Ur SvD 2022-08-06 – Väldigt bra beskrivning av ekonomin och inflationen.

Orsaker behöver nyanseras. Inflationen beror inte bara på krig och pandemi utan ännu mer på att det under många år skapats en enorm ökning av penningmängden. De höga skulderna har skapat en enorm skevhet.

 När man följer medierapporteringen kring den kraftigt ökande inflationen i världen och i Sverige får man intrycket av att det är fenomen som bara uppstår, som exempel naturkatastrofer. Det beror på energibrist eller dåliga skördar. Nu kallar man det även Putin-priser med hänvisning till det pågående kriget i Ukraina. Men så enkel är inte förklaringen.

 Det behövs en större transparens och ärlighet när det gäller rapportering kring varför inflation och även deflation uppstår och vad som är orsakerna bakom. Dessa problem är till stor del skapade av oss själva och av de institutioner vi har skapat för att sköta det monetära systemet. För att citera nobelpristagaren i ekonomi, Milton Friedman: Inflation är alltid och överallt ett monetärt fenomen, så tillvida att inflation är och bara kan skapas av en större ökning av mängden pengar relativt produktionen.

 För att kunna förstå inflation måste man förstå hur pengar skapas. Majoriteten av alla pengar som finns skapas av banksystemet och endast en liten del skapas av centralbanker.

 Pengar skapas när någon tar ett lån. Pengar skapas ur skulder. Banker beskrivs ofta som pengamäklare, det vill säga de tar in besparingar och lånar sedan ut dessa. Detta är inte sant. Banker skapar pengar genom en multiplikatoreffekt. Förklaringen är att vanliga transaktionskonton faktiskt är ekvivalenta med pengar, de är fullt ut pengar. Om banken samtidigt med hjälp av dessa pengar skapat lån till en låntagare så är pengarna också omedelbart tillgängliga för låntagaren. Det vill säga penningmängden, som idag till största delen är elektronisk och inte sedlar och mynt, har ökat. Banken har skapat nya pengar som tidigare inte existerat. Kontrollmekanismen av detta system står centralbanken för.

 Man styr hur mycket lån och därmed hur mycket pengar som skapas genom sin styrränta. Har centralbanken hög styrränta blir det dyrt att låna och färre lån ställs ut, det vill säga färre pengar skapas. Därför är det centralbankerna tillsammans med bankerna som avgör hur mycket pengar det finns i omlopp. Man styr så att säga mängden pengar i omlopp, penningmängden.

 Men inte endast penningmängden påverkar det vi idag kallar inflation. Inflation mäts i konsumentprisindex (KPI). Detta mått baseras på förändringarna av priserna för varor och tjänster i en förvald korg. I Sverige är det Statistiska Centralbyrån (SCB) som bestämmer korgens innehåll. Vissa saker finns inte med i KPI, exempelvis fastighetspriser eller priser på värdepapper. Om vi återvänder till Friedmans citat så påverkas inflationen av två saker, penningmängd och produktion. Om penningmängden ökar eller om produktionen minskar så blir det inflation. I medierna lyfter man oftast bara fram den ena sidan, det vill säga minskande produktion på grund av olika orsaker som nämndes ovan men man lyfter väldigt sällan fram den andra sidan – ökning av penningmängden, det vill säga det som centralbanker och banker styr.

 Sedan 1971 när guldstandarden avvecklades styrs penningmängden via monetär politik utefter de mandat som det politiska systemet gett sina centralbanker. I Sverige skall Riksbanken hålla KPI på 2 procent. De senaste åren har vi fått lära oss nya begrepp som kvantitativa lättnader (QE) och minusränta. Alla dessa begrepp har en sak gemensam. Det är aktiva försök av institutionerna att öka mängden pengar i samhället. Tanken är att mer pengar kommer att driva på tillväxten och hindra att lågkonjunktur uppstår. Denna tanke är god därför att låg tillväxt och lågkonjunktur för med sig oönskade saker som arbetslöshet, utslagning och fattigdom. Problemet är att denna medicin kan överdoseras och jag vill påstå att den har överdoserats kraftigt. Sedan finanskrisen 2008 har det varit en explosiv ökning av penningmängden via QE och minusränta. Som tidigare nämnts skapas pengar via skuld, det vill säga ur lån. Vill man skapa mer pengar måste skulderna öka. Att skulder ökar behöver inte vara något problem om skulders ökning sker på samma nivå som tillväxten. De senaste åren har detta inte varit fallet. Skulderna har ökat mycket fortare än tillväxten. Problemet är då att det finns mer pengar som jagar färre varor. Detta är inflation.

 Man kan fråga sig varför vi sedan finanskrisen 2008 fram tills nyligen inte sett någon inflation mätt i KPI? Skälet är att nya pengar inte bara används för att handla varor och tjänster enligt SCB:s varukorg. De nya pengarna används också till att köpa fastigheter och värdepapper på börs och finansmarknad. Man bör fråga sig vem som lånar pengar och till vad man lånar. För att låna måste man vara kreditvärdig. Ju mer kreditvärdig man är desto lättare kan man låna och när man lånar skapas nya pengar. Det är lätt att inse att det är välbeställda som har tillgång till nya pengar och dessa använder pengar till att bland annat investera i fastigheter och aktier. De nya pengarna har främst sökt sig till dessa tillgångar och har därför drivit upp värdet på dessa. Pengar har i mindre utsträckning sökt sig till varukorgen och löner, så trots att enormt med pengar skapats har KPI inte påverkats nämnvärt fram till 2022. Tvärtom har det varit svårt att få effekt på KPI och svårt att få igång bra tillväxt. Detta är ett orättvist förlopp som gynnar kreditvärdiga som blivit rikare och rikare på fastigheter och aktier och det har klart missgynnat löntagare och fattiga. Detta syns också tydligt i det mått på ojämlikhet som finns, den så kallade gini-koefficienten. Inflationen som nyligen uppstått beror på två saker. Dels den minskade produktionen på grund av krig och pandemi men ännu mer på att det under många år skapats en enorm ökning av penningmängden. Dessa pengar finns tillgängliga och när investerare ser risker för fallande fastighetspriser och dålig uppsida på börsen så kommer lite mer pengar att flytta sig från fastigheter och börs till fysiska tillgångar som varor, produktiv mark etc. Detta driver sedan upp priser på varor i KPI-korgen. Det räcker att en liten del av penningmängden flyttas från aktier och fastigheter till den fysiska marknaden för att KPI ska dra i väg. Centralbanker sitter nu i en svår situation. Låter man inflationen vara så kan det spåra ur i en pris- och lönespiral och i värsta fall kan samhället hamna i ett hyperinflationsliknande tillstånd som i 30-talets Tyskland.

 Men försöker man bekämpa inflationen genom kraftigt höjda räntor blir det problematiskt när skuldsättningen är så hög. Räntekostnader skulle kraftigt minska konsumtionsutrymmet för människor, vilket drabbar företagen som måste minska personalstyrkan, vilket leder till arbetslöshet. En deflationsspiral kan uppstå som i värsta fall kan komma likna stora depressionen. I mångt och mycket är inflationen ett problem orsakat av de politiskt tillsatta institutionerna som säkert med goda intentioner försökt att hindra lågkonjunkturer men i stället byggt upp en enorm skevhet i det monetära systemet med höga skulder, stor omfördelning från fattiga till rika och som dessutom nu medför att vi riskerar att behöva gå igenom en betydligt djupare lågkonjunktur framöver. Detta behöver vi tala mycket mer om framöver.

 Micael Hamberg managementkonsult, fysiker och nationalekonom samt författare till boken ”Krasch boom bang – Pengar och ekonomiska kriser”  ur SvD 2022-08-06