Det andra kalla kriget är redan här

 Fred och frihet i vår tid kommer bara om vi stoppar de makter som hellre vill se krig och diktatur. Det skriver Joar Forssell, Liberalerna.

 Kriget är redan här. Kina, Ryssland och Iran agerar koordinerat, långsiktigt och målmedvetet för att hota Sveriges och våra allierades intressen, demokratins ställning och den regelbaserade världsordningen. För att vinna detta andra kalla krig måste vi i väst dra lärdom från det första.

 Då tog det alltför lång tid innan vi agerade på insikten att motståndaren, Sovjetunionen, redan bedrev ett krig mot oss. Det är dags för den demokratiska världen att vakna igen. Kinas aggressioner mot Taiwan, Rysslands anfallskrig mot Ukraina och Irans proxykrigföring genom terrororganisationer som Hamas är alla exempel på hur det andra kalla kriget tar sig varma uttryck.

 Rysslands krigföring möjliggörs bland annat genom att både Iran och Kina bistår med vapen och finansiella medel. De här tre länderna samarbetar allt tätare, men inte utifrån någon delad positiv övertygelse. Ryssland är fascistiskt, Kina kommunistiskt och Iran islamistiskt.

 Samarbetet får sin energi från ett gemensamt hatobjekt: fria människor i fria samhällen. Den liberala demokratiska världsordningen, där människors fri- och rättigheter skyddas och där det inte finns utrymme för dessa diktatorer. Ryssland, Kina och Iran är vår tids onda axelmakter.

 Putins krig i Ukraina handlar inte primärt om olja eller gas. Det handlar om revanschism och feberdrömmar kring ett återuppstått tsardöme. Xi Jinpings hot och aggression mot Taiwan handlar inte i första hand om öns strategiska position utan snarare om en historisk villfarelse att Taiwan borde tillhöra Kina, att lyckas där Mao misslyckades.

 I Teheran motiveras mullorna av religiös fanatism som kommer till än extremare uttryck i proxyarméerna Hamas, Hezbollah och Houthiregimen. Mot diktatorer som drivs av revanschistiska vansinnesföreställningar fungerar inte vanlig diplomati som motgrepp. Eftergifter uppmuntrar bara dominansbeteendet. När Storbritanniens Chamberlain lät Nazityskland annektera delar av dåvarande Tjeckoslovakien och utropade ”fred i vår tid” gjorde han det i god tro. Hoppet var att führern skulle lugna sig. Resultatet, vet vi, blev det motsatta: Hitler tog eftergifterna som ett bevis på västmakternas svaghet och Chamberlains naivitet banade väg för det andra världskriget.

 Den politik som skulle vara nedtrappande visade sig snarare leda till eskalering. När Ryssland anföll Georgien och inledde sin ockupation agerade väst med liknande undfallenhet. I stället för att svara, dra en linje i sanden och mota Olle i grind lät vi det ske. I naivt hopp om att detta skulle vara nog och i rädsla för att eskalera konflikten. Resultatet blev återigen det motsatta, Ryssland fortsatte sitt krig mot väst genom att angripa och ockupera Krim. Frånvaron av tillräckliga reaktioner ledde sedan återigen till eskalering när Ryssland inledde sitt fullskaliga invasionskrig av Ukraina.

 Vi kan fortfarande undvika ett tredje världskrig men då krävs det att vi slutar med eftergiftspolitiken och i stället rustar upp, svarar och håller våra röda linjer. Ur Kinas, Irans och Rysslands synvinkel pågår redan kriget mot oss för fullt

 Under det första kalla kriget tog det också tid för USA och dess allierade att förstå vad som pågick. En numera klassisk historisk anekdot gör gällande att Stalin fått frågan av sina underhuggare om de inte skulle be att få köpa en turbojetmotor av britterna för att utveckla sitt nya stridsflyg. Stalin lär ha svarat att britterna väl inte kan vara så dumma att de skulle sälja sin teknologi till dem.

 Stalin tog fel. Sovjet fick köpa ritningar och motorer, utvecklade stridsflyget MiG 15 och använde det mot väst och dess allierade under, bland annat, Koreakriget. När vi handlar med och tillåter investeringar från dessa länder i hopp om ekonomisk tillväxt är den osynliga kostnaden för oss mycket hög. Eller som Lenin formulerade det: kapitalisten säljer repet vi ska hänga honom i.

 Ryssland saboterar regelbundet kritisk infrastruktur i Europa, vare sig det är itsystem, ledningar eller transportleder. Kina utför riktade hackerattacker mot demokratiskt valda parlamentariker Iran planerar lönnmord på medborgare i våra länder samtidigt som de rekryterar gängledare att utföra terrordåd på beställning. För ledarna i dessa länder är konfrontationen redan ett faktum och de gör allt i sin makt för att gå vinnande ur den.

 Kinas enhetsfrontspolitik omöjliggör ett tillitsfullt utbyte med Kina. Om alla kinesiska medborgare och företag måste lyda kommunistpartiet, så kan de potentiellt utgöra ett hot. Vi måste förstå att det inte finns några privata företag från Kina. I en marknadsekonomi vilar företagandet på den privata äganderätten, företagen är skilda från staten. I Kina måste alla företag bistå staten, obekväma företagsägare kan ”försvinna” och all information måste delas med kommunist-partiet. Hoten från Ryssland, Kina och Iran måste mötas som de koordineras – samlat.

 Konflikterna kan inte förstås eller hanteras isolerat och eftergiftspolitik leder enbart till eskalation. Därför krävs nu en bred palett av offensiva politiska åtgärder som Sverige, tillsammans med andra likasinnade länder i världen, bör driva igenom.

 Gentemot Ryssland måste EU och våra allierade se till att Ukraina har allt stöd som krävs för att vinna och att Ryssland förlorar kriget. Gentemot Kina krävs att vi stödjer demokratin Taiwan fullt ut samt säkerställer en bred förståelse kring det konkreta hot Kina utgör.

 Gentemot Iran måste det iranska revolutionsgardet, IRGC, terrorlistas och det folkliga motståndet i Iran stöttas på alla sätt som är möjliga. Vi kan återta initiativet, gå från en uppenbart misslyckad och tillbakalutad eftergiftspolitik, till en realistisk och värderingsstyrd demokratioffensiv. Kostnaderna kan bli betydande, men alternativet är krig efter krig och i förlängningen mycket högre kostnader. Fred och frihet i vår tid kommer bara om vi stoppar de makter som hellre vill se krig och diktatur.

 Ur SvD 2024-06-15

 

Intervju | Philippe Nemo

Okunnigheten breder ut sig i skolan

 Philippe Nemo är en fransk filosof som har skrivit en rad arbeten om väster-

landets filosofi och om hur fransk utbildning har kommit att sjunka i kvalitet.

 Han skriver nu en bok där han jämför utbildningssystemen i olika länder och har nyligen besökt Sverige och Lund för att träffa rektorer och lärare på flera skolor. Hans synpunkter är intressanta i Sverige därför att han pekar på organisation, pedagogik och lärarutbildning som problemen i skolan – inte friskolors vinster.

 Han understryker också att det inte innebär någon kvalitetsgaranti att skolan drivs i offentlig regi. Han ger med andra ord andra perspektiv än dem som vi hör i svensk debatt, när han svarar på mina frågor.

 Nemo vill först säga att Frankrike har en mycket gammal och mycket rik intellektuell, vetenskaplig och kulturell tradition, som man inte förstör så lätt. Nu har man emellertid under tre eller fyra decennier nivellerat utbildnings-

systemet neråt. Ungdomarna är de första offren. Det finns ett par berömda läroverk som kan ses som motståndsöar, men de kan komma att översvämmas av den okunnighet som breder ut sig.

 Det är inte föräldrars och arbetsgivares önskningar som politikerna följt, när de infört den franska grundskolan, utan en önskan att ha kontroll, menar Nemo. Grundskolan i Frankrike innebär liksom i Sverige att alla elever läser enligt samma läroplan i samma takt till 16 års ålder, och trots en kritik som liknar den som hörs i Sverige sker ingen förändring.

 I Frankrike styr utbildningsministeriet 1,3 miljoner anställda varav de flesta är lärare. Dessa har en stark ställning som statsanställda och de företräds av starka fackföreningar. Den jättelika utbildningsbyråkratin går inte att styra.

 En minister har ingen verklig auktoritet över skolan. Om han eller hon tar det minsta initiativ som fackföreningarna inte gillar, blir ministern kortvarig på sin post. Statens monopol kombineras dessutom med ”skolkartan”, som innebär att elever hänvisas till närmaste skola. Föräldrar har alltså mycket lite att säga till om.

 Man kan säga att lärarna sitter fast i statens nät. Staten utbildar dem, rekryterar dem, betalar dem och insisterar på sin typ av pedagogik. Lärare kan inte genom att göra ett bra arbete få en bättre tjänst. Det är en situation som liknar den som ledde till stagnation i Sovjetunionen. Det finns idealistiska lärare som är passionerat intresserade av sitt ämne och som gör sitt yttersta för eleverna, men de har inget inflytande på utbildningspolitiken i landet. Finns det någon motsvarighet till svenska friskolor?

 Ja, säger Nemo, och motsvarigheten kallas kontraktsskolor, och dessa är huvudsakligen katolska. De kallas så därför att de har ett kontrakt med staten. I Frankrike som i Sverige betalas skolorna med offentliga medel. Kontraktsskolor har varit en säkerhetsventil, och utan dem skulle det ha skett en explosion. De är numera överlägsna de offentliga skolorna i allt. De har effektivare pedagogik, mer ordning och reda och erbjuder fysisk och psykologisk trygghet för eleverna. Till och med de flesta socialistiska ministrar och parlamentsledamöter vill skicka sina barn till kontraktsskolor, och då är det ändå är de som har skapat dagens statliga skola. Den franska vänstern borde, om den vore ärlig, genast skriva in i sitt program att kontraktsskolorna borde bli fler.

 Enligt en undersökning vill 40 procent av alla franska familjer skicka sina barn till sådana skolor, men fackföreningarna tillåter inte att antalet kontraktsskolor blir fler än 18 procent. På så sätt uppstår långa väntelistor för att få en plats i en sådan skola. Den stora skillnaden mellan kontraktsskolor och friskolor är att i Frankrike är det skolan som får stöd, medan stödet i Sverige följer eleven.

 Det finns inte heller i Frankrike någon i förväg bestämd summa. Att kontraktsskolor är populära innebär inte att pengar tas från den statliga skolan. Varje kontraktsskola är dock en ytterligare kostnad, varför det finns ett ekonomiskt argument att hålla antalet lågt. Fackföreningarna skulle utlysa en jättestrejk om Frankrike antog Sveriges regel om att finansiering följer eleven, en regel som baseras på sunt förnuft, menar Nemo.

 Varför är pedagogiken så politisk? Enligt Nemo är den officiella pedagogiken, den som stöds av utbildningsministeriet, inte en vetenskap. Den består av ett antal procedurer som uppfunnits för att få grundskolan att fungera. När man sätter alla unga i en viss ålder i samma klass uppstår intellektuellt ”hetero-gena” grupper. I sådana grupper kan man inte ge vanliga lektioner. Man behöver därför hitta på olika metoder som grupparbete, diskussioner, video-

visning och studiebesök så att alla kan delta och ingen känner sig utesluten.

 Det här är ett hopplock som är ideologiskt i den bemärkelsen att avsikten är möjliggöra den jämlika skolan och har getts namnet pedagogik. Idén att använda skolan för att förvandla samhället är ett vänsterprojekt och har blivit ett slags religion.

 I Frankrike finns ingen annan officiell pedagogik. Nemo är orolig för Europas framtid. Han ser att kvaliteten i offentliga utbildningssystem har sjunkit i flera länder i Europa. I dagens värld blir icke-europeiska länder allt viktigare och speciellt de asiatiska. Han har haft möjligheten att besöka skolor i Japan och Sydkorea och har kunnat iaktta att man där tar utbildningen på ett helt annat allvar. Det är uppenbart att Europa behöver bli mer ambitiöst i sin skol- och universitetspolitik. Nemo varnar: Om vi inte antar den utmaningen kommer Kina och andra supermakter att förr eller senare få makt över oss.

Ur SvD 2024-06-15 – Philippe Nemo Professor som undervisar i filosofi och idéhistoria vid ESCP-EAP European School of Management i Paris

 Av Inger Enkvist – Professor em vid Lunds universitet och specialiserad på utbildningsfrågor

 DROGER – LEGALISERA ELLER INTE LEGALISERA?

Effekterna i Kanada är avskräckande

 Legaliseringen av cannabis i Kanada har lett till att fler konsumerar mer, med ökade skadeverkningar som följd. Skyddet för barn har heller inte stärkts, skriver Peter Moilanen och Staffan Hübinette.

 Legalisering är det enda sättet att skydda barn från cannabis, förklarade det kanadensiska liberala partiets ledare Justin Trudeau i juli 2013. Med löfte om legalisering kunde Trudeau locka unga väljare och vinna valet 2015 och tre år senare hade Kanada legaliserat cannabis.

 Narkotikapolitiskt Center presenterar i dag en ny rapport som visar hur legaliseringen lett till att fler konsumerar mer, med ökade skadeverkningar som följd. Skyddet för barn har inte stärkts – fler barn hamnar på akuten sedan de exponerats för cannabis.

 I debatten har Kanadas modell ibland framställts som mer ansvarsfull än den i USA. Ett alternativ mellan girig kommersialism och hårt reglerat monopol, som vissa förespråkare – även i EU-valet – menar att vi borde ta efter i Sverige och Europa.

 De senaste åren har en handfull europeiska länder med Tyskland i spetsen tagit olika steg mot legalisering och det finns därför all anledning att granska effekterna av legaliseringen i Kanada. Så, är modellen framgångsrik? Cannabisindustrin pekar gärna på att den illegala marknaden har minskat, och att försäljningen nu genererar vissa skatteintäkter.

 Antalet cannabisrelaterade brott har förstås sjunkit sedan hanteringen inte längre är olaglig, och därmed har också kostnaderna för domstolarna minskat något. Kostnaden för polisen är dock på samma nivå som tidigare. Även om den illegala marknadens andel har minskat med två tredjedelar så har den totala marknaden samtidigt ökat kraftigt i storlek.

 De kriminellas intäkter har långt ifrån försvunnit. Legaliseringen har inte heller lett till någon minskning av gängrelaterade mord som legaliseringsivrarna utlovade i sina kampanjer, tvärtom har dessa ökat. På toppen av den illegala marknaden har en ny legal och vinstdriven industri skapats. Med den kommer både lobbying och intensiv marknadsföring.

 Nya produkter utvecklas i snabb takt, särskilt ät- och drickbara cannabisprodukter riktade till nya målgrupper, som kvinnor. Statens mål är inte längre att förebygga och minska konsumtionen utan i stället möjliggöra användning av legal cannabis.

 Effekten har blivit att tillgängligheten av cannabis är större än någonsin. Utbudet är bredare, priserna har sjunkit och användning av cannabis har ökat. Andelen personer som är 16 år och äldre och som använt cannabis det senaste året har stigit från 10 procent 2010 till 26 procent 2023 – att jämföra med Sveriges 2,5 procent.

 I åldersgruppen 16–65 år använder 12 procent cannabis dagligen eller nästan dagligen. Det är häpnadsväckande siffror som vi i Sverige inte kommer i närheten av. Högst användning av alla har unga vuxna. Skolelevers användning har inte minskat trots löften om att skydda barn från cannabis.

 Ett ökat bruk av cannabis ger större hälsorisker och skadeverkningar. Allt fler forskningsstudier publiceras som pekar i samma riktning. Störst uppmärksamhet har de studier fått som visar en kraftig ökning av antalet små barn som exponerats för cannabis, huvudsakligen i hemmet, och tvingats uppsöka akutsjukvård. Även bland vuxna är behovet av vård allt större. Som en följd har kostnaden för cannabisrelaterad vård fördubblats under perioden 2007–2020. Även kostnaden för cannabisrelaterad frånvaro från jobbet har ökat.

 Hela samhället påverkas. Arbetsgivare och myndigheter (som polisen) måste ändra sin drogpolicy och flera branscher – inte minst inom transportsektorn – rapporterar om svårigheter att rekrytera ny arbetskraft, då andelen unga vuxna med daglig eller nästan daglig användning är hög. Universitet startar cannabisutbildningar i samarbete med cannabisindustrin.

 Barn exponeras i större utsträckning för cannabis och en öppen cannabisanvändning påverkar den offentliga miljön. Erfarenheterna från Kanada visar också att lagstiftningen fortsätter att liberaliseras. Införandet av onlineförsäljning, hemleverans och en form av gårdsförsäljning är några exempel. Cannabisindustrin vill vidga marknaden och öka vinsterna och använder stora resurser för att påverka politiken.

 I en legaliserad modell måste staten konkurrera med den illegala marknaden, vilket ökar trycket för en fortsatt liberalisering och låga skatter. Problemet är att en sådan modell driver upp användningen, vilket beskrivs i Kanadas officiella utvärdering av legaliseringen.

 FN:s narkotikakontrollorgan INCB visar dessutom i sin rapport att målen med legaliseringen inte har uppnåtts. Narkotikapolitik är i slutänden en fråga om avvägningar mellan olika intressen, mellan för- och nackdelar med olika politiska val. Som grund för en diskussion om sådana avvägningar behövs fakta om effekterna av vägvalen och det är vår förhoppning att med denna rapport kunna bidra till en sådan diskussion.

 Slutsatsen måste bli att en legalisering skapar fler problem än den löser. Fördelarna med ett förbud överväger nackdelarna. Det är inte modeller för legalisering vi behöver diskutera och experimentera med – diskussionen borde i stället handla om hur vår nuvarande modell kan förbättras för att minska användningen av narkotika, inte öka densamma.

 Peter Moilanen chef Narkotikapolitiskt Center Ur SvD 2024-06-12