Boken som inte önskar lära oss någonting alls

  För hundra år sedan avslutade Hermann Hesse ”Siddhartha”, Nobelpristagarens mest kända verk. Men kanske hade boken inte alls blivit till om det inte varit för ett avgörande möte med Carl Gustav Jung i Zürich.

 Mitt första minne av ”Siddhartha”. Konstnären Mikael Lundberg hade låtit sakkunniga forskare vid Stockholms universitet skriva en lista över mänsklighetens viktigaste böcker. Det var där jag först fick syn på boken. Bredvid några av den andliga vishetslitteraturens största klassiker (”Bhagavadgita”, ”Koranen”, ”Bibeln” och ”Tao-te-ching”) stod en tunn liten volym med en titel som förde tankarna till buddhismen och dess myt om Siddhartha Gautama, men som var skriven av en författare med tyskklingande namn: Hermann Hesse.

 Jag, en andligt nyfiken tonåring som redan var åtminstone ytligt bekant med de stora religiösa urkunder som den tunna boken lutade sig mot, blev genast intresserad. Jag begav mig ner till bibliotekets magasin, hittade ett slitet gammalt exemplar, tog och läste. Som så många andra unga läsare innan mig, blev jag hänförd av Hesses gestaltning av en indisk bramansons väg till insikt och upplysning. Sedan dess har ”Siddhartha”, varit en ständig följeslagare.

 I år är det hundra år sedan Hesse färdigställde boken och den gavs ut. Genom åren har den ständigt kommit att nå och inspirera nya människor. Vad är det med denna korta och enkla berättelse, som berör så djupt? Vad är det som gör att den förtjänar en plats bland det allra ädlaste som mänskligheten åstadkommit? Vari består ”Siddharthas” vishet?

 Innan vi försöker svara på den frågan, en kort summeringen av ramberättelsen: Historien utspelar sig i Indien på Buddhas tid, det vill säga någon gång på 400- talet f Kr. Men bokens Siddhartha är alltså inte den Siddhartha Gautama som sedermera blev den upplysta Buddha.

 Hesses Siddhartha är i början av berättelsen en ung man, son till en braman, som tillsammans med sin vän Govinda lämnar sin faders gård och en utstakad framtid som präst för att söka sanningen hos asketerna. Siddhartha lär sig snabbt behärska meditationens och asketismens allra mest avancerade tekniker. Men renlevnaden tillfredsställer honom inte. Han drar vidare och träffar på sin vandring självaste Buddha och får från dennes egna läppar ta del av läran om förlossningen och befrielsen från lidandet. Men inte heller i Buddhas lära finner Siddhartha sanningen. Hans vän Govinda blir kvar hos Buddhas följeslagare, Siddhartha drar vidare.

 Han kastar sig nu ut i den sinnliga världens njutningar och lidelser. Han träffar en kurtisanen som lär honom allt vad sexualitetens lekar heter. Han blir köpman och förlorar sig själv i de världsliga tingens förvirring och tomhet. Han hamnar på botten och söker till sist självmordet. Han tänker kasta sig i floden. Väl där träffar han färjkarlen Vasuveda, vars jobb är att föra människor över vattnet på sin lilla flotte. Hos Vasuveda blir Siddhartha kvar och lär sig av honom att stilla lyssna till floden. Till sist, efter en uppslitande konflikt med den son han fått med Kamala, lyckas Siddhartha äntligen höra vad floden har att säga. Han finner friden, hittar hem i sig själv och i världen.

 Hesse fyller denna ram med ett idéinnehåll som är lika glasklart som hisnande djupt. Boken utspelar sig i en indisk miljö. Mycket av tankegodset i romanen är förvisso hämtat från eller inspirerat av den vediska vishetstraditionen. Inte minst den om Atmans, den individuella själens, identifikation med Brahman, den stora världssjälen.

 Hesse hade redan 1911 besökt Indien och fascinerats av dess andliga liv. Men Hesse använder sig av många olika källor. Den utvändigt indiska sagan är minst lika mycket präglad av den visdom som stod Hesses hjärta allra närmast: det gamla Kinas taoistiska vishetslära. Här finns även tydliga drag av den kristendom som oundvikligen präglade den fromt uppfostrade Hesse. Det är inte ett nyandligt smörgårdsbord av småportioner från världens olika religioner som Hesse ger oss. Faktum är att han inte ger läsaren någon lära överhuvudtaget. Det är i själva verket en av de grundläggande tankarna i boken, ”att man ingenting kan lära”. Siddhartha uttrycker det tydligt i bokens slutskede, när han funnit friden och Govinda en dag dyker upp vid floden.

 Govinda tror sig ha funnit den fulländade läran i Buddhas undervisning och vill nu veta vari Siddharthas vishet består. Siddhartha värjer sig. Vetande kan man meddela, säger han, men inte vishet. Han fortsätter: Jag har funnit en tanke, Govinda, som du inte får betrakta som vare sig skämt eller dårskap, ty den är min bästa tanke. Den lyder så: av varje sanning är motsatsen lika sann. Allt som kan tänkas med tanken och utsägas med ord är ensidigt, halvt, det saknar helheten, avrundningen, enheten. (en viktig princip i Gautama Siddharthas budskap – den gyllene medelvägen) Dessa ord pekar mot två viktiga idéer i boken. Den ena är enhetens idé. Den andra har med erfarenhetens överhöghet över den teoretiska tanken att göra. Den insikt som Siddhartha når är inte en insikt som nås via filosofisk tankemöda eller abstrakta spekulationer. Den går via den konkreta erfarenheten. Siddhartha måste smaka på såväl asketismens stränga religiositet som den sexuella och sinnliga utlevelsens fröjder, han måste genomgå den smärtsamma frigörelsen från sin egen son, för att till sist kunna nå fram till sanningen. Han måste leva, och nästan dö, för att till sist få erfara nåden. Vägen till den djupaste insikten går via självkännedom. 

 Detta är något som speglas i romanens tillkomsthistoria. Hesse skrev första hälften av boken redan 1920. Efter de fyra första kapitlen tog det stopp. Hur han än kämpade kom han inte vidare. Den andra hälften av romanen, där de djupaste insikterna förmedlas, förmådde han inte skriva. Ty för att han där, som han formulerade det i ett brev 1920, måste visa på ett stycke utveckling som jag själv inte genomgått. Kort sagt, han kunde inte formulera det han själv inte erfarit. Räddningen kom genom ökad självkännedom och introspektion. I maj 1921, när arbetet med ”Siddhartha” länge legat i träda, sökte sig Hesse till Zürich och Carl Gustav Jung. Hesse var redan bekant C. G Jung och uppskattade hans arbete.

 Den terapi han nu påbörjade verkar ha förlöst något inom honom. I ett brev, återgivet i Hans Levanders biografi, skriver Hesse: Hos Jung upplever jag förlösningen - eftersom jag befinner mig i en svår, ofta knappast uthärdlig levnadssituation - den grundligt omskakande analysen. Den tränger genom märg och ben och gör ont, men det hjälper.

 Huruvida det var mötet med Jung som satte Hesse i stånd att avsluta ”Siddharta” är omöjligt att säga. Det är inte förrän i mars 1922 som Hesse på allvar återupptar arbetet med boken och ganska snabbt avslutar den. Men det är inte en långsökt tanke att analysen hos Jung var en bidragande orsak.

 Den centrala figur som dyker upp i bokens andra del, färjkarlen Vasuveda, är en snudd på övertydlig representation av den jungianska arketypen ”den vise gamle mannen”. Vad är det då för vishet som denne Vasuveda pekar på? Jo, det är just enhetens vishet. En vishet som Vasuveda inte kan förmedla till Siddhartha med ord, men som han hjälper honom att erfara. Vasuveda har levt större delen av sitt liv vid och med floden. Han har lärt sig att lyssna till dess röst. Vad Vasuveda lär Siddhartha är helt enkelt lyssnandets konst. I bokens kanske mest centrala scen hör till slut Siddhartha vad floden har att säga. Han hör till en början hur den innehåller alla världens röster: ”längtandets klagan och vetandets jubel, vredens utbrott och dödskampens stönanden.” Men så inser han: man ska inte lyssna på de enskilda rösterna var för sig, man måste lyssna till dem alla tillsammans. När han gör det hör han hur hela den väldiga kören av röster, så till synes disparata och utan relation till varandra, tillsammans sjunger den hinduiska traditionens allra heligaste stavelse: aum. Symbolen för hela kosmos, världssjälen, Gud. Denna erfarenhet av enheten, som är återkommande i Hesses författarskap, leder till den hållning som blir Siddharthas slutliga insikt: kärleken.

 När Govinda och Siddharta har sitt avslutande samtal berättar Siddharta om sin livshållning; om hur ingenting kan läras och om enhetens frälsande erfarenhet. Detta mynnar ut i den enda ”lära” som Siddharta tycks kunna skriva under på: Här får du en lära som du kan skratta åt: kärleken, o Govinda, tycks mig stå över allt annat. Det må vara de stora tänkarnas sak att genomskåda världen, förklara den, förakta den. För mig är det enda angelägna att kunna älska världen, inte förakta den, inte hata den och mig, utan att kunna betrakta den och mig och alla väsen med kärlek och beundran och vördnad.

 Så slutar alltså denna hinduiskt klädda och taoistisk präglade saga i ett mycket kristet färgat kärleksbudskap; en förening mellan öst och väst. Vilket tycks vara helt i linje med Hesses intention.

 1958, när Hesse själv, Nobelprisad och vis av år, uppnått något av en färjkarls klokskap, skriver han om ”Siddharta”: Jag försökte utröna vad som är gemensamt för alla konfessioner och alla mänskliga former av fromhet, vad som står över nationella olikheter, vad som varje människoras och varje enskild människa kan tro på och hylla.

 Med tanke på den genomslagskraft boken haft och den klassikerstatus den uppnått måste man nog säga att han lyckades.

 

 Fritt efter John Sjögren, Kulturskribent och författare – ur SvD 2022-07-25

 Kolla gärna: www.duga.se

 

Utflykt till Livets Kärna på UR Play

 Kolla gärna dessa fem korta (c:a 7 min vardera) program om livets kärna och kom till insikt att det inte är slumpen som skapat livet (eller fysiska universum).

 Sokrates ideal var att erkänna att man inte vet. Först då kan man lära sig något nytt. Att vara övertygad om att man vet när man inte vet ansåg Sokrates vara tredubbel okunnighet. Att veta att man inte vet var enligt Sokrates ett ideal (enkel okunnighet).

 När våra materialistiska förståsigpåare hävdar att det vet att livet utvecklas genom slumpvisa mutationer, så är de tredubbelt okunniga.

 När filosofen erkänner att han/hon inte vet hur livet uppstod eller skapades är filosofen enkelt okunnig och kan göra något åt det – t.ex. genom att studera och lära sig.

 Vår materialistiska moderna civilisation är synnerligen högmodig (en svår form av tredubbel okunnighet), när den påstår sig veta hur livet utvecklades med hjälp av slumpmässiga mutationer. Däremot erkänner även den materialistiska vetenskapen att den inte kan förklara hur DNA molekylen ursprungligen kunde uppstå. Där är t.o.m. våra vettigaste materialister lite ödmjuka (vilket är en dygd).

https://urplay.se/program/177551-utflykter-till-livets-karna-immunforsvaret?autostart=true

 Programmen går att se på UR Play fram till 30 juni 2023

Todde

PS. Om du vill veta mer om Sokrates tre olika grader av okunnighet kolla:

https://axiom1a.blogspot.com/2016/08/1-enkel-okunnighet-att-vara-medveten-om.html

  Apropå krisen/kriget i Ukraina

 Youval Harari (som skrev boken Sapiens) lämnar intressanta och givande synpunkter på detta i en intervju på TED talks.

 Min dotter Caroline tipsade mig om denna länk. Kolla den på: 

 https://www.youtube.com/watch?v=yQqthbvYE8M

Todde

Kolla gärna även: 

https://axiom1a.blogspot.com/2015/09/

 

Lisa Irenius: Snart har vi alla blivit nosofober

 Tycker du att följande låter bekant? Du blir nervös av varje mindre fysiskt symtom. Du vidtar extrema åtgärder för att undvika kontakt med eventuell smitta, aktiviteter där sådan kan förekomma ställs in. Du tvättar händerna ofta och närmast tvångsmässigt.

 I så fall har du inte bara anpassat dig till coronatillvaron, utan möjligen också drabbats av så kallad nosofobi, en överdriven, irrationell rädsla för sjukdomar. Begreppet härstammar från grekiskans nosos (sjukdom) och phobos (rädsla).

 Tillståndet är nära besläktat med hypokondri. Medan hypokondrikern tror sig vara sjuk, är nosofoben rädd att bli sjuk. Tidigare har man talat om detta som en sjuka för medicin-studenter, som genom att peppras med kunskap om olika sjukdomar kan utveckla en rädsla för att själva drabbas. I dag får vi alla stup i kvarten information om ”smittläget”, så det vore konstigt om inte denna fobi fått ett uppsving. Samtidigt har rädslan för coronasmittan länge betraktats som vettig snarare än överdriven. Tänkare har rentav menat att paranoia och panik är att föredra i ett osäkert läge, då det hjälper människan att överleva.

 På ett mer vardagligt plan kan oron för att smittas av corona och andra sjukdomar ses som högst rationell: när minsta symtom gör att man måste stanna hemma och inte ens kan gå till affären. Det räcker ju med en gammal vanlig förkylning för att tvingas ställa in alla planer.

 Det har också blivit alltmer uppenbart att hårda restriktioner för att begränsa smittsprid-ningen inte alltid har varit proportionerliga, eller ens effektiva. Men det är välkommet att det nu börjar bli ordentlig fart på diskussionen om hur ett samhälle bör väga risken för sjukdom mot andra värden.

 På SvD Kultur har vi diskuterat om ett ständigt fokus på coronasiffror kan medföra enögdhet. Om vi som gemenskap ständigt beaktade alla de risker som livet dagligen utsätter oss för skulle samhället snart förvandlas till en enda stor kollektiv ångestneuros. Det som oroar oss för samhällets del är hur kärleken till livet alltmer trängs ut av en rädsla för sjukdom och död. Vi är djupt kritiska till det som kan kallar panmedikalism: hur hälsa håller på att bli ett överordnat värde i samhället. Egentligen borde hälsa inte betraktas som ett värde utan som en resurs. En resurs är något eftersträvansvärt och avundsvärt, ett värde är något aktningsvärt och beundransvärt – som rättvisa, kärlek eller tankefrihet. Jag kan vara avundsjuk på någon för att han har bättre hälsa eller är rikare än jag. Men om jag beundrar honom för det är jag en imbecill. Man kan invända att det ifråga om covid-19, liksom andra allvarliga sjukdomar, faktiskt inte bara handlar om god hälsa, utan om liv och död. Man brukar påpeka att döden är en del av livet, och att det är en del av visheten att acceptera döden.

 Ändå är sådan samhällskritik värd att begrunda. Att mena att pandemin bara har förstärkt en besatthet vid hälsa som har funnits länge, och att denna i sin tur har tre bakomliggande orsaker. 1) är religionens tillbakagång: när man inte längre tror på ett liv efter döden hamnar fokus i stället på livet här och nu. 2) är en åldrande befolkning, som är mer känslig för och fokuserad på hälsoproblem. 3) är medicinens framsteg, som har gett läkare och forskare en mer framträdande roll. Var för sig är det tre positiva saker. Att kyrkan inte längre dikterar människors liv, att vi lever längre och kan bota fler sjuk domar. Men det är tänkvärt att kombinationen av dessa tre stora förändringar också riskerar att medföra en sådan fixering vid livet att själva levandet glöms bort. Kanske har det också bidragit till ett allmänt fokus på resurser snarare än värden: många verkar i dag likställa framgång med att bli avundad, snarare än beundrad. Målet blir att skylta med alla tillgångar, och ett extremt hälsoideal ses som en del av det perfekta, presterande livet – som att springa maraton, åka Vasalopp med mera. Man må kalla det panmedikalism, nosofobi eller vad man nu vill – men nog börjar samhällets upptagenhet vid hälsa, och rädsla för sjukdom, kännas alltmer kvävande. Samhällets fixering vid smitta och sjukdom känns alltmer påtaglig. Men att hälsa görs till ett överordnat värde har sitt pris.

 Lisa Irenius är Svenska Dagbladets kulturchef – Ur SvD 2022-01-16

Kolla även (Om att gå med i en icke PK förening med fri debatt):

https://axiom1a.blogspot.com/2020/08/omduga-varfor-skulle-nagon-vilja-bli.html

och (om planetens absolut största problem): 

https://www.youtube.com/watch?v=XzoBE8eE81w

https://www.youtube.com/watch?v=fqJAeReFr8I

och:

https://axiom1a.blogspot.com/2021/09/coronacovid-19-felhanterat-varlden-har.html

 

Alfabetets ursprung och utveckling från Hieroglyfer och symboler till bokstäver.

  Nu när programmet inte längre är tillgängligt på UR Play passar jag på att berätta hur och när stavelseskriften utvecklades till bokstavsskrift.

 Egypten hade använt sig av stavelseskrift i tvåtusen år. Som så ofta under historiens gång uppträdde några ”invandrare” i utkanten av det dåtida egyptiska väldet (då ingick nuvarande Palestina och Israel i det egyptiska imperiet) under 1000 talet f. Kr. Dessa invandrare var utomstående och därför inte lika bundna av den egyptiska kulturens dogmer.

 De tyckte att stavelseskriften var svår att lära sig och föreslog därför att man skulle välja ut begynnelseljudet i vissa stavelser som bokstäver. Idén anammades ganska snabbt. Världshistoriens första bokstavsskrift blev därför uppfunnen och spred sig så småningom via fenicierna och Grekland till Rom.

 Alla andra bokstavsskrifter (Utom Maya civilisationens) antingen kopierade eller inspirerades av den ursprungliga egyptiska bokstavsskriften.

Det första alfabetet - Avsnitt 1 · 51 min

 Vi besöker Egypten för att undersöka den hieroglyfiska bildskriften. Hur tolkar man olika kombinationer av tecken och hur nyanserade man en bildskrift? I Kina ser vi hur kalligrafin utvecklades till en egen konstform. I Australien tittar vi på hur aboriginernas bildspråk lever kvar och tolkas av vår egen tid. Också den arabiska kalligrafins utveckling jämte andra kulturer tolkas. Men hur är det? Har våra nutida skriftspråk ett gemensamt ursprung? 

 Ett vackert program som klart och tydligt visar hur vårt alfabet utvecklades - liksom alla andra alfabet som existerar idag.  Det kan även - i rättvisas namn - påpekas att även Maya civilisationen i Amerika uppfann ett alfabet, men det används inte idag och har inte fått några följeslagare. 

 OBS! Oftast översätts det engelska ordet Mind till svenskans Hjärna i de svenska undertexterna, men det borde översättas till svenskans sinne.

  Programmet – del 1 – finns på UR Play på länken:

 https://urplay.se/serie/220824-bokstav-symbol-och-hieroglyf

 Produktionsår 2020 - tillgängligt till 31 juli 2023

 Dessutom finns del 2 om Bokstav, symbol och alfabet på:

https://urplay.se/program/220821-bokstav-symbol-och-hieroglyf-hur-skriften-forandrade-varlden - OBS Programmen är inte längre tillgänliga på UR Pay

 Hur skriften förändrade världen – Avsnitt 2 – 51 minuter

 Vi följer skriftspråkets fortsatta utveckling i världen. Olika kulturer möts och deras skriftspråk analyseras: hur har de utvecklats lokalt och vilka influenser finns från andra skriftspråk? I Samarkand möter vi den arabiska kalligrafin och ser den första arabiska boken tryckt med ”lösa typer”. Vi ser hur handskrivna illustrerade böcker bevarats och nu betraktas som konstverk. Dessutom får vi se hur det går till att tillverka skrivblad av bearbetade djurhudar (Pergament).

 Intressant att notera är att billiga (relativt) bokrullar av papyrus i romarriket ersattes av dyra pergamentböcker när det romerska rikets informationsteknologi ersattes av medeltidens och hur det orsakade civilisationens förfall.

 Del 2 handlar egentligen om Tryckpressen och dess påverkan på civilisationen.

 Tänk att det skulle komma en programserie i två delar som handlar om de två – enligt mitt tyckande – mest revolutionerande historiska uppfinningarna jag lärt känna. Nu hade jag tur!

Todde

Kolla:

https://axiom1a.blogspot.com/2020/08/omduga-varfor-skulle-nagon-vilja-bli.html

och:

https://axiom1a.blogspot.com/2021/11/filosofinsmest-beromda-liknelse.html

 

Filosofins mest berömda liknelse:

Liknelsen om Grottan

  Liknelsen om Grottan – ur boken Sokrates STATEN av Todde Salén – ISBN 9789163072765.

  Grottliknelsens syfte är att illustrera Sokrates teori om idéer. Platon lät sedan sammanställa denna liknelse: att alla existerande föremål och egenskaper av ett visst slag har del i en gemensam idé (så har till exempel alla hästar del i ”Hästens idé”, medan alla röda saker har del i ”Rödhetens idé”). Platon skiljer tydligt på sinnevärlden, där de föremål vi kan observera med sinnena finns, och idévärlden (eller formvärlden) där idéerna finns. Föremålen i sinnevärlden är endast ofullständiga avbildningar av de verkligt existerande tingen, idéerna, på samma sätt som en cirkel ritad för hand alltid måste vara en ofullständig avbildning av den matematiskt definierade cirkeln. Kunskap om idéerna får man genom att nå kunskap om det Godas idé, som är den högsta av alla idéer.

Du hittar ljudboksfilen om Grottliknelsen på:

https://www.youtube.com/watch?v=jvyiZbbkUok

 Om boken ”Sokrates Staten”:

På grekiska heter Platons dialogen POLITIK. På engelska heter den REPUBLIC (REPUBLIK).

 Sätter man sig in i dialogens budskap blir det självklart att de tankar som förs fram i dialogen verkligen har omsatts i praktisk handling, när den moderna västerländska "demokratiska staten" (C2 = Civilisation typ 2) skapats. Det är lika självklart att vi ännu har en lång väg kvar att gå, innan vi kommer i närheten av den idealstat (C3) som Sokrates drömde om.

 Boken lyfter fram de filosofiska tankarna i Platons dialog STATEN. De "goda" tankarna i dialogen som använts för att skapa den moderna västerländska civilisationen glöms ofta bort när kritiker vill fördöma dialogens idéer. Men de "dåliga" (= icke politiskt korrekta) idéerna talar kritikerna gärna om. Det gäller speciellt idéerna om familjebildning och barnuppfostran (som Sokrates kanske bara förde fram i skämtsam ton - i brist på seriösa praktiska idéer). Eller när Sokrates hävdar att demokratin är det näst sämsta styrelseskicket. Vårt moderna västerländska samhälle är dock långt ifrån en sådan "ansvarslös" demokratisk stat (enligt Sokrates definition).

 Det moderna västerländska samhället är snarare en blandning av "demokrati", "oligarki" och "timokrati" enligt Sokrates syn på saken. Det går att ifrågasätta om Sokrates verkligen har existerat (liksom det går att ifrågasätta om Buddha och Jesus har existerat) eller om han verkligen var sådan som Platon porträtterat honom.

 Ur filosofisk synvinkel är sådant ifrågasättande meningslöst. Det som betyder något är att vi har ett litterärt verk som förhoppningsvis kan fortsätta att inspirera vanliga människor och politiker att skapa bättre fungerande samhällen.

 Platons dialoger ger oss en bild av en individ, Sokrates, som var väldigt annorlunda och otroligt inspirerande. Läs därför denna bok och låt dig inspireras!

 Boken finns att köpa på Adlibris - https://www.adlibris.com  - eller Bokus – www.bokus.com eller på Bokbörsen – www.bokborsen.se - eller hos DUGA på www.duga.se

Todde 

Se även: https://axiom1a.blogspot.com/2016/03/sokrates-och-hans-kvinnosyn-kvinnor.html

 Några Citat av Platon:

• “Visa män talar för att de har något att säga; dårar talar för att de måste säga något.”
• “Ett bra beslut baseras på kunskap och inte siffror.”
• “Åsikten är det mellan kunskap och okunnighet.”
• “Måttet på en man är vad han gör med makt.”

• “Folk är som jord. De kan antingen ge dig näring och hjälpa dig att växa som varelse eller så de kan hämma din tillväxt och låta dig vissna och dö.”
• “Ingen vet om döden, som människor fruktar är den största ondskan, kanske är den det störst goda.”
• “Straffet som de kloka lider av som vägrar att delta i regeringen, är att leva under regeringen av värre män.”
• “Ingenting kan vara mer absurt än den praxis som råder i vårt land då män och kvinnor inte följer samma sysselsättningar med alla sina styrkor och med ett sinne. Då är staten, istället för att vara hel, reducerad till hälften.”
• “Den första och största segern är att återvinna ditt sanna jag. Att låta ditt sanna jag erövras av ditt sämre jag (människonaturen) är det mest skamliga och avskyvärda.”

Todde

 Elefanten i rummet (SvT Play)

Ett program om hur sötvatten är ett växande "bristproblem" - Och faktiskt hur människan kan lösa sådana problem när hon använder sin förmåga att finna lösningar:

 

https://www.svtplay.se/video/27659457/den-giftbla-floden?position=2167&id=eXYX1Vv

 

KAN SES TILL

1 jul 2023

 

och ett program som tar upp planetens värsta problem - Elefanten i rummet = överbefolkningen:

 

https://www.svtplay.se/video/27598817/ar-jorden-overbefolkad?id=eXYX1Dw

KAN SES TILL

16 jan 2022

 

Todde

Kolla även:

https://axiom1a.blogspot.com/2021/02/folkokningenbehover-bromsas-det-ar-en.html

och:

https://axiom1a.blogspot.com/2020/08/overbefolkningen-det-mest-overhangande.html

och glöm inte att kolla programmet nr vattnet tar slut - det är inte så många decennier kvar (om vi inte förändrar vår hantering av vattnets källor):

 Vatten är vår planets absolut viktigaste resurs. Men på flera platser på jorden har klimatförändningar gjort att färskvattnet riskerar att ta slut och det är ett alarmerande problem som måste hanteras nu. Dokumentären är filmad över tre år och följer dem som arbetar vid frontlinjen på tre av våra kontinenter där bristen är som värst. Tillsammans berättar de historien om hur illa läget är men också vad vi kan göra för att stoppa utvecklingen.

KAN SES TILL

31 mar 2024

https://www.svtplay.se/video/31766658/dagen-da-vattnet-tar-slut?position=1504&id=j4Vz7NR

 Den stora frågan är: Kan vi bromsa befolkningsökningen och ställa om vår civilisation innan livet och den fysiska miljö gör det ät oss?

 Vill du vara en del av problemet eller lösningen?

 Men det räcker inte med att några enskilda individer väljer att vara en del av lösningen. Så egentligen behöver vi rusta oss så att vi kan överleva de kommande katastroferna!

 Tyvärr lär oss historien att människan inte tar itu med problemen förrän hon tvingas göra det.