En mycket intressant artikel i SvD (under strecket 6 april 2015) klargör på enkelt belysande sätt hur finanskrisen skapades av skrupellösa finansmän. Notera gärna att det enda landet som hanterat sin del av denna kris är Island och idag mår därför det landet bättre ur finansiell synpunkt än övriga drabbade länder. De amerikanska medborgarna vill att politikerna skulle sätta Wall Street-bankerna i konkurs, men så blev det inte.

Lånekraschen lärde inte bankerna något

Vi lever fortfarande i sviterna efter finanskrisen 2008. Hur många har förstått vad som hände? Knappast bankerna, som fortsätter att spekulera i symbios med de myndigheter som ska övervaka dem.

 Hösten 2008 går den amerikanska Wall Street-banken Lehman Brothers i konkurs. Följden blir en finansiell kris som drabbar hela världen, den värsta krisen sedan 1930-talets depression. Miljoner människor förlorar sina hem, besparingar och jobb. Länder som Grekland drivs till konkursens rand. Detta är historien om det osannolika och bedrägliga händelseförloppet.

 En av de största aktörerna i detta spel är Goldman Sachs, en bank som står högst i rang bland världens finansiella elit. Boven i dramat är två små ord: CDO (collateralized debt obligation) och CDS (credit default swap). Den förstnämnda är en form av fastighetsinteckning och skuldebrev; den andra en typ av försäkring.

 Lite förenklat fungerar det så här. På grund av politiska beslut i USA, bland annat av president Clinton, beordras de amerikanska bankerna att ge bostadslån till låginkomsttagare, allt för att den amerikanska drömmen om eget hem ska kunna uppfyllas. Lokala småbanker ger då lån (subprimelån) till folk som egentligen inte har råd med villa, simbassäng och tvåbilsgarage.

 Lånen är konstruerade så att de är räntefria de första åren, sedan stiger räntan brant. Tanken är att när räntorna ska betalas kan nya inteckningar tas i fastigheten. Man utgår nämligen från att huspriserna kommer att stiga i det oändliga. Direkt efter att lånet beviljats säljer dock banken inteckningen vidare till en större bank, som i sin tur säljer den till någon Wall Street-bank i New York, som Goldman Sachs. De första bankerna i kedjan tjänar en bra slant och slipper samtidigt ansvaret för att räntorna på lånet kan betalas.

 Goldman Sachs och de andra storbankerna på Wall Street har nu köpt på sig hundratusentals dåliga inteckningar (lån) från hela USA. De river sönder dessa i småbitar, blandar dem som en kortlek, lägger in lite kontokorts- och billåneskulder, sopar ihop alla småbitar till prydliga högar och klistrar sedan samman de blandade bitarna till tiotusentals nya ark som de kallar CDO:er. En CDO kan bestå av fragment av 100 000-tals bostadslån, bil- och kontokortslån.

 Med dessa så kallade strukturerade instrument (skuldebrev eller obligationer) går de till ett av de tre stora amerikanska kreditvärderingsinstituten (Moody’s, Standard & Poor och Fitch) och ber dem ge dessa riskfyllda skuldebrev det högsta kreditbetyget AAA. Dessa institut är privata vinstdrivande företag som villigt ger AAA-betyg mot att de får fakturera fabulösa belopp. Nobelpristagaren Paul Krugmans dom är stenhård över detta förfarande: ”Ett djupt korrumperat system, fast ett system som ser värdigt och respektabelt ut på ytan”. Därefter går Goldman Sachs och de andra bankerna aggressivt ut på världsmarknaden och erbjuder sparare, företag, pensionsstiftelser och kommuner (även svenska) de påstått högavkastande och riskfria produkterna. Med det goda rykte och den respekt som Wall Street-bankerna åtnjuter, och med guldkantade AAA-betyg, säljer instrumenten bra och Goldman Sachs vinster ökar. När efterfrågan stiger på CDO:er sätter Wall Street press på de lokala bankerna, som nu erbjuder sina lån till i princip vem som helst, även arbets- och bostadslösa, som gärna flyttar in i de fina villorna.

 Framemot 2005 börjar Wall Street inse att räntorna inte kan betalas. Då förtjänsterna är höga för alla i kedjan – bankerna, kreditvärderingsinstituten, deras advokater och revisorer – fortsätter bedrägerierna tills kollapsen är ett faktum 2008. USA:s ekonomi skulle dock kunna klara denna bostadskollaps utan alltför stora problem (bortsett från att 10 000-tals människor förlorar sina besparingar och hem). Det som nästan knäckte västvärldens ekonomier var de ännu mer bedrägliga CDS:erna, det vill säga försäkringarna.

 Om man har en bil eller en villa försäkrar man dem hos ett försäkringsbolag, vars verksamhet regleras av lagen. Men i den finansiella världen i USA finns inga liknande regler. Anta att du äger en BMW. Naturligtvis försäkrar du den. Men när du parkerat bilen ser grannarna den och tänker att den kommer att bli stulen. Flera grannar tecknar därför också försäkringar på din bil. Eller föreställ dig att du har ett hus som står på en kulle där blixten ofta slår ner. Alla som tror att huset snart kommer att träffas av blixten kan också försäkra ditt hus. Anta att huset är försäkrat för 10 miljoner och att tusen personer har försäkrat huset som en dag brinner upp. Då ska ”försäkringsbolaget”, som inte är ett riktigt försäkringsbolag utan ett vinstdrivande företag som agerar utan statliga regler, först betala dig 10 miljoner och sedan 1000 gånger 10 miljoner, vilket ger 10 000 000 000 kronor, för ett enda hus. Börjar ni förstå problematiken?

 När Goldman Sachs och andra storbanker inser att de CDO:er de fortfarande skamlöst säljer med god förtjänst (och stora bonusar) är toxic assets, giftiga lån, väljer de att försäkra alla CDO:er de har sålt. De köper en CDS. Det är dock inte bara bankerna som försäkrar de CDO:er de har sålt, utan även tiotusentals andra individer och analytiker som inser vartåt det lutar. Försäkringarna görs bland annat hos de halvstatliga amerikanska bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac, och hos världens största kreditförsäkringsbolag AIG. På grund av försäkringspremierna som Wall Street bankerna betalar in kan dessa företag uppvisa fantastiska vinster. Nu är försäkringar för flera miljarders miljarder tagna, på samma sätt som på bilen och huset i exemplet ovan. När marknaden kollapsar 2007 och 2008 har dessa privata företag inte ens bråkdelen av det kapital som krävs för att infria sina löften. När försäkringarna inte kan infrias kollapsar bank efter bank i USA; framförallt den stora banken Lehman Brothers. De kvarvarande storbankerna, bland dem Goldman Sachs och Morgan Stanley, står nu på ruinens brant.

 Om den fria marknaden hade fått råda hade dessa banker gått i konkurs. Nu råkar det vara så att alla amerikanska finansministrar sedan Clintons presidentperiod har varit förutvarande VD:ar för just Goldman Sachs. När detta sker är Henry Paulson president Bushs finansminister och han tänker inte låta sin före detta bank gå i konkurs. Under några dagar snickrar han ihop ett räddningspaket på mer än 7 000 miljarder kronor av skattebetalarnas pengar som kongressen, Bush och den snart tillträdande presidenten Obama godkänner. Dessa pengar lägger nu Goldman Sachs och de andra storbankerna händerna på utan några egentliga motkrav från staten, förutom att de måste minska sina bonusar, vilket de gör under ett år, och räddas därmed från att gå i konkurs.

 Har någon blivit straffad för dessa enorma bedrägerier? Svaret är i princip nej. Bara Island har fängslat sina bankdirektörer och sin riksbankschef. Av alla amerikanska bankdirektörer, framträdande advokater, revisorer och kreditinstitutschefer – inklusive riksbankschefen Alan Greenspan – har ingen blivit straffad, än mindre åtalad. De flesta sitter kvar på sina tjänster med höga löner och bonusar. Vad som däremot hänt är att flera banker, revisorer och kreditvärderingsbolag har blivit stämda i civilmål av den amerikanska staten och av privata investerare. Resultatet för bankerna har hittills blivit världshistoriens högsta böter, tusentals miljarder kronor, trots att de inte medgivit någon skuld. Detta innebär att de skyldiga personerna har klarat sig medan aktieägarna har fått betala. (Problemet med aktieägare är att de mestadels är institutionella ägare som ser sig som förvaltare, inte ägare – ett allvarligt systemfel.)

 Sammanfattningsvis kan man, enligt min uppfattning, säga att finanskraschen i USA i huvudsak berodde på girigheten hos de stora Wall Street-bankerna och deras rådgivare, men även riksbankens räntepolitik och politikerna bidrog. Bankerna var helt medvetna om att de spelade ett dubbelspel och lurade kunder och skattebetalare medan de tillskansade sig skamlösa löner och bonusar. Både Bush- och Obama-administrationerna har underlåtit att stöta sig med Wall Street eftersom politikerna är helt beroende av bidrag från Wall Street för sina valkampanjer. De båda presidenterna har därför tillsatt personer från just Wall Street i finans- och justitiedepartementen samt SEC, USA:s Finansinspektion. Deras uppgifter är att övervaka bankväsendet och aktiebörserna, men de har blundat och inte visat något intresse för att kontrollera sina före detta kollegor. De har dessutom haft ekonomiska intressen i finanssektorn.

 Har bankerna och politikerna lärt sig något? Kan en ny finanskris uppstå? Självklart! De nya regler som USA och EU har skapat, och som säger att bankerna måste binda mer kapital, är bara ett spel för gallerierna. I USA är bankerna idag ännu större och mäktigare och fortsätter att spekulera med kundernas och skattebetalarnas pengar. Och bonusarna fortsätter att vara enorma.

 Banden mellan Goldman Sachs och amerikanska finansministrar, europeiska statsmän, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden är en ständig källa till kontroverser. Goldman Sachs har investerat i enorma råvarulagerbyggnader runt om i världen och anklagas nu för att manipulera priserna på världens råvaror: grödor, olja och metaller. Europeiska staters guldreserv, som delvis förvaras hos amerikanska riksbanken, lär ha lånats ut till Goldman Sachs, som misstänks spekulera med guldet.

 Den senaste kontroversen kring Goldman Sachs handlar om ”high-frequency trading”, värdepappershandel med supersnabba datorer på speciellt dragna fiberkablar, vilket ger de deltagande bankerna ett försprång på några viktiga tiondels sekunder. Michael Lewis bok ”Flash boys. A Wall Street revolt” (2014) om detta fenomen har väckt stor uppståndelse i USA och har bidragit till att SEC, FBI och justitiedepartementet har inlett undersökningar.

 Hade fler kvinnor suttit i bankledningarna – om Lehman Brothers hade hetat Lehman Sisters – hade vi kanske inte haft någon finanskris.

Lars Hässler är författare och jorden runt-seglare; under 1980-talet arbetade han som råvarumäklare.