Diktaturernas största svaghet

 I en ny BBC-dokumentär om Sovjetunionens sista tid, ”TraumaZone”, visar en direktör på den statliga plankommittén 1990 stolt runt i lokalerna i Moskva: ”Här får vi information om alla aspekter på livet i Sovjetunionen. Informationsflödet filtreras i byggnaden, och blir mer och mer koncentrerat. Sedan, när planen väl har fastställts, blir den till en flodvåg av information som faller som regn över varje arbetare”, förklarar direktören. Ett klipp visar bilder från verkligheten: Ett tvätteri som efter en renovering numera är ålagt att varje år producera en viss mängd skrotmetall; potatis som skördas för att ruttna; slagsmål i brödköer.

 ”Systemet började bli absurt”, konstaterar en informationstext lakoniskt. Samma toppstyrning skördar i detta nu ryska offer i Ukraina.

 En återkommande förklaring till varför invasionsstyrkorna lider så stora förluster är att officerare på marken inte tillåts utforma taktik självständigt. Allt måste stämmas av högre upp, vilket gör att soldaterna inte kan anpassa sig till snabbt ändrade förhållanden på slagfältet.

 Det är svårt att förstå hur man så länge kan fortsätta med så uppenbart dysfunktionella och ineffektiva system. Kanske är det hybris. Men på ett sätt är absurditeten också själva syftet. En berömd definition av makt är att det är förmågan att få en person att göra något som den annars inte skulle ha gjort. Om man verkligen vill demonstrera sin makt går det alltså inte att befalla sådant som ligger i de underlydandes intresse, för hur ska man då veta av vilken anledning de utför handlingen? Makten blir som synligast när ordern är som mest irrationell, vilket skolgårdsmobbare i alla tider förstått. Säg att du är en idiot. Slå dig själv. Drick ur toaletten. Se vad jag kan få dig att göra!

 I en auktoritär stat som dagens Ryssland eller kommunismens Sovjet är sådana maktdemonstrationer viktiga delar av statsbygget. Eftersom hela upplägget bygger på tvång gäller det att hela tiden påminna om vem det egentligen är som bestämmer.

 Rysslands armé är organiserad som ett stort mobbargäng, där alla blir trakasserade av sina överordnade, och själva trakasserar dem längre ner på stegen. Längst upp är Putin, som beordrar brutala mord på dem som kan tänkas utmana honom och inte drar sig för att förnedra sina egna medhjälpare offentligt. Ett visst mått av absurditet är nödvändigt. Problemet med att ständigt tvinga människor att gå emot sina egna intressen och sitt eget bättre vetande är att det också sänker effektiviteten.

 Det går inte att från toppen detaljstyra vare sig ett samhälle eller en armé. Med tiden utarmas därför förmågan att utföra, även om lydnaden till synes finns kvar. Makten blir en illusion, vilket TraumaZones kontrast mellan plan och verklig ekonomi tydligt illustrerar.

 Riktigt inflytande, i meningen att lyckas uppnå mål bortom blind lydnad, kräver paradoxalt nog att man släpper på kontrollen, och ger människor friheten att använda sin egen kunskap och initiativförmåga. Att diktaturer aldrig kan acceptera det kommer alltid vara deras största svaghet.

Ur Svd 2022-11-10 av Anders Sundell, Universitetslektor i statsvetenskap på Göteborgs universitet.

Kolla gärna även: https://axiom1a.blogspot.com/2021/11/