas av högre upp, vilket gör att soldaterna inte kan anpassa sig till snabbt ändrade förhållanden på slagfältet.

 Det är svårt att förstå hur man så länge kan fortsätta med så uppenbart dysfunktionella och ineffektiva system. Kanske är det hybris. Men på ett sätt är absurditeten också själva syftet. En berömd definition av makt är att det är förmågan att få en person att göra något som den annars inte skulle ha gjort. Om man verkligen vill demonstrera sin makt går det alltså inte att befalla sådant som ligger i de underlydandes intresse, för hur ska man då veta av vilken anledning de utför handlingen? Makten blir som synligast när ordern är som mest irrationell, vilket skolgårdsmobbare i alla tider förstått. Säg att du är en idiot. Slå dig själv. Drick ur toaletten. Se vad jag kan få dig att göra!

 I en auktoritär stat som dagens Ryssland eller kommunismens Sovjet är sådana maktdemonstrationer viktiga delar av statsbygget. Eftersom hela upplägget bygger på tvång gäller det att hela tiden påminna om vem det egentligen är som bestämmer.

 Rysslands armé är organiserad som ett stort mobbargäng, där alla blir trakasserade av sina överordnade, och själva trakasserar dem längre ner på stegen. Längst upp är Putin, som beordrar brutala mord på dem som kan tänkas utmana honom och inte drar sig för att förnedra sina egna medhjälpare offentligt. Ett visst mått av absurditet är nödvändigt. Problemet med att ständigt tvinga människor att gå emot sina egna intressen och sitt eget bättre vetande är att det också sänker effektiviteten.

 Det går inte att från toppen detaljstyra vare sig ett samhälle eller en armé. Med tiden utarmas därför förmågan att utföra, även om lydnaden till synes finns kvar. Makten blir en illusion, vilket TraumaZones kontrast mellan plan och verklig ekonomi tydligt illustrerar.

 Riktigt inflytande, i meningen att lyckas uppnå mål bortom blind lydnad, kräver paradoxalt nog att man släpper på kontrollen, och ger människor friheten att använda sin egen kunskap och initiativförmåga. Att diktaturer aldrig kan acceptera det kommer alltid vara deras största svaghet.

Ur Svd 2022-11-10 av Anders Sundell, Universitetslektor i statsvetenskap på Göteborgs universitet.

Kolla gärna även: https://axiom1a.blogspot.com/2021/11/

 

 Då halkar du efter – det är den bistra sanningen

 Ju mer unga läser, desto bättre blir ordförrådet och desto svårare texter förstår de. En positiv spiral – eller en virvlande karusell som är svår att hoppa på i farten. För vad händer när våra barn inte läser?

 Ju mer unga läser, desto bättre blir ordförrådet och desto svårare texter förstår de. En positiv spiral – eller en virvlande karusell som är svår att hoppa på i farten. För vad händer när våra barn inte läser?

 Det börjar tidigt. Redan i treårsåldern tycks skillnaderna mellan barns ordförråd etableras. Runt skolstart vidgas klyftan ytterligare – och i tonåren fortsätter det. – Man talar om två ordförrådsspurter under tidig barndom. En inträffar under åldern ett till tre år, när vissa barn skaffar sig ett gediget försprång, säger Mats Myrberg, ansvarig professor för ordförrådsprojektet. Barnets språkliga uppväxtmiljö ligger bakom skillnaderna i det första språnget, menar Mats Myrberg. Samtal och högläsning.

I sex till sjuårsåldern, kommer ett nytt språng. – Det hänger sannolikt ihop med att barnen möter skriftspråket och börjar läsa själva. Men orättvisan grundläggs tidigt. När barn börjar läsa möter de nämligen ett ordförråd som är väsentligt större än talspråksordförrådet, konstaterar Mats Myrberg. En amerikansk studie från millennieskiftet visade att andelen ovanliga ord som förekom i en barnbok i snitt var cirka 50 procent fler än vad som förekom under till exempel ett underhållningsprogram på tv. Resultaten är klart överförbara till i dag och till Sverige, menar Mats Myrberg: i böcker stöter vi på ord som vi sällan hör talas.

 Runt 80 procent av de cirka 130 000 ord som finns i Svenska akademins ordlista uppträder aldrig eller sällan i vardagligt talspråk. Läser du dem inte så möter du dem inte. Kommer du inte in på den här ordförrådsrika resan, så halkar du efter. Det är den bistra sanningen. För varje år vidgas ordförrådsgapet mellan dem som läser och inte läser.

 Men korrelationer kan vara knepiga. Är det barn som från början har lättare att läsa som läser mer? I flera studier har forskare kontrollerat för både intelligens och den så kallade avkodningsförmågan. Och ja, de som har ”lätt” att läsa, läser generellt mer. Men också när man kontrollerar för dessa faktorer finns sambandet kvar: Vi tycks bli bättre på att läsa av att läsa – och läsandet i sig bidrar till ett större ordförråd.

 Dawna Duff, språkforskare vid Binghamtons universitet i USA, följde och testade drygt 400 barn från 5 till 15 års ålder i en studie. – Fram till runt nio års ålder lär sig barn nya ord framför allt genom att lyssna. Sedan, och under resten av livet, ökar ordförrådet främst genom läsning, säger hon.

 Forskarna ville ta reda på om ordförrådet hänger ihop med hur bra och därmed hur mycket barn läser. De mätte hur mycket elevernas vokabulär ökade under skolgången, och jämförde med hur bra deras läsförmåga var när de var nio. – De elever som hade god läsförmåga i årskurs 4, hade en snabbare ökning av vokabulären. Det var stor skillnad, säger hon.

 Men vad var en grundläggande god språkförmåga, och vad hängde ihop med att barnen läst många böcker? För att försöka isolera själva läseffekten, tog forskarna hänsyn till elevernas uppmätta språkförmåga under förskolan, och även deras socioekonomiska bakgrund – en faktor som i studier alltid korrelerar starkt med barns ordförråd. Ju högre socioekonomisk bakgrund, desto fler ord kan barnen.

 Men även när man tagit hänsyn till dessa faktorer, såg man att läsandet gjorde skillnad för hur mycket ordförrådet ökade. Hur bra eleverna läste i nioårsåldern hängde ihop med deras ordförråd vid 15 – och läsandet kunde förutsäga ordförrådet lika bra som deras socioekonomiska bakgrund. Under vårt videomöte håller Dawna Duff upp händerna i en vinkel. – Eftersom det påverkar över en så lång period, så ökar skillnaderna över tid. När eleverna är 15 är det redan stor skillnad i vokabulär. Kort sagt tycks ordförståelse och läsförståelse hänga ihop – och ökar exponentiellt.

 Det är bara det att svenska barn och tonåringar läser mindre och mindre för varje år. I Statens medieråds rapport Ungar & medier från i december uppgav 7 procent av 13–16-åringarna att de läste böcker eller tidningar dagligen – mot 20 procent 2012. Det är barn till föräldrar med låg utbildning som läser minst, oavsett ålder. Bland tonåringarna uppgav 20 procent av dem som har föräldrar med låg utbildning att de aldrig läser, bland dem med högutbildade föräldrar: 8 procent. Hur mycket vi läser, påverkar vårt ordförråd.

 Alice Sullivan, sociologiprofessor vid College of London, har följt tusentals britter och studerat deras läsvanor över decennier i en serie studier. I en studie följde forskarna 11 000 barn och lät dem, vid 14 års ålder, göra ett ordtest. De tonåringar som uppgav att de läste ”för nöjes skull” varje dag, förstod 26 procent fler ord än de som inte läste Men det stannade inte vid ordförståelse – även matteförmågan tycktes förbättras av läsningen.

 3600 barn fick göra både kognitiva tester, och tester i matematik och ordförråd, när de var 5, 10 och 16 år. Precis som andra studier alltid visat, fanns det ett starkt samband mellan barnens socioekonomiska bakgrund och deras vokabulär. När forskarna kontrollerade för både detta och barnens kognitiva förmåga när de var yngre, såg de också ett tydligt samband mellan just barnens eget läsande och deras ordförråd – och dessutom också deras resultat på mattetesterna – när de var 16. De som regelbundet läste som tioåringar och läste mer än en gång i veckan när de var 16, hade bättre ordförråd och matteresultat, än de som läste mindre.

 Mängden läsning var dessutom en större påverkansfaktor på både ordförråd och de kognitiva testerna, än föräldrarnas utbildningsnivå. – Det var slående att barns läsande kunde förutsäga ordförrådet när de var tonåringar, bättre än föräldrarnas utbildning, säger Alice Sullivan.

 Så hur kan läsförmågan påverka matteresultaten? Också Dawna Duff såg i en ny studie att läsningen också har effekt på annat – som matte. Yngre barn med dyslexi har i mätningar i åk 2 och åk 4, fått sämre på både lästester – och matte. – Det är intressant. Dyslexi är inget som bör påverka matte. Men läsning öppnar upp en hel värld med idéer och tankar, som inte är tillgänglig för dem som inte läser så mycket, säger Dawna Duff. Och ordförråds gapet fortsätter att öka under livet. Genom att följa nästan 10 000 britter födda runt 1970, såg Sullivan och hennes forskargrupp också att hur mycket barnen läste när de var både barn och tonåringar, påverkade deras ordförråd när de var 42. Men det tycks finnas hopp: ordförrådet slutade inte att växa när deltagarna var 16, utan fortsatte att öka om de läste – speciellt om de läste ”bättre” litteratur.

  Ökningen i ordförråd mellan tonåren och medelåldern hängde ihop med hur mycket de läste. Att läsa mer krävande genrer var särskilt starkt associerat med ett växande ordförråd, säger Alice Sullivan. Spelar det då någon roll om barn och unga har ett sämre ordförråd? Det finns ett starkt samband mellan läsförmåga, skolresultat i alla ämnen, högre utbildning – och jobb och inkomst.

 När skolan blir mer utmanande handlar allt om läsförståelse, konstaterar Dawna Duff. – Vokabulär är en tydlig indikator på hur barn och unga kommer att klara sig i skolan. Har du inte förmåga då, så tillgodogör du dig inte innehållet i till exempel samhällsvetenskap eller naturkunskap. Alla ämnesområden påverkas om du har svårt att läsa.

 Även om statistiken över svenska barns fritids läsande är nedslående, läser de åtminstone i skolan. Eller? Nej, även i skolan verkar läsandet rasa, visar en studie med drygt 3000 svenska elever, publicerad härom året. När eleverna tillfrågades år 2007, svarade 22 procent i åk 6 att de inte läst någon sida faktatext under skoldagen. 2017 var andelen uppe i 33 procent. I åk 9 ökade andelen som inte läste ens en sida, från 33 till 50 procent. Andelen som inte läst någon skönlitteratur under en vanlig skoldag ökade från 44 procent till 81 procent på tio år, i åk 6. I åk 9, från 62 till 87 procent. Och andelen som läst minst fem skönlitterära sidor på en skoldag, försvann nästan helt.

 Ur  SvD2022-11-15 –Maria Jelmini –  maria.jelmini@svd.se

 Ur  SvD2022-11-15 –Maria Jelmini –  maria.jelmini@svd.se

Kolla även: https://axiom1a.blogspot.com/2021/12/alfabetetsursprung-och-utveckling-fran.html

och:  www.visdomsskolan.se 

 

 Massmordet på insekterna

 Vi har väl alla som kommit lite till åren kunnat notera att mängden insekter har minskat i vår omgivning. Även de seriösa forskarna har kunnat notera detta, men den kemiska industrins lobbyister gör allt de kan för att motverka att seriösa forskares resultat publiceras och/eller används för att stifta lager som skall rädda vår ekologiska miljö.

 Ju längre in i programmet man kommer desto mer upprörd blir man (det blev åtminstone jag).

 En skrämmande dokumentär om hur vi människor som bäst håller på att förstöra våra ekologiska möjligheter att överleva med livskvalitet på grund av kemikalieindustrins ohämmade girighet. 

De senaste trettio åren har antalet insekter minskat drastiskt, i Europa och i världen. Vissa bekämpningsmedel som används i stor skala dödar inte bara oönskade insekter - utan allt liv som kommer i kontakt med dem. Det drabbar bin och fjärilar. Vad gör företagen som tillverkar dessa giftiga medel? Fransk dokumentär från 2021.

 Se programmet på:

https://www.svtplay.se/video/36215085/massmordet-pa-insekterna?position=2769&id=KBbxx7x

 Programmet kan ses på svt.play i Sverige till den 20 augusti 2024

Kolla även: 

https://axiom1a.blogspot.com/2022/06/utflykttill-livets-karna-pa-ur-play.html

Ur SvD 2022-08-06 – Väldigt bra beskrivning av ekonomin och inflationen.

Orsaker behöver nyanseras. Inflationen beror inte bara på krig och pandemi utan ännu mer på att det under många år skapats en enorm ökning av penningmängden. De höga skulderna har skapat en enorm skevhet.

 När man följer medierapporteringen kring den kraftigt ökande inflationen i världen och i Sverige får man intrycket av att det är fenomen som bara uppstår, som exempel naturkatastrofer. Det beror på energibrist eller dåliga skördar. Nu kallar man det även Putin-priser med hänvisning till det pågående kriget i Ukraina. Men så enkel är inte förklaringen.

 Det behövs en större transparens och ärlighet när det gäller rapportering kring varför inflation och även deflation uppstår och vad som är orsakerna bakom. Dessa problem är till stor del skapade av oss själva och av de institutioner vi har skapat för att sköta det monetära systemet. För att citera nobelpristagaren i ekonomi, Milton Friedman: Inflation är alltid och överallt ett monetärt fenomen, så tillvida att inflation är och bara kan skapas av en större ökning av mängden pengar relativt produktionen.

 För att kunna förstå inflation måste man förstå hur pengar skapas. Majoriteten av alla pengar som finns skapas av banksystemet och endast en liten del skapas av centralbanker.

 Pengar skapas när någon tar ett lån. Pengar skapas ur skulder. Banker beskrivs ofta som pengamäklare, det vill säga de tar in besparingar och lånar sedan ut dessa. Detta är inte sant. Banker skapar pengar genom en multiplikatoreffekt. Förklaringen är att vanliga transaktionskonton faktiskt är ekvivalenta med pengar, de är fullt ut pengar. Om banken samtidigt med hjälp av dessa pengar skapat lån till en låntagare så är pengarna också omedelbart tillgängliga för låntagaren. Det vill säga penningmängden, som idag till största delen är elektronisk och inte sedlar och mynt, har ökat. Banken har skapat nya pengar som tidigare inte existerat. Kontrollmekanismen av detta system står centralbanken för.

 Man styr hur mycket lån och därmed hur mycket pengar som skapas genom sin styrränta. Har centralbanken hög styrränta blir det dyrt att låna och färre lån ställs ut, det vill säga färre pengar skapas. Därför är det centralbankerna tillsammans med bankerna som avgör hur mycket pengar det finns i omlopp. Man styr så att säga mängden pengar i omlopp, penningmängden.

 Men inte endast penningmängden påverkar det vi idag kallar inflation. Inflation mäts i konsumentprisindex (KPI). Detta mått baseras på förändringarna av priserna för varor och tjänster i en förvald korg. I Sverige är det Statistiska Centralbyrån (SCB) som bestämmer korgens innehåll. Vissa saker finns inte med i KPI, exempelvis fastighetspriser eller priser på värdepapper. Om vi återvänder till Friedmans citat så påverkas inflationen av två saker, penningmängd och produktion. Om penningmängden ökar eller om produktionen minskar så blir det inflation. I medierna lyfter man oftast bara fram den ena sidan, det vill säga minskande produktion på grund av olika orsaker som nämndes ovan men man lyfter väldigt sällan fram den andra sidan – ökning av penningmängden, det vill säga det som centralbanker och banker styr.

 Sedan 1971 när guldstandarden avvecklades styrs penningmängden via monetär politik utefter de mandat som det politiska systemet gett sina centralbanker. I Sverige skall Riksbanken hålla KPI på 2 procent. De senaste åren har vi fått lära oss nya begrepp som kvantitativa lättnader (QE) och minusränta. Alla dessa begrepp har en sak gemensam. Det är aktiva försök av institutionerna att öka mängden pengar i samhället. Tanken är att mer pengar kommer att driva på tillväxten och hindra att lågkonjunktur uppstår. Denna tanke är god därför att låg tillväxt och lågkonjunktur för med sig oönskade saker som arbetslöshet, utslagning och fattigdom. Problemet är att denna medicin kan överdoseras och jag vill påstå att den har överdoserats kraftigt. Sedan finanskrisen 2008 har det varit en explosiv ökning av penningmängden via QE och minusränta. Som tidigare nämnts skapas pengar via skuld, det vill säga ur lån. Vill man skapa mer pengar måste skulderna öka. Att skulder ökar behöver inte vara något problem om skulders ökning sker på samma nivå som tillväxten. De senaste åren har detta inte varit fallet. Skulderna har ökat mycket fortare än tillväxten. Problemet är då att det finns mer pengar som jagar färre varor. Detta är inflation.

 Man kan fråga sig varför vi sedan finanskrisen 2008 fram tills nyligen inte sett någon inflation mätt i KPI? Skälet är att nya pengar inte bara används för att handla varor och tjänster enligt SCB:s varukorg. De nya pengarna används också till att köpa fastigheter och värdepapper på börs och finansmarknad. Man bör fråga sig vem som lånar pengar och till vad man lånar. För att låna måste man vara kreditvärdig. Ju mer kreditvärdig man är desto lättare kan man låna och när man lånar skapas nya pengar. Det är lätt att inse att det är välbeställda som har tillgång till nya pengar och dessa använder pengar till att bland annat investera i fastigheter och aktier. De nya pengarna har främst sökt sig till dessa tillgångar och har därför drivit upp värdet på dessa. Pengar har i mindre utsträckning sökt sig till varukorgen och löner, så trots att enormt med pengar skapats har KPI inte påverkats nämnvärt fram till 2022. Tvärtom har det varit svårt att få effekt på KPI och svårt att få igång bra tillväxt. Detta är ett orättvist förlopp som gynnar kreditvärdiga som blivit rikare och rikare på fastigheter och aktier och det har klart missgynnat löntagare och fattiga. Detta syns också tydligt i det mått på ojämlikhet som finns, den så kallade gini-koefficienten. Inflationen som nyligen uppstått beror på två saker. Dels den minskade produktionen på grund av krig och pandemi men ännu mer på att det under många år skapats en enorm ökning av penningmängden. Dessa pengar finns tillgängliga och när investerare ser risker för fallande fastighetspriser och dålig uppsida på börsen så kommer lite mer pengar att flytta sig från fastigheter och börs till fysiska tillgångar som varor, produktiv mark etc. Detta driver sedan upp priser på varor i KPI-korgen. Det räcker att en liten del av penningmängden flyttas från aktier och fastigheter till den fysiska marknaden för att KPI ska dra i väg. Centralbanker sitter nu i en svår situation. Låter man inflationen vara så kan det spåra ur i en pris- och lönespiral och i värsta fall kan samhället hamna i ett hyperinflationsliknande tillstånd som i 30-talets Tyskland.

 Men försöker man bekämpa inflationen genom kraftigt höjda räntor blir det problematiskt när skuldsättningen är så hög. Räntekostnader skulle kraftigt minska konsumtionsutrymmet för människor, vilket drabbar företagen som måste minska personalstyrkan, vilket leder till arbetslöshet. En deflationsspiral kan uppstå som i värsta fall kan komma likna stora depressionen. I mångt och mycket är inflationen ett problem orsakat av de politiskt tillsatta institutionerna som säkert med goda intentioner försökt att hindra lågkonjunkturer men i stället byggt upp en enorm skevhet i det monetära systemet med höga skulder, stor omfördelning från fattiga till rika och som dessutom nu medför att vi riskerar att behöva gå igenom en betydligt djupare lågkonjunktur framöver. Detta behöver vi tala mycket mer om framöver.

 Micael Hamberg managementkonsult, fysiker och nationalekonom samt författare till boken ”Krasch boom bang – Pengar och ekonomiska kriser”  ur SvD 2022-08-06

 Geopolitik, USA, Ryssland och Kina + Indien, Japan och Australien

 Om du är intresserad av dagens geopolitiska scen och hur energin i form av fossila bränslen ställer olika delar av världen inför svåra problem och lösningar tycker jag att du skall kolla denna video på Youtube:

https://www.youtube.com/watch?v=ISHHe1Hu6d4

Det handlar väldigt mycket om världens nuvarande uppdelning i demokratiska och auktoritära nationer och världshandeln.

 

Todde

Kolla även: 

https://axiom1a.blogspot.com/2021/02/folkokningenbehover-bromsas-det-ar-en.html

Boken som inte önskar lära oss någonting alls

  För hundra år sedan avslutade Hermann Hesse ”Siddhartha”, Nobelpristagarens mest kända verk. Men kanske hade boken inte alls blivit till om det inte varit för ett avgörande möte med Carl Gustav Jung i Zürich.

 Mitt första minne av ”Siddhartha”. Konstnären Mikael Lundberg hade låtit sakkunniga forskare vid Stockholms universitet skriva en lista över mänsklighetens viktigaste böcker. Det var där jag först fick syn på boken. Bredvid några av den andliga vishetslitteraturens största klassiker (”Bhagavadgita”, ”Koranen”, ”Bibeln” och ”Tao-te-ching”) stod en tunn liten volym med en titel som förde tankarna till buddhismen och dess myt om Siddhartha Gautama, men som var skriven av en författare med tyskklingande namn: Hermann Hesse.

 Jag, en andligt nyfiken tonåring som redan var åtminstone ytligt bekant med de stora religiösa urkunder som den tunna boken lutade sig mot, blev genast intresserad. Jag begav mig ner till bibliotekets magasin, hittade ett slitet gammalt exemplar, tog och läste. Som så många andra unga läsare innan mig, blev jag hänförd av Hesses gestaltning av en indisk bramansons väg till insikt och upplysning. Sedan dess har ”Siddhartha”, varit en ständig följeslagare.

 I år är det hundra år sedan Hesse färdigställde boken och den gavs ut. Genom åren har den ständigt kommit att nå och inspirera nya människor. Vad är det med denna korta och enkla berättelse, som berör så djupt? Vad är det som gör att den förtjänar en plats bland det allra ädlaste som mänskligheten åstadkommit? Vari består ”Siddharthas” vishet?

 Innan vi försöker svara på den frågan, en kort summeringen av ramberättelsen: Historien utspelar sig i Indien på Buddhas tid, det vill säga någon gång på 400- talet f Kr. Men bokens Siddhartha är alltså inte den Siddhartha Gautama som sedermera blev den upplysta Buddha.

 Hesses Siddhartha är i början av berättelsen en ung man, son till en braman, som tillsammans med sin vän Govinda lämnar sin faders gård och en utstakad framtid som präst för att söka sanningen hos asketerna. Siddhartha lär sig snabbt behärska meditationens och asketismens allra mest avancerade tekniker. Men renlevnaden tillfredsställer honom inte. Han drar vidare och träffar på sin vandring självaste Buddha och får från dennes egna läppar ta del av läran om förlossningen och befrielsen från lidandet. Men inte heller i Buddhas lära finner Siddhartha sanningen. Hans vän Govinda blir kvar hos Buddhas följeslagare, Siddhartha drar vidare.

 Han kastar sig nu ut i den sinnliga världens njutningar och lidelser. Han träffar en kurtisanen som lär honom allt vad sexualitetens lekar heter. Han blir köpman och förlorar sig själv i de världsliga tingens förvirring och tomhet. Han hamnar på botten och söker till sist självmordet. Han tänker kasta sig i floden. Väl där träffar han färjkarlen Vasuveda, vars jobb är att föra människor över vattnet på sin lilla flotte. Hos Vasuveda blir Siddhartha kvar och lär sig av honom att stilla lyssna till floden. Till sist, efter en uppslitande konflikt med den son han fått med Kamala, lyckas Siddhartha äntligen höra vad floden har att säga. Han finner friden, hittar hem i sig själv och i världen.

 Hesse fyller denna ram med ett idéinnehåll som är lika glasklart som hisnande djupt. Boken utspelar sig i en indisk miljö. Mycket av tankegodset i romanen är förvisso hämtat från eller inspirerat av den vediska vishetstraditionen. Inte minst den om Atmans, den individuella själens, identifikation med Brahman, den stora världssjälen.

 Hesse hade redan 1911 besökt Indien och fascinerats av dess andliga liv. Men Hesse använder sig av många olika källor. Den utvändigt indiska sagan är minst lika mycket präglad av den visdom som stod Hesses hjärta allra närmast: det gamla Kinas taoistiska vishetslära. Här finns även tydliga drag av den kristendom som oundvikligen präglade den fromt uppfostrade Hesse. Det är inte ett nyandligt smörgårdsbord av småportioner från världens olika religioner som Hesse ger oss. Faktum är att han inte ger läsaren någon lära överhuvudtaget. Det är i själva verket en av de grundläggande tankarna i boken, ”att man ingenting kan lära”. Siddhartha uttrycker det tydligt i bokens slutskede, när han funnit friden och Govinda en dag dyker upp vid floden.

 Govinda tror sig ha funnit den fulländade läran i Buddhas undervisning och vill nu veta vari Siddharthas vishet består. Siddhartha värjer sig. Vetande kan man meddela, säger han, men inte vishet. Han fortsätter: Jag har funnit en tanke, Govinda, som du inte får betrakta som vare sig skämt eller dårskap, ty den är min bästa tanke. Den lyder så: av varje sanning är motsatsen lika sann. Allt som kan tänkas med tanken och utsägas med ord är ensidigt, halvt, det saknar helheten, avrundningen, enheten. (en viktig princip i Gautama Siddharthas budskap – den gyllene medelvägen) Dessa ord pekar mot två viktiga idéer i boken. Den ena är enhetens idé. Den andra har med erfarenhetens överhöghet över den teoretiska tanken att göra. Den insikt som Siddhartha når är inte en insikt som nås via filosofisk tankemöda eller abstrakta spekulationer. Den går via den konkreta erfarenheten. Siddhartha måste smaka på såväl asketismens stränga religiositet som den sexuella och sinnliga utlevelsens fröjder, han måste genomgå den smärtsamma frigörelsen från sin egen son, för att till sist kunna nå fram till sanningen. Han måste leva, och nästan dö, för att till sist få erfara nåden. Vägen till den djupaste insikten går via självkännedom. 

 Detta är något som speglas i romanens tillkomsthistoria. Hesse skrev första hälften av boken redan 1920. Efter de fyra första kapitlen tog det stopp. Hur han än kämpade kom han inte vidare. Den andra hälften av romanen, där de djupaste insikterna förmedlas, förmådde han inte skriva. Ty för att han där, som han formulerade det i ett brev 1920, måste visa på ett stycke utveckling som jag själv inte genomgått. Kort sagt, han kunde inte formulera det han själv inte erfarit. Räddningen kom genom ökad självkännedom och introspektion. I maj 1921, när arbetet med ”Siddhartha” länge legat i träda, sökte sig Hesse till Zürich och Carl Gustav Jung. Hesse var redan bekant C. G Jung och uppskattade hans arbete.

 Den terapi han nu påbörjade verkar ha förlöst något inom honom. I ett brev, återgivet i Hans Levanders biografi, skriver Hesse: Hos Jung upplever jag förlösningen - eftersom jag befinner mig i en svår, ofta knappast uthärdlig levnadssituation - den grundligt omskakande analysen. Den tränger genom märg och ben och gör ont, men det hjälper.

 Huruvida det var mötet med Jung som satte Hesse i stånd att avsluta ”Siddharta” är omöjligt att säga. Det är inte förrän i mars 1922 som Hesse på allvar återupptar arbetet med boken och ganska snabbt avslutar den. Men det är inte en långsökt tanke att analysen hos Jung var en bidragande orsak.

 Den centrala figur som dyker upp i bokens andra del, färjkarlen Vasuveda, är en snudd på övertydlig representation av den jungianska arketypen ”den vise gamle mannen”. Vad är det då för vishet som denne Vasuveda pekar på? Jo, det är just enhetens vishet. En vishet som Vasuveda inte kan förmedla till Siddhartha med ord, men som han hjälper honom att erfara. Vasuveda har levt större delen av sitt liv vid och med floden. Han har lärt sig att lyssna till dess röst. Vad Vasuveda lär Siddhartha är helt enkelt lyssnandets konst. I bokens kanske mest centrala scen hör till slut Siddhartha vad floden har att säga. Han hör till en början hur den innehåller alla världens röster: ”längtandets klagan och vetandets jubel, vredens utbrott och dödskampens stönanden.” Men så inser han: man ska inte lyssna på de enskilda rösterna var för sig, man måste lyssna till dem alla tillsammans. När han gör det hör han hur hela den väldiga kören av röster, så till synes disparata och utan relation till varandra, tillsammans sjunger den hinduiska traditionens allra heligaste stavelse: aum. Symbolen för hela kosmos, världssjälen, Gud. Denna erfarenhet av enheten, som är återkommande i Hesses författarskap, leder till den hållning som blir Siddharthas slutliga insikt: kärleken.

 När Govinda och Siddharta har sitt avslutande samtal berättar Siddharta om sin livshållning; om hur ingenting kan läras och om enhetens frälsande erfarenhet. Detta mynnar ut i den enda ”lära” som Siddharta tycks kunna skriva under på: Här får du en lära som du kan skratta åt: kärleken, o Govinda, tycks mig stå över allt annat. Det må vara de stora tänkarnas sak att genomskåda världen, förklara den, förakta den. För mig är det enda angelägna att kunna älska världen, inte förakta den, inte hata den och mig, utan att kunna betrakta den och mig och alla väsen med kärlek och beundran och vördnad.

 Så slutar alltså denna hinduiskt klädda och taoistisk präglade saga i ett mycket kristet färgat kärleksbudskap; en förening mellan öst och väst. Vilket tycks vara helt i linje med Hesses intention.

 1958, när Hesse själv, Nobelprisad och vis av år, uppnått något av en färjkarls klokskap, skriver han om ”Siddharta”: Jag försökte utröna vad som är gemensamt för alla konfessioner och alla mänskliga former av fromhet, vad som står över nationella olikheter, vad som varje människoras och varje enskild människa kan tro på och hylla.

 Med tanke på den genomslagskraft boken haft och den klassikerstatus den uppnått måste man nog säga att han lyckades.

 

 Fritt efter John Sjögren, Kulturskribent och författare – ur SvD 2022-07-25

 Kolla gärna: www.duga.se

 

Utflykt till Livets Kärna på UR Play

 Kolla gärna dessa fem korta (c:a 7 min vardera) program om livets kärna och kom till insikt att det inte är slumpen som skapat livet (eller fysiska universum).

 Sokrates ideal var att erkänna att man inte vet. Först då kan man lära sig något nytt. Att vara övertygad om att man vet när man inte vet ansåg Sokrates vara tredubbel okunnighet. Att veta att man inte vet var enligt Sokrates ett ideal (enkel okunnighet).

 När våra materialistiska förståsigpåare hävdar att det vet att livet utvecklas genom slumpvisa mutationer, så är de tredubbelt okunniga.

 När filosofen erkänner att han/hon inte vet hur livet uppstod eller skapades är filosofen enkelt okunnig och kan göra något åt det – t.ex. genom att studera och lära sig.

 Vår materialistiska moderna civilisation är synnerligen högmodig (en svår form av tredubbel okunnighet), när den påstår sig veta hur livet utvecklades med hjälp av slumpmässiga mutationer. Däremot erkänner även den materialistiska vetenskapen att den inte kan förklara hur DNA molekylen ursprungligen kunde uppstå. Där är t.o.m. våra vettigaste materialister lite ödmjuka (vilket är en dygd).

https://urplay.se/program/177551-utflykter-till-livets-karna-immunforsvaret?autostart=true

 Programmen går att se på UR Play fram till 30 juni 2023

Todde

PS. Om du vill veta mer om Sokrates tre olika grader av okunnighet kolla:

https://axiom1a.blogspot.com/2016/08/1-enkel-okunnighet-att-vara-medveten-om.html

  Apropå krisen/kriget i Ukraina

 Youval Harari (som skrev boken Sapiens) lämnar intressanta och givande synpunkter på detta i en intervju på TED talks.

 Min dotter Caroline tipsade mig om denna länk. Kolla den på: 

 https://www.youtube.com/watch?v=yQqthbvYE8M

Todde

Kolla gärna även: 

https://axiom1a.blogspot.com/2015/09/

 

Lisa Irenius: Snart har vi alla blivit nosofober

 Tycker du att följande låter bekant? Du blir nervös av varje mindre fysiskt symtom. Du vidtar extrema åtgärder för att undvika kontakt med eventuell smitta, aktiviteter där sådan kan förekomma ställs in. Du tvättar händerna ofta och närmast tvångsmässigt.

 I så fall har du inte bara anpassat dig till coronatillvaron, utan möjligen också drabbats av så kallad nosofobi, en överdriven, irrationell rädsla för sjukdomar. Begreppet härstammar från grekiskans nosos (sjukdom) och phobos (rädsla).

 Tillståndet är nära besläktat med hypokondri. Medan hypokondrikern tror sig vara sjuk, är nosofoben rädd att bli sjuk. Tidigare har man talat om detta som en sjuka för medicin-studenter, som genom att peppras med kunskap om olika sjukdomar kan utveckla en rädsla för att själva drabbas. I dag får vi alla stup i kvarten information om ”smittläget”, så det vore konstigt om inte denna fobi fått ett uppsving. Samtidigt har rädslan för coronasmittan länge betraktats som vettig snarare än överdriven. Tänkare har rentav menat att paranoia och panik är att föredra i ett osäkert läge, då det hjälper människan att överleva.

 På ett mer vardagligt plan kan oron för att smittas av corona och andra sjukdomar ses som högst rationell: när minsta symtom gör att man måste stanna hemma och inte ens kan gå till affären. Det räcker ju med en gammal vanlig förkylning för att tvingas ställa in alla planer.

 Det har också blivit alltmer uppenbart att hårda restriktioner för att begränsa smittsprid-ningen inte alltid har varit proportionerliga, eller ens effektiva. Men det är välkommet att det nu börjar bli ordentlig fart på diskussionen om hur ett samhälle bör väga risken för sjukdom mot andra värden.

 På SvD Kultur har vi diskuterat om ett ständigt fokus på coronasiffror kan medföra enögdhet. Om vi som gemenskap ständigt beaktade alla de risker som livet dagligen utsätter oss för skulle samhället snart förvandlas till en enda stor kollektiv ångestneuros. Det som oroar oss för samhällets del är hur kärleken till livet alltmer trängs ut av en rädsla för sjukdom och död. Vi är djupt kritiska till det som kan kallar panmedikalism: hur hälsa håller på att bli ett överordnat värde i samhället. Egentligen borde hälsa inte betraktas som ett värde utan som en resurs. En resurs är något eftersträvansvärt och avundsvärt, ett värde är något aktningsvärt och beundransvärt – som rättvisa, kärlek eller tankefrihet. Jag kan vara avundsjuk på någon för att han har bättre hälsa eller är rikare än jag. Men om jag beundrar honom för det är jag en imbecill. Man kan invända att det ifråga om covid-19, liksom andra allvarliga sjukdomar, faktiskt inte bara handlar om god hälsa, utan om liv och död. Man brukar påpeka att döden är en del av livet, och att det är en del av visheten att acceptera döden.

 Ändå är sådan samhällskritik värd att begrunda. Att mena att pandemin bara har förstärkt en besatthet vid hälsa som har funnits länge, och att denna i sin tur har tre bakomliggande orsaker. 1) är religionens tillbakagång: när man inte längre tror på ett liv efter döden hamnar fokus i stället på livet här och nu. 2) är en åldrande befolkning, som är mer känslig för och fokuserad på hälsoproblem. 3) är medicinens framsteg, som har gett läkare och forskare en mer framträdande roll. Var för sig är det tre positiva saker. Att kyrkan inte längre dikterar människors liv, att vi lever längre och kan bota fler sjuk domar. Men det är tänkvärt att kombinationen av dessa tre stora förändringar också riskerar att medföra en sådan fixering vid livet att själva levandet glöms bort. Kanske har det också bidragit till ett allmänt fokus på resurser snarare än värden: många verkar i dag likställa framgång med att bli avundad, snarare än beundrad. Målet blir att skylta med alla tillgångar, och ett extremt hälsoideal ses som en del av det perfekta, presterande livet – som att springa maraton, åka Vasalopp med mera. Man må kalla det panmedikalism, nosofobi eller vad man nu vill – men nog börjar samhällets upptagenhet vid hälsa, och rädsla för sjukdom, kännas alltmer kvävande. Samhällets fixering vid smitta och sjukdom känns alltmer påtaglig. Men att hälsa görs till ett överordnat värde har sitt pris.

 Lisa Irenius är Svenska Dagbladets kulturchef – Ur SvD 2022-01-16

Kolla även (Om att gå med i en icke PK förening med fri debatt):

https://axiom1a.blogspot.com/2020/08/omduga-varfor-skulle-nagon-vilja-bli.html

och (om planetens absolut största problem): 

https://www.youtube.com/watch?v=XzoBE8eE81w

https://www.youtube.com/watch?v=fqJAeReFr8I

och:

https://axiom1a.blogspot.com/2021/09/coronacovid-19-felhanterat-varlden-har.html