Prisras för forskning om fattiga och rika länder
Eller konsten att gå mot demokrati (C2)
Årets (2024) Nobelpris i Ekonomi
En trio tilldelas årets ekonomipris till
minnet av Alfred Nobel. Daron Acemoglu, Simon Johnson och James A Robinson har
frågat sig varför vissa länder är
fattiga och andra rika. Svaret har de hittat i européernas kolonisation.
Daron Acemoglu, är med på videolänk från Aten när priset presenteras på en presskonferens på Kungliga vetenskapsakademien. – Det är en riktig chock, säger Acemoglu, som dock fanns med bland de förhandstippade favoriterna.
Årets pris handlar om att förstå varför vissa
länder är rika och andra fattiga. För att komma fram till det har trion studerat
européernas kolonisering av världen århundraden bakåt i tiden och vilken typ av
politiska och ekonomiska institutioner som infördes eller behölls i de olika
länderna.
Forskningen har kunnat visa på vikten av bra
samhällsinstitutioner för ett lands välstånd.– Det är väldigt viktigt eftersom det ger ett bra verktyg för hur man kan
angripa fattigdom och andra typer av problem som vi ser runt om i världen,
säger Tommy Andersson, professor i nationalekonomi och ledamot i
priskommittén. Tidigare teorier har enligt Andersson utgått från att länder, som
blir rika automatiskt får demokrati.
Årets pristagare har visat att det ofta är
tvärtom - att länder med bra
institutioner ofta blir rika. Forskningen har också visat att länder som var relativt rika när de
koloniserades i dag generellt har hamnat i ett sämre läge än länder som var
fattiga när de koloniserades. – I länder
där man kunde exploatera mycket resurser införde man typiskt institutioner som
gynnade en liten elit.
Det gjorde att länder som tidigare var rika fick
exploaterande institutioner som på sikt visade sig vara väldigt dåliga för
välståndet, säger Andersson. Fattigare och mer glesbefolkade " kolonier
gav mer utrymme åt större bosättarkolonier.– Européer som kom till de områdena ville skapa ett system som förvisso
gynnade dem själva, men som också gynnade andra till exempel genom bättre skydd
av ägande rätter, så att de skulle kunna investera i sina nya hemländer,
säger Tommy Andersson.
Institutioner som skyddade äganderätten visade
sig vara bra för långsiktig tillväxt. Enligt Tommy Andersson har forskningen
bland annat påverkat flera organ inom FN. – Det finns med bland deras 2030-mål
att skapa inkluderande institutioner.
I den bemärkelsen har de bidragit att få upp det här med institutionernas vikt
på agendan, säger han. Alla tre pristagarna är verksamma vid universitet i USA.
Ur SvD 2024-10-15
Kolla även: https://axiom1a.blogspot.com/2024/05/vi-europeer-borjar-bli-en-pyttig.html
Forskningen hjälper oss att
förstå klyftor
Mener?
Svaga samhällsinstitutioner är en av
förklaringarna till varför vissa länder fortsätter att vara fattiga. Daron Acemoglu, Simon
Johnson och James A Robinson som forskar i ekonomiska skillnader får årets
ekonomipris. Varför fick den här trion priset?
I dag är den rikaste femtedelen av världens
länder runt trettio gånger rikare än den fattigaste femtedelen. Trots att alla
länder har blivit rikare de senaste decennierna har inkomstskillnaderna mellan
de rikaste och fattigaste inte minskat. Pristagarnas forskning har hjälpt oss
förstå varför så är fallet – alltså varför
vissa länder är fattiga och andra rika. Det konstaterade Jan Teorell,
professor i statskunskap vid Stockholms universitet, i samband med tillkännagivandet
av årets ekonomipris.
Vad förklarar det stora gapet mellan rika och
fattiga länder? Pristagarnas forskning visar att en stor del av inkomstskillnaderna
beror på att olika länder har utvecklat olika ekonomiska och politiska
institutioner. Länder med så kallade inkluderande institutioner – med demokrati
och skyddad äganderätt (C2) – har blivit rikare än länder med exkluderande
institutioner som innebär stora risker för expropriation och autokrati.
Ett av skälen till varför vissa länder har
inkluderande och andra exkluderande institutioner kan spåras långt bakåt i
tiden – till skillnader i vad som hände i olika kolonier efter att Europa
koloniserat stora delar av världen, med början på 1500-talet.
Fler européer flyttade till kolonier med färre
sjukdomar och lägre dödstal. Detta ledde i sin tur till att det skapades mer
inkluderande institutioner i dessa kolonier. I kolonier dit färre européer
flyttade – på grund av sjukdomar som malaria och gula febern – bildades tvärtom
fler exkluderande institutioner där kolonial makterna roffade åt sig landets
tillgångar på lokalbefolkningens bekostnad.
Pristagarnas forskning visar också att
kolonierna som var fattigast på 1500-talet i dag är de rikaste, och vice versa.
Ett av skälen är att de fattigaste kolonierna var mer glesbefolkade. Det gjorde
att fler nybyggare flyttade dit, vilket i sin tur ledde till att kolonin fick
mer inkluderande institutioner.
Genom århundraden har allt det här lett till
stora skillnader mellan hur mycket ekonomin har vuxit i olika länder. Går det
inte helt enkelt att bara introducera inkluderande institutioner? Riktigt så
enkelt är det inte – något som pristagarna för klarar med det så kallade
”commitment–problemet.” I länder utan demokrati och inkluderande institutioner
kommer folket hela tiden att vara rädda för att tillgångarna som de eventuellt
har lyckats bygga upp kommer att konfiskeras av den styrande eliten, även när
eliten lovar ekonomiska reformer. Det
hämmar folks incitament att skapa värden för sig själva, och i sin tur landets
ekonomiska utveckling och möjligheter att växa sig rikt.
Det så kallade ”commitment-problemet” är också
en av förklaringarna till varför auktoritära stater ibland förvandlas till
demokratier. Eliten vet att det enda sättet för landet att bli av med ”commitment-problemet”
– och därmed bli rikt – är att
introducera demokrati.
Ur SvD 2024-10-15
Kolla även:
https://axiom1a.blogspot.com/2024/07/inger-enkvist-tar-vi-vara-pa-vasts-rika.html
Mattias Svensson:
Fattigdom är inte rika
länders fel
Frågan är om ett ekonomipris någonsin haft så omedelbar relevans för samtidens problem som det som i år tilldelas Daron Acemoglu, Simon Johnson och James Robinson. Framför allt Acemoglu och Robinson visar i sina bästa stunder varför både vänsterns självhat och populismens självgodhet är falska alternativ. I den inflytelserika boken ”Why nations fail” visar Acemoglu och Robinson att högljudda delar av den akademiska vänstern har ett grundläggande fel i sin samhällsanalys: Det är inte rika länders fel att fattiga länder är fattiga.
Sverige var exempelvis inte fattigt på 1800 talet
för att Storbritannien var rikt. Tvärtom
kunde vi också bli rika när vi kopierade reformer som näringsfrihet och
demokratisering. Tack vare dessa bättre institutioner – Acemoglu och
Robinson kallar dem inkluderande– kunde Sverige snabbt bygga upp sitt eget väl
stånd, med god hjälp av andra länder som hade gjort, eller var på väg att göra,
samma resa.
Vi behöver alltså inte känna dåligt samvete
för att vi bor i ett rikt land; välståndet
vi skapat har inte tagits ifrån någon annan. Viktigast bland dessa inkluderande institutioner är äganderätten.
Den innebär att man kan lita på att man förfogar över det man skapat, också i
framtiden. Det gör att vi kan arbeta för andra, skriva kontrakt, investera, ge
kredit och göra affärsplaner för att få högre intäkter på sikt. Det är i sådana
samhällen som väl ståndet växer.
Fattigdom beror omvänt på svårigheten att
etablera fungerande institutioner. Det finns alltid en frestelse för makthavare att
lägga beslag på de resurser som finns, vilket underminerar äganderätten och
möjligheten att bygga välstånd på sikt. Acemoglu och Robinson kallar det för
extraktiva institutioner. I sin uppföljande bok ”The Narrow corridor” (Penguin
Press) visar Acemoglu och Robinson hur även
starka klaner håller samhällen kvar i fattigdom och ofrihet. Att makten
begränsas av lagstyre och individuella rättigheter som yttrandefrihet, och bara
är till låns under mandatperioden fram till nästa val, försvårar också för
styrande att kortsiktigt berika sig och sina vänner.
Som bland annat Acemoglu och Robinsons forskning bidragit till att visa har demokratier därför generellt sett bättre ekonomisk utveckling än auktoritära styren. Även den extraktiva logiken är dessvärre högaktuell i vår tid. Den är nämligen drivande i den auktoritära och populistiska trend som sveper över världen. Som författaren och journalisten Anne Applebaum nyligen visat i sin bok ”Autocracy Inc” är det just den styrande klickens vilja att berika sig (och hålla sig kvar vid makten) som i våra dagar förenar kommunistiska, nationalistiska och islamistiska styren. Dessa styren sprider inte bara ofrihet och geopolitisk instabilitet, utan också ekonomisk stagnation i samhällen där det är lättare att roffa åt sig.
Även med populister vid makten försämras ett
lands ekonomiska möjligheter. De underminerar nämligen också de inkluderande
institutioner som gör demokratier överlägsna och lockas därtill av ekonomisk
nationalism. De ställer gärna ett kollektivt ”vi” mot andra grupper och
signalerar detta genom att kringskära likhet inför lagen och fri- och
rättigheter för alla. Populister kallar sig gärna folkliga, men när politiken
förs för att gynna några oaktat om de råkar vara en majoritet – drabbas alla.
Acemoglu och Robinson visar att tvärtemot de föreställningar som ofta återfinns
på vänsterlutande kultursidor, så bidrar äganderätt och ekonomisk frihet till
att skapa och underbygga gemensamma intressen, tillit och gemenskap.
Dessutom
har de visat att demokratins
maktdelning, likhet inför lagen och individuella rättigheter som
yttrandefrihet, har betydelse också för ekonomiskt välstånd. Kort sagt: Vi
kan bli rikare och friare – och det kan alla andra länder också.
UR SvD 2024-10-15
Kolla även: https://axiom1a.blogspot.com/2024/02/det-ar-vi-som-ar-good-guys-ar-utmarkt.html