Fyra presidenterna har avbildats på granitklippan Mount Rushmore National Memorial i Keystone, South Dakota, USA

 Varför just dessa fyra? Kanske det framgår av följande citat:

George Washington: Att bevara frihetens heliga eld och den republikanska modellens framtid, kan med rätta betraktas som ett innerligt, kanske slutgiltigt experiment som anförtrotts det amerikanska folket.

 Vi måste bevara vår enhet så att vi kan förbli starka och vi måste undvika allianser så att vi slipper dra ut i krig. Vi måste alltid vara beredda att försvara vårt oberoende (independence) och vår frihet (liberty).

 Håll utgifter och skatter låga!

Thomas Jefferson: Vi agerar inte för vår egen skull utan för hela mänskligheten Meningen med vårt experiment är att undersöka om det är lämpligt att anförtro en del av mänskligheten uppgiften att styre över sitt eget öde.

 Jag önskar att det var möjligt att göra ett enda tillägg till vår konstitution: Att frånta vår regering befogenheten att uppta lån.

 Frihet är ett stormande hav. Bara ängsliga människor föredrar tyranniets stillhet.

 Theodore Roosevelt: Det första krav som ställs på individen om han skall kunna betraktas som en god medborgare i denna Republik, är att han skall kunna och vilja dra sin del av lasset.  Att han inte enbart ska vara en passagerare.

 När du skall fatta beslut är det allra bästa att göra rätt, det näst bästa att göra fel och det sämsta att inte göra något alls.

 Abraham Lincoln: Jag lämnar er och hoppas att frihetens låga kommer att brinna i era bröst så länge att ingen längre tvivlar på att alla människor är skapade fria och med lika värde.

 Det går att lura alla ibland och  det går att lura somliga hela tiden. Men du kan inte lura alla hela tiden.

Todde  Mars 2015

Dekadens

 This article is availble in English at:

 http://axiom1b.blogspot.se/2015/12/decadence-word-decadence-wikipedia.html

 Ordet dekadens (wikipedia) betyder fortskridande mot moralisk undergång. Det indoeuropeiska rotordet är dels de- och kad-.  Förstavelsen de- med många betydelser bl.a. till och från. Rotordet kad- har ursprungsbetydelsen sorg eller hat. Därför borde man kunna säga på livsfilosofiska att ordet dekadens betyder att gå till eller från lågtonighet eller mer korrekt: Att röra sig mot slappare disciplin.

 I vår moderna västerländska civilisation har utvecklingen gått åt det mer dekadenta hållet en längre tid. Materialismen sitter i högsätet och den etablerade vetenskapen studerar endast sådant som går att mäta, väga eller registrera med fysiska hjälpmedel. Det verkar som om pengar är den främsta måttstocken för framgång, plikt har ersatts med krav (på rättigheter), samtidigt som sexualiteten perverteras och urartar. Andlighet begränsas till aktiviteter som bedrivs av ”religioner med heliga skrifter” eller ”nyandligt flum”. Det som inte kan mätas betraktas som värdelöst, d.v.s. sådant som vänskap, kärlek, liberalism, lag, ordning, rättigheter, skyldigheter frihet, fantasi och fostran av det uppväxande släktet. God utbildning, yttrandefrihet och åsiktsfrihet var en gång väsentliga byggstenar i västerlandets demokratier. Frågan är om det är så i tillräckligt hög grad idag?

 Reklamindustrin blomstrar när den lär sig hur allmänheten kan fås att köpa mer och fler varor och tjänster än vad som behövs för att tillfredsställa naturliga behov. När moderna människor träffas har de ofta inte tid att kommunicera levande. De kommunicerar istället via mobiler eller datorer.

 Liksom när romarriket började förfalla och kejsarna bjöd undersåtarna på ”bröd och skådespel” bjuder dagens makthavare allmänheten på en uppsjö olika former av underhållning, från dokusåpor till internetsurfande och facebookande. Pornografiindustrin bjuder över varandra med porrfilmer som undervisar det uppväxande släktet i brutalt råsex. På nätet kan ungdomar som absolut inte har något naturligt behov av att undervisas i perverst sex att utan krav på vare sig censur eller åldersgräns ta del av allt som bjuds ut.

 Den andefattiga, materialistiska meningslösheten griper tag om de tygellösa människornas sinnen, så att de istället för att ägna sig åt upplyftande skapande blir håglösa åskådare eller handfallna konsumenter av programvara. Forskningen konstaterar att ju mer staten tar över ansvaret från individer desto svagare blir initiativförmågan i samhället.

 Västvärlden har aldrig upplevt en så långvarig period utan krig som efter det andra världskriget. Vårt materiella välstånd har nått aldrig tidigare skådade höjder. Samtidigt har självmordsfrekvensen ökat och användning av droger, lyckopiller och mediciner skjutit i höjden. Ta gärna del av innehållet i ”Systemfel som hotar världen” (finns på youtube utan svensk text):

 http://www.youtube.com/watch?v=amrRxONj3bI – Tid: 1 tim 26 min

 Det finns en uppföljande film till ”Systemfel” som heter: Decadence: The Decline of the Western World. I filmen beskrivs hur lobbyister tar över politiken, bankerna trycker upp pengar som lånas ut till spekulation (istället för investeringar i resurser som skapar nyttiga produkter). Samtidigt undervisas de studenter som studerar ekonomi till lydiga förespråkare för fria marknadskrafter utan kännedom om de historiska katastrofer som skapats på detta sätt.

 Vår tids kanske viktigast fråga är om det går att vända utvecklingen. Hur skall man få bort lobbyisterna och de orimliga bonusersättningarna? Filosofin anser att när det rättmätiga utbytet försvinner går etiken ut. Det är lätt att konstatera att orimliga bonusar och höga fantasilöner inte har något med rättvist utbyte att göra. Om de giriga bonusdirektörerna och finansindustrins spekulanter var utelämnade åt sig själva utan kontakt med civilisationen och de grupper de verkar i, skulle de stå sig ganska slätt. Om civilisationen inte parasiterade på livsmiljön och planetens resurser, skulle det inte finnas något överflöd att parasitera på.

 Den moderna människan lever ett liv där egoism och själviskhet är viktigare än empati och hänsynstagande. Girigheten och statusjakten har korrumperat civilisationen i takt med att politikerföraktet breder ut sig och beundran för miljardärer växer. Politikerna bryr ofta sig mer om sin egen än landets ekonomi. Många vanliga medborgarna är inte sämre. Genom att bidra till att skapa en bostadsbubbla har de kunnat belåna sina fastigheter och använda de lånade pengarna till shopping och konsumtion. Egoismen breder ut sig och egensinniga utsvävningar äger rum på andras bekostnad (i form av lån som aldrig kan betalas igen).  Istället för att söka meningsfulla sysselsättningar som gynnar fler än egot strävar alltfler att maximera inkomsten med minsta möjliga insats.

 Dagens omättliga bonusdirektörer och spekulanter som gör klipp på derivathandeln håller på att etablera en ny överklass i samhället. De står över lagar och förordningar som skapats för att få samhället att fungera. Klyftan mellan de styrande och de styrda har växt alltsedan penningväsendet befriats från så gott som alla regleringar (vilket på allvar skedde när den sista kopplingen till guld bröts 1971 av president Nixon och när Ronald Reagan och Margaret Thatcher befriade bankväsendet från de regleringar som påförts efter 1930-talets kris). Idag tjänar direktörerna i några av Sveriges 50 största företag femtio gånger mer än en industriarbetare. De föräldrar som redan har betalt av lånen på sina hus kan leva ett pensionärsliv som de flesta av dagens ungdomar inte ens kan drömma om.

 Samtidigt håller planetens ändliga resurser på att förbrukas. Även om ”peak-oil” skjutits något decennium på framtiden genom nya (miljöskadliga) metoder att få fram mer olja ur gamla oljekällor, så finns det andra ändliga resurser som kommer att påverka civilisationen när de börjar sina (t.ex. fosfor, sand etc.). Befolkningstillväxten förvärrar problemen.

 Curlinguppfostran av det uppväxande släktet bådar inte gott för framtiden. Det verkar som om moderna föräldrar har fått för sig att barn artar sig av sig själva eller att barnen av sig själva kommer att bli väluppfostrade eller att föräldrarna kan göra sina barn initiativkraftiga genom att arrangera deras tillvaro så att de får maximal service.

 Studier har visat att ju mer samhällets auktoriteter tar på sig ansvaret för att fatta beslut åt medborgarna, desto sämre blir medborgarnas förmåga att ta egna initiativ. Det gäller givetvis också för barnuppfostran. Att fostra barn (eller medborgare) innebär att obekväma beslut måste tas och att överlämna ansvar när de rätta tillfällena dyker upp.

Värver, ärver och fördärver

 Civilisationer genomgår samma förlopp som allt annat. De föds, växer till sig, kulminerar och tynar så småningom bort. Förfallet kan gå olika snabbt, En så livskraftig kultur som vår moderna västerländska civilisation kommer knappast att gå under på kortare tid än hundra år. Grunden till vårt moderna samhälle lades när de amerikanska kolonierna revolterade mot Storbritannien i slutet på 1700-talet. Till skillnad mot planetens tidigare stora civilisationer är den nuvarande global. Om det betyder att förfallet kommer gå fortare eller bli mer utdraget vet vi inte än. Det som utmärker en civilisation på dekis är girighet, korruption, nepotism, lättja, frosseri, högmod m.m.

 Grunden till den moderna globala civilisationen skapades med stor möda genom industrialismen och lönsam handel. Efterföljande generationer byggde vidare på arvet och spred denna civilisation först till Europa och sedan vidare till andra världsdelar. Där befinner vi oss idag. Men idag är det allt oftare så att det inte är staterna i Nordamerika eller Europa som står för det mödosamma uppbyggnads-arbetet. Istället har länder som Kina och Indien börjat rycka åt sig initiativ, medan västerländska ungdomars initiativförmåga curlats sönder av ”välmenande” föräldrar och myndigheter.

 Historiskt sett har ingen civilisation lyckats förhindra sin undergång, när förfallet väl har satt in på allvar. Det finns ingen anledning att tro att vår moderna civilisation skulle bli det första undantaget. Men ur askan av dekadenta civilisationer har nya livskraftiga civilisationer ibland kunnat växa upp om initiativkraftiga individer har kunnat organisera sig i tid och lyckats rädda en del av det andliga och materiella kapital, som den borttynande civilisationen lämnat efter sig. Det kan vara meningsfullt att satsa på en sådan räddningsaktion.

 Vilka fler tecken har vi på andligt förfall i väst? Vi har förvirrade arvtagare till stora förmögenheter, som inte har en aning om hur arvet skall förvaltas. Vi har medborgare som i sin andliga nöd och sitt materiella överflöd inte klarar av att skänka sina liv meningsfullhet. Medborgarna ägnar sig åt statusjakt (som njutningslystna mat- och vinkännare, konstälskare etc.) frosseri och slukar oväsentliga nyheter från massmedia.

 I Kina kämpar folket frenetiskt för att bygga en bättre framtid. Kineserna tillhör idag de förvärvande generationerna. Det kinesiska folket reser sig ur resterna av det som är kvar av en uråldrig civilisation. Det nya Kina befinner sig i stadiet där man skapar framtid genom växande handel. Men Kina delar inte västvärldens liberala idéer om individens frihet eller rättssäkerhet (på gott och ont).

 Vi borde kanske lära oss något av Japan, som sedan 1990 stagnerat. Japan har inte någon invandring på grund av att landet redan är tättbefolkat (i de dalgångar där man kan bo). De japanska kvinnorna föder inte fler än 1,4 barn per kvinna. Dessa två faktorer har lett till att Japans befolkningsmängd numera minskar. De västerländska kvinnorna föder inte heller så mycket som 2,1 barn/kvinna (vilket är det födelsetal som behövs för att folkmängden inte skall minska). Västerlandet har löst detta problem genom att tillåta invandring från länder med födelseöverskott och därav följande kraftig överbefolkning.

 Både förlusten av initiativförmåga och importen av arbetskraft från länder med annorlunda kultur, utgör hot mot västerlandets ideal i form av demokrati, liberalism och individens friheter och rättigheter.

 När det grekiska folket gav sig ut i stora mängder på gator och torg eller när Occupy Wall Street aktivister (oftast unga, arbetslösa människor) samlades för att demonstrera på många håll i världen, fick de visserligen rubriker i massmedia, men de påverkade inte den nya överklassens agendor i någon större utsträckning.

 Hoppet står till den globalt växande medelklassen. Kan denna växande skara organisera sig över gränserna, kan de nya medelklasserna i utvecklingsländerna på något sätt lära sig samarbeta med de tynande medelklasserna i väst bör det gå att ur dekadansen få en ny civilisation att resa sig någon gång i framtiden. Men för att det skall ske måste förmågan och modet att ta initiativ växa till sig.

 Citat från historien;

 Sokrates (470?-399 f. Kr.) (enligt Platon): Dagens ungdom älskar lyx, är ouppfostrade, föraktar myndigheter och visar ingen respekt för sina föräldrar. De pratar om allt möjligt oväsentligt istället för att träna sig till att bli värdefulla medborgare. Barnen har blivit små tyranner som kräver att familjen tjänar dem. De reser sig inte för att visa respekt när äldre stiger in i rummen. De är uppkäftiga mot sina föräldrar, föredrar att pladdra på framför att lära sig att umgås socialt, glufsar i sig godsaker och tyranniserar sina lärare.

 Hesiod (grekisk filosof omkring 700 f.Kr.): Jag har inga förhoppningar om vårt folks framtid, så länge som den beror på dagens tanklösa ungdomar, eftersom alla våra ungdomar är så fullkomligt obekymrade över allt utanför dem själva. När jag växte upp fick man lära sig att uppföra sig väl och visa respekt för äldre, medan dagens ungdomar anser sig vara oerhört förnuftiga och sedan bara otåligt väntar på att få komma till tals.

Voltaire: Det enda man lär sig av historien är att mänskligheten aldrig lär sig av historien. Däremot har enskilda individer lärt sig av historien.

Todde

Kolla även:

http://axiom1a.blogspot.se/2015/02/demokrati-ar-inte-alltid-demokratiskt.html

och om du vill bidra till skapandet av en bättre civilisation med hjälp av "Den Moderna Sokratiska Metoden" - Dialektik, kolla:

https://www.duga.se/

Wikipedia, Ordnat Kaos och Hayek

 Helheten är större än summan av delarna. När byråkrater fattar centraliserade beslut ersätts allas kunskap med ett fåtals.

  Ett uppslagsverk på nätet där vem som helst kan skriva inlägg borde leda till kaos. Men idag är Wikipedia en självklar start på mångas kunskapsjakt. Trots fel och brister blev resultatet en spontan ordning, där människor över hela världen lade ihop sina pussel­bitar av kunskap för att bilda en större helhet.

En av Wikipedias grundare, Jimmy Wales, har sagt att ”Man kan inte förstå mina tankar om Wikipedia utan att förstå Hayek”. Det var nämligen denne österrikiske tänkare som knäckte den teore­tiska grunden för planekonomi och statskontroll genom att visa att all information i samhället finns utspridd bland miljontals personer, ibland i omedve­ten form. Vi kan bara dra nytta av all denna kunskap genom att ge frihet åt individer att agera efter den.

  I veckan publicerade Timbro en nyutgåva av Friedrich Hayeks Frihetens grundvalar från 1960, som argumenterar för detta i utsökt inbjudande form. Som Johan Hakelius skriver i förordet fram­ställs Hayek ibland som en liberal dogmatiker – som i anekdoten där Thatcher smäller hans bok i bordet och ryter åt sina partikamrater: ”This is what we believe!”

Men Hayeks mission var att sprida ett slags institutionaliserad ödmjukhet. Ingen enskild person vet vad som är bäst och ingen grupp kan kontrollera alla variabler. Det är därför vi behöver en mångfald av experiment, där vi först i efterhand förstår vad som fungerar och kan lägga grunden för det nya. Det är ett argument som skulle behöva ta plats t ex i debatten om skolan välfärdstjäns­terna och integrationen. De politiker som ständigt öser diktat, vinst­begränsningar, lärarlegitimationer och bemanningskrav över alternativen byter ut en komplex upptäcktsprocess mot sin personliga uppfattning om kvalitet, utan hänsyn till vad som lokalt är den bästa lösningen.

  Det viktigaste med Hayeks argument är att vi inte kan låta människor vara fria bara i de fall vi vet att det kommer att ge goda resultat. Det är just för att få fram oförutsebara lösningar som vi behöver mångfald, vi behöver ge utrymme för tillfälligheter.

  ”Att vid varje givet tillfälle göra bästa tillgängliga kunskap till obligatorisk standard för alla framtida strävanden kan mycket väl vara det bästa sättet att hindra ny kunskap från att växa fram”, skriver Hayek i Frihetens grundvalar. Fler partiledare skulle behöva göra som Thatcher och bära omkring ett exemplar av boken i hand­väskan.

Original artikeln i SvD den 21 mars 2015 (ledare på sid. 4 av Johan Norberg, som är författare, dokumentärfilmare och idéhistoriker. johan@johannorberg.net 

och om du vill bidra till skapandet av en bättre civilisation med hjälp av "Den Moderna Sokratiska Metoden" - Dialektik, kolla:

https://www.duga.se/

Kinesiska Miljöproblem

 Det är fantastiskt vad en bekymrad kinesisk mor kan åstadkomma. Dokumentärer kan förändra världen, men då måste de handla om dagens verklighet, och inte leva kvar i svunna tider då Västvärlden var alltings orsak och lösning. En film som har rätt fokus är Chai Jings ”Under the Dome”. Den har fått stort genomslag. Inom 48 timmar efter att den släpptes på nätet hade den nära 200 miljoner besökare. Det betyder att nästan en av tre kinesiska nätanvändare såg den innan censuren började plocka bort filmen den 6 mars. Filmen går fortfarande att se på Youtube (som är blockerat i Kina).

 ”Under the dome” är ett projekt av en kvinna, Chai Jing, en tidigare undersökande journalist vid stats-tv:n CCTV. Hon inleder med att berättar hur hennes dotter utvecklade en tumör redan innan hon var född. Dottern överlever operationen men växer upp som i en glaskupa. Varje dag inleds med att kolla smograpporten. Smogen avgör om dottern får gå ut. Ute: ansiktsmask. Inne: täck sprickor och lister med täcktejp. Hon filmar en operation av en cancersjuk kvinna med svarta lungor, trots att hon aldrig rökt. Sexåringar som aldrig sett en blå himmel. Hon gör upp med en spridd myt om att man kan härda barn mot smog.”Kina bränner 3–4 gånger mer bränsle än Europa … Kina bränner mer kol än resten av världen!”

 Hon åker till Los Angeles och London och visar hur de löste sina smogproblem. Hon avslöjar hur smogen kommer från subventionerade stålindustrier, oljemonopol som saboterar miljöregler och ett myglande samhälle. Peking som en gång var cykelns huvudstad är nu bilens. Det som troligen var världens största trafiknät av cykelvägar har till stor del blivit parkeringsplatser, allt för att gynna bilindustrin.

 Filmen är delvis problematisk (Chai Jing ser olja, naturgas och marknadsreformer som lösningen och blundar för enpartistatens roll). Men huvudbudskapet når fram: ”Det är inte så att jag inte är rädd för att dö. Men jag vill inte leva så här”, säger Chai Jing i ett citat som blivit viralt.

 Problemet för dagens värld är inte att USA byggde sitt samhälle på billig olja, privatbilism och hus långt från stadskärnor. Det är Kinas urbanisering just nu efter den modellen. Kina har mer än 100 städer med över en miljon invånare. Det är långt mer än USA:s totala befolkning. Shanghai har tre gånger fler invånare än New York och mer miljöpåverkan per person. För att vara övertydlig: Det är det kinesiska samhället och stadsplanering som borde vara i fokus. Chai Jing uppmanar i filmen kineserna att vända utvecklingen och engagera sig för miljön, och hundratals miljoner har lyssnat.

 Tyvärr glömmer hon att rekommendera gröna lösningar med kretslopp. Istället anser hon att det räcker med naturgas och olja.

 https://www.youtube.com/watch?v=T6X2uwlQGQM  -  För mig fungerade den engelska texten oftare om jag sökte länken på Firefox eller Explorer. På Chrome saknades den engelska texten oftare.

 (Tyvärr försvinner den engelska översättningen ibland – Kanske kan du själv hitta filmen på Youtube med engelsk översättning? – Sök på Chai Jing ”Under the Dome”)

och om du vill bidra till skapandet av en bättre civilisation med hjälp av "Den Moderna Sokratiska Metoden" - Dialektik, kolla:

https://www.duga.se/

Thomas Piketty hos Skavlan

 Fram till 26 april går det att se Thomas Piketty på SVT Play.

 Från 38 till 54 minuten är han med.

 Jag håller med Piketty om så gott som allt han säger. Han har gjort ett utomordentligt grundligt forskningsarbete och för detta har han fått stort och berättigat erkännande.

 Det är mycket lättare att ta del av hans idéer genom att lyssna på honom o Skavlan än genom att läsa hans bok. Men givetvis får man en mer heltäckande bild om man läser boken. På svenska finns en sammanfattning av boken som är betydligt mer lättläst än hans tegelsten: "Kapitalet i det 21:a århundradet".
 Sammanfattningen finns att köpa på nätet:

Kapitalet i det 21:a århundradet av Thomas Piketty : sammanfattning och svenskt perspektiv (Capital in the Twenty-First Century) av Jesper Roine Pocket - 2015 - Svenska - ISBN: 9789187419621       Piketty tar ny strid för en jämlikare värld  I sin första bok efter den massivt inflytelserika ”Kapitalet i tjugoförsta århundradet” riktar Thomas Piketty in sig på olika sätt att komma till rätta med den växande ekonomiska ojämlikhet som han identifierade i den förra boken.  Oavsett om de har rätt eller fel är ekonomers och statsvetares idéer mer betydelsefulla än man vanligen har klart för sig. I själva verket är det i hög grad dessa som styr världen. Praktiskt lagda män, som uppfattar sig själva som immuna mot intellektuell påverkan, är inte sällan slavar under någon död ekonom.” Ovanstående konstaterade John Maynard Keynes (1883–1946), som vid denna tidpunkt, i mitten av 1930- talet, också själv i högsta grad påverkade ”praktiskt lagda män”. Flertalet regeringar i västvärlden – traumatiserade av den stora depressionen – höll precis på att anamma hans ekonomiska teori. Dess kärna var som bekant en aktiv roll för staten, framför allt via skattepolitiken, för att dämpa konjunktursvängningar. Keynesianismen skulle fortsätta att dominera fram till mitten av 70-talet. Då förklarade de så kallade monetaristerna, med Milton Friedman i spetsen, att den stagflation (hög arbetslöshet parad med hög inflation) som börjat äta sig in i västekonomierna bevisade att Keynes metod inte fungerade. I drygt 30 år därefter skulle monetarismens tro på en oreglerad marknad stå oemotsagd. Världsekonomin globaliserades och finansifierades. En kraftfull ideologisk skjuts för marknadsliberalismen var sovjetkommunismens sammanbrott 1989–91. Kallduschen kom med finanskrisen 2008. ”Inte en enda etablerad ekonom förutsåg den, ja ingen hade ens föreställt sig att den kunde inträffa”, skrev Financial Times ekonomiske kommentator Martin Wolf.  Idag växer en ny skola av ekonomer fram, med avstamp i finanskrisen och i någon mån också i klimatkrisen. Portalfiguren är Thomas Piketty, den franske nationalekonomen som rörde upp chockvågor 2013 med sin bok ”Kapitalet i tjugoförsta århundradet”. Den var en rejäl svordom i den marknadsliberala kyrkan. Piketty visade, med imponerande långa dataserier, hur inkomst- och förmögenhetsutvecklingen i industrinationerna gått mot en allt större koncentration av kapital i allt färre händer och mot växande ekonomiska klyftor. Mest chockerande var att de största förmögenheterna till och med under finanskrisen tycktes ha vuxit. Den kritik som mötte boken gällde framför allt Pikettys slutsatser, som föreföll deterministiska: detta var en utveckling som obönhörligt skulle fortsätta, om marknadsliberalismens förutsättningar bestod.  Praktiskt lagda män och kvinnor har dock redan påverkats av den idag 47-årige Piketty och av ekonomer som går i hans fotspår. Två av hans elever, Gabriel Zucman och Emmanuel Saez, är rådgivare till Bernie Sanders och Elizabeth Warren, demokratiska frontrunners i det amerikanska presidentvalet. Opinionsundersökningar visar att en majoritet av amerikanerna gillar Warrens förslag om en tvåprocentig årlig skatt på förmögenheter över 50 miljoner dollar plus en extra procent skatt på de allra högsta förmögenheterna.  Zucman och Saez leder en forskningsgrupp för rättvis tillväxt vid Berkeley-universitetet. De presenterade nyligen för kongressen ett simulationsverktyg för skattereform och har lanserat en webbsajt, som avstamp för en kommande bok, ”The triumph of injustice: How the rich dodge taxes and how to make them pay”. Avslöjandet att de 400 rikaste amerikanerna betalar mindre i skatt än genomsnittsamerikanen efter Trumps skattereform åstadkom en skräll i medierna. Piketty själv ligger inte heller på latsidan.  I en ny bok, ”Capital et idéologie” (Seuil) går han i clinch med dem som anklagat honom för determinism. Financial Times skrev i en avmätt recension av ”Kapitalet i tjugoförsta århundradet” att bokens tyngd främst var fysisk – ”tillräcklig för att förvandla barnens hamster till en dockskåpsmatta”. Samma tidnings recensent undviker denna gång alla inredningsmetaforer och kallar den nya boken rakt av för en av de viktigaste i vår tid. En engelsk översättning beräknas föreligga i mars 2020. Vad vill Piketty? Den bärande tanken i ”Capital et idéologie” är att ekonomisk ojämlikhet ingalunda är av naturen given. Den är resultatet av politiska och ideologiska val. Vägskäl, är ett nyckelord. Pikettys ambition är att skriva en ojämlikhetens världshistoria, från feodalism och slavägarsamhällen över 1800-talets kolonialism och framväxande industrikapitalism till dagens globala hyperkapitalism.  Varje samhälle bygger, menar Piketty, på en teori om rättvisa. Varje ojämlikt samhälle har legitimerat orättvisor utifrån en specifik samhällsvision (marknadsliberalismen är, påpekar han, den första ideologin som skuldbelägger fattigdom, utifrån axiomet om alla individers möjligheter). Han erkänner ett visst beroende av den franska deklarationen från 1789 om mänskliga och medborgerliga rättigheter. Denna hindrade inte Frankrike och övriga europeiska stater från att utvecklas till radikalt ojämlika samhällen under det påföljande århundradet, påpekar Piketty. Abstrakta rättviseteorier räcker inte, de måste studeras i sina historiska inkarnationer.  Ett huvudsyfte med den historiska genomgången är att visa att toleransen för ojämlikhet har varierat starkt i olika samhällen under olika epoker. 1800-talets Europa och USA präglades av extrem ekonomisk ojämlikhet, en trend som bröts i början av 1900-talet, bland annat med införandet av inkomstskatt på båda sidor av Atlanten (den första amerikanska lagen om inkomstskatt kom 1913). Under ett antal decennier, framför allt de 30 åren efter andra världskriget, minskade de ekonomiska klyftorna i industrinationerna. Förklaringen är enligt Piketty framväxten av socialdemokratiska partier (dit han även räknar de amerikanska Demokraterna i partiets moderna form) med en tydlig egalitär ideologi, förmåga att mobilisera, att ta makten och genomdriva sin politik.  Sverige – som vid slutet av 1800-talet enligt Piketty var ett av Europas ojämlikaste länder – och Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) är paradexemplet. Den svenska utvecklingen är för honom en indikation på att teorin om världskrig som nödvändiga stålbad för att jämlikhetstanken skulle slå igenom inte håller. Att socialdemokratiska partier idag tappar väljare till ”socialnativistiska” partier förklarar Piketty med att de utvecklats till en ”brahminvänster” – partier för välutbildade eliter där lågutbildade och lågavlönade inte längre känner igen sig.  Den historiska genomgången i ”Capital et idéologie” är bitvis långrandig. Men den har en poäng. Piketty vill visa att förslag som idag kan framstå som radikala och utopiska faktiskt har prövats och visat sig fungera. Exempelvis är det, skriver han, en myt att höga marginalskatter skulle hämma ekonomisk tillväxt och hota grunden för det kapitalistiska systemet. Storbritannien och USA hade, påpekar han, under stora delar av 1900-talet marginalskatter på 80-90 procent, och parallellt en hög och stabil tillväxt. Kapitalismen överlevde. Kärnan i Pikettys program för att bryta ojämlikheten är en radikalt skärpt kapital-beskattning. Vad han vill se är en ”triptyk” av starkt progressiv inkomstskatt, förmögenhetsskatt och arvsskatt, parad med en radikal fördelningspolitik.  Förutsättningen är att staterna har tillgång till information om enskilda individers förmögenhetsinnehav. En sådan registrering möter inga tekniska problem, hävdar Piketty, det handlar om politisk vilja. Bankerna har informationen. Varför skulle inte en demokratisk stat ha den? Arvsskatten är minst viktig: ”Vi kan inte vänta på att Jeff Bezos och Mark Zuckerberg ska bli 90 år och lägga näsan i vädret.” Men tuff beskattning av supermiljardärer ska finansiera en ”arvsrätt för alla”: varje 25-åring ska av staten få ett kapital, säg 120 000 euro, som kan användas exempelvis till en bostad eller till investering i ett företag. En sådan omfördelning från äldre till unga skulle kraftigt öka den ekonomiska dynamiken, hävdar Piketty. Också individuell koldioxidförbrukning ska beskattas progressivt. Att mäta den är inte okomplicerat, erkänner han.  Men vi har dock klarat det när det gäller elförbrukning. Keynes var liberal. Piketty bryter med en av liberalismens grundbultar: John Lockes syn på rätten till privategendom som i det närmaste sakral. Egendom, propriété, är för Piketty en social relation, den kan njutas inom rimliga gränser men äganderätten är temporär. Framför allt måste bandet mellan ägande och makt brytas. Men han är inte marxist. Sovjetkommunismens stora misstag var enligt honom övertron på en centraliserad stat och misstron mot privategendom över huvud taget.  Vad Piketty vill är att omfördela, sprida ägande brett i samhällslagren. Löntagarmakt i stora företag ingår i hans vision om en ”participatorisk federativ socialism”, men småföretag undantas. ”Alla skatter har beskrivits som utopiska, orealistiska och orimliga när de först skulle genomföras”, skriver Piketty. Några illusioner om att hans bok i sig ska åstadkomma förändring har han inte.  ”Världen förändras inte av böcker utan av människors handlande.” Men Piketty delar Keynes tro på att idéer styr handlandet.  Enligt en gallupundersökning uppfattar amerikaner under 30 ordet ”socialism” som mer positivt laddat än ”kapitalism”. De är praktiskt lagda. De har bara sina studieskulder att förlora.

 Om du vill bidra till skapandet av en bättre civilisation med hjälp av "Den Moderna Sokratiska Metoden" - Dialektik, kolla:

https://www.duga.se/

Kolla även: https://axiom1a.blogspot.com/2020/09/nu-till-for-den-utbildade-eliten-i-dag.html

Kritik, Sarkasm. kränkning, intolerans och yttrandefrihet

 Mr Bean gör ett intressant inlägg till försvar för yttrandefriheten - apropå  Paris, Köpenhamn etc.

 Kolla: http://blueshift.nu/rowan-atkinson-och-den-nya-intoleransen/

Todde

Det går att få rätt (med livsfilosofi)

 Theodore Roosevelt: Det bästa du kan göra är att göra det rätta. Det näst bästa är att göra fel. Det sämsta är att inte göra någonting alls.

 Ordspråk: Den intelligente lär sig av sina egna misstag. Den vise lär sig av andras.

 Rättvisa och rätthet har gett upphov till argument och krig. "Jag-har-rätt-och-de-har-fel" är den envises vägran att bättra sig genom att lära. Att leva är att lära. Den som upphör att lära sig är som redan död.

 Vad som är rätt och vad som är fel är inte nödvändigtvis uppenbart för alla. Sådana synpunkter varierar beroende på moral koder och uppfattningar och har ingen annan grund än den sinnet serverar. Den filosofiska definitionen av felhet är inte bara att skada någon eller något. Feltankar resulterar i handlingar eller uteblivna handlingar som åstadkommer mer skada än nytta för det största antalet människor eller områden i livet.

 Något är därför fel till den grad det orsakar mer skada för det stora flertalet människor eller livet. En rätt åtgärd är rätt till den grad att det gynnar majoriteten.

 Många tror att en åtgärd är fel bara för att den är destruktiv. För dem är alla destruktiva handlingar eller försummelser fel. Det är inte sant enligt livets filosofi. För att en handling eller underlåtenhet skall vara filosofiskt fel måste den leda till mer skada för flertalet människor och/eller områden i livet. Ett misslyckande att förstöra kan därför vara fel. Att bistå något som skulle skada det stora flertalet skulle vara att göra fel.

 Felhet är något som skadar brett. Rätthet är något som hjälper det stora flertalet. En positiv handling skulle kunna vara att skada något som skulle vara skadligt för många människor och områden i livet.

 I frågor om att ha rätt eller fel, kan en hel del dunkelt tänkande utvecklas. Det finns inget som är absolut rätt eller fel. Att göra rätt består inte av att vara ovillig att skada. Att göra fel handlar inte bara om att inte skada.

 Det finns en impuls, medfödd hos oss alla, att försöka ha rätt. Det är försök som lätt kan leda bort från rätt handlande. Den åtföljs ofta av försök att felgöra andra. Vi ser exempel på det i hyperkritiska personer. Varje individ har en "anledningsfabrik" i sinnet. Denna fabrik är alltid alert och alltid redo att fabricera ursäkter eller motiveringarna för varje handling eller tanke individen skapar.

 Det är inte att "ha fel" som får individen att lida. Det är "att få reda på att du hade fel" som svider. För att lära sig och bli visare (och därigenom ha mer rätt) är det nödvändigt att upptäcka sitt felaktiga tänkande och görande. En sann filosof strävar därför efter att upptäcka de områden (i sinnet), som innehåller felaktigheter. En sann filosof (enligt Sokrates) gläder sig därför åt varje tillfälle han kan upptäcka felaktigheter i sitt tänkande och/eller handlande. En sann filosof strävar därför efter att upptäcka att han har fel.

 Det finns "defensiva personer", som försöker bortförklara de mest flagranta felaktigheter. Det kallas "att motivera". De flesta förklaringar verkar, oavsett hur långsökta de är, helt rätt för personen som gör dem, eftersom han bara hävdar sin egen rätthet och andras felhet. Anledningsfabriken står alltid redo att bistå den enskilde med detta.

  Feltänkande forskare skapar inga nya användbara teorier. Det beror på att de är mer intresserade av att hävda på sin egen rätthet än av att hitta sanning. Därför serveras vi konstiga "vetenskapliga sanningar" från män som borde veta bättre. Sann vetenskap forskas fram av de som är tillräckligt ödmjuka och balanserade, för att kunna inse att de kan ha fel. Den moderna vetenskapens materialistiska idéer hindrar vetenskapen från att förstå livet och idéernas värld. Sokrates ansåg att visdom endast existerar bortom den värld vi kan förnimma med våra kroppsliga sinnen (i idévärlden).

 Vi har alla fått lyssna på absurda argument, särskilt i politiken. Inse att politiska partier är mer intresserade av att hävda sin egen rätthet än att ha rätt.

 Det mänskliga sinnet (läs anledningsfabriken) försöker att alltid få rätt och kämpar för att inte ha fel. Det gör sinnet oberoende av vad som i själva verket är rätt eller fel. Det är en omedveten envishet för att slippa ta ansvar för att lära sig nya saker.
 Anledningsfabrikens försök att alltid få rätt går till på följande sätt: Man begår ett fel av misstag eller genom bristfällig information. Det felaktiga agerandet eller passiviteten står då i konflikt med behovet att ha rätt. Därför fortsätter man sedan att upprepa de felaktiga åtgärderna för att bevisa att man har rätt. På så sätt skapas aberrationer (irrationell tankar eller beteenden). Felaktiga åtgärder är resultat av tankefel, som sedan åtföljs av hävdande att de var rätt. Istället för att rätta till felet (vilket skulle felgöra individen) insisterar anledningsfabriken att felet var rätt, varefter felet upprepas.

 Allteftersom det går utför med en varelse blir det svårare och svårare för varelsen att erkänna att han har haft fel. Att erkänna fel kan vara förödande för en svag varelses eventuella kvarvarande förmåga eller förstånd. Rätthet har att göra med överlevnad.
 Det går inte att hjälpa en människa ur denna fälla (att hon måste ha rätt) genom att felgöra henne. Så hur bör man då gå tillväga? Jo, genom att rehabilitera hennes sanna förmåga att ha rätt. En varelse som befinner sig på det sluttande planet utför (mot allt sämre förmåga att vara sitt sanna jag) anar inte att hon är på väg utför. Så hon har ingen anledning att tänka om. Hon vågar inte inse att hon har fel och brister.
 Denna fälla har människan hittills haft väldigt svårt att frigöra sig från. Lyckligtvis finns det idag en bra metod att ta sig ur fällan – Den Moderna Sokratiska Metoden. Med hjälp av den moderna sokratiska metoden kan individen när hon svarar på frågorna själv upptäcka om hon har rätt eller fel och sedan själv förvissa sig om hur hon bör agera för att förbättra sina möjligheter att överleva.
 Som livsfilosofer tvingas vi konfrontera människo naturer, som är livrädda över hotet att komma till insikt om att livsfilosofin innehåller väldigt mycket rätthet. Vi behöver ett vapen att försvara oss med och det har vi i den Moderna sokratiska Metoden. Vägen mot rätthet är densamma som vägen mot allt bättre förmåga att överleva. Varje varelse befinner sig någonstans på den vägen. Tyvärr är de som går åt fel håll på den vägen svåra att övertyga om att de bör ändra riktning. Men som livsfilosof kan du få ändå mer rätt genom att tillåta andra att börja gå åt rätt håll på den vägen med hjälp av deras egen självdeterminism.

Todde

Kolla även (om anledningsfabriken):

http://axiom1a.blogspot.com/2015/01/om-anledningsfabriken.html