Intervju | Philippe Nemo

Okunnigheten breder ut sig i skolan

 Philippe Nemo är en fransk filosof som har skrivit en rad arbeten om väster-

landets filosofi och om hur fransk utbildning har kommit att sjunka i kvalitet.

 Han skriver nu en bok där han jämför utbildningssystemen i olika länder och har nyligen besökt Sverige och Lund för att träffa rektorer och lärare på flera skolor. Hans synpunkter är intressanta i Sverige därför att han pekar på organisation, pedagogik och lärarutbildning som problemen i skolan – inte friskolors vinster.

 Han understryker också att det inte innebär någon kvalitetsgaranti att skolan drivs i offentlig regi. Han ger med andra ord andra perspektiv än dem som vi hör i svensk debatt, när han svarar på mina frågor.

 Nemo vill först säga att Frankrike har en mycket gammal och mycket rik intellektuell, vetenskaplig och kulturell tradition, som man inte förstör så lätt. Nu har man emellertid under tre eller fyra decennier nivellerat utbildnings-

systemet neråt. Ungdomarna är de första offren. Det finns ett par berömda läroverk som kan ses som motståndsöar, men de kan komma att översvämmas av den okunnighet som breder ut sig.

 Det är inte föräldrars och arbetsgivares önskningar som politikerna följt, när de infört den franska grundskolan, utan en önskan att ha kontroll, menar Nemo. Grundskolan i Frankrike innebär liksom i Sverige att alla elever läser enligt samma läroplan i samma takt till 16 års ålder, och trots en kritik som liknar den som hörs i Sverige sker ingen förändring.

 I Frankrike styr utbildningsministeriet 1,3 miljoner anställda varav de flesta är lärare. Dessa har en stark ställning som statsanställda och de företräds av starka fackföreningar. Den jättelika utbildningsbyråkratin går inte att styra.

 En minister har ingen verklig auktoritet över skolan. Om han eller hon tar det minsta initiativ som fackföreningarna inte gillar, blir ministern kortvarig på sin post. Statens monopol kombineras dessutom med ”skolkartan”, som innebär att elever hänvisas till närmaste skola. Föräldrar har alltså mycket lite att säga till om.

 Man kan säga att lärarna sitter fast i statens nät. Staten utbildar dem, rekryterar dem, betalar dem och insisterar på sin typ av pedagogik. Lärare kan inte genom att göra ett bra arbete få en bättre tjänst. Det är en situation som liknar den som ledde till stagnation i Sovjetunionen. Det finns idealistiska lärare som är passionerat intresserade av sitt ämne och som gör sitt yttersta för eleverna, men de har inget inflytande på utbildningspolitiken i landet. Finns det någon motsvarighet till svenska friskolor?

 Ja, säger Nemo, och motsvarigheten kallas kontraktsskolor, och dessa är huvudsakligen katolska. De kallas så därför att de har ett kontrakt med staten. I Frankrike som i Sverige betalas skolorna med offentliga medel. Kontraktsskolor har varit en säkerhetsventil, och utan dem skulle det ha skett en explosion. De är numera överlägsna de offentliga skolorna i allt. De har effektivare pedagogik, mer ordning och reda och erbjuder fysisk och psykologisk trygghet för eleverna. Till och med de flesta socialistiska ministrar och parlamentsledamöter vill skicka sina barn till kontraktsskolor, och då är det ändå är de som har skapat dagens statliga skola. Den franska vänstern borde, om den vore ärlig, genast skriva in i sitt program att kontraktsskolorna borde bli fler.

 Enligt en undersökning vill 40 procent av alla franska familjer skicka sina barn till sådana skolor, men fackföreningarna tillåter inte att antalet kontraktsskolor blir fler än 18 procent. På så sätt uppstår långa väntelistor för att få en plats i en sådan skola. Den stora skillnaden mellan kontraktsskolor och friskolor är att i Frankrike är det skolan som får stöd, medan stödet i Sverige följer eleven.

 Det finns inte heller i Frankrike någon i förväg bestämd summa. Att kontraktsskolor är populära innebär inte att pengar tas från den statliga skolan. Varje kontraktsskola är dock en ytterligare kostnad, varför det finns ett ekonomiskt argument att hålla antalet lågt. Fackföreningarna skulle utlysa en jättestrejk om Frankrike antog Sveriges regel om att finansiering följer eleven, en regel som baseras på sunt förnuft, menar Nemo.

 Varför är pedagogiken så politisk? Enligt Nemo är den officiella pedagogiken, den som stöds av utbildningsministeriet, inte en vetenskap. Den består av ett antal procedurer som uppfunnits för att få grundskolan att fungera. När man sätter alla unga i en viss ålder i samma klass uppstår intellektuellt ”hetero-gena” grupper. I sådana grupper kan man inte ge vanliga lektioner. Man behöver därför hitta på olika metoder som grupparbete, diskussioner, video-

visning och studiebesök så att alla kan delta och ingen känner sig utesluten.

 Det här är ett hopplock som är ideologiskt i den bemärkelsen att avsikten är möjliggöra den jämlika skolan och har getts namnet pedagogik. Idén att använda skolan för att förvandla samhället är ett vänsterprojekt och har blivit ett slags religion.

 I Frankrike finns ingen annan officiell pedagogik. Nemo är orolig för Europas framtid. Han ser att kvaliteten i offentliga utbildningssystem har sjunkit i flera länder i Europa. I dagens värld blir icke-europeiska länder allt viktigare och speciellt de asiatiska. Han har haft möjligheten att besöka skolor i Japan och Sydkorea och har kunnat iaktta att man där tar utbildningen på ett helt annat allvar. Det är uppenbart att Europa behöver bli mer ambitiöst i sin skol- och universitetspolitik. Nemo varnar: Om vi inte antar den utmaningen kommer Kina och andra supermakter att förr eller senare få makt över oss.

Ur SvD 2024-06-15 – Philippe Nemo Professor som undervisar i filosofi och idéhistoria vid ESCP-EAP European School of Management i Paris

 Av Inger Enkvist – Professor em vid Lunds universitet och specialiserad på utbildningsfrågor