Ta ansvar: Var optimist!

 Det finns ett talesätt, som ryktesvis ska ha myntats för länge sedan av någon krönikör i ett affärsmagasin: ”Det innevarande året var ett mellanår: sämre än det föregående, men bättre än det nästa.” Det är en rolig och elegant formulering. Men också resignation. Det går obevekligt nedåt. För 2022 är det första ledet uppenbart. Efter pandemins alla döda, samhällsnedstängningar och umbäranden skulle 2022 bli en ny vår för mänskligheten. Ett nytt ”Roaring twenties”. Så blev det inte. En stor del av mänskligheten lever fortfarande i pandemins järngrepp. Inte minst politiskt. Det kinesiska samhällsexperimentet med nolltolerans mot covid har blottlagt svagheten i ett auktoritärt system byggt på centralt kommando och en tilltagande kult om ledargarnityrets ofelbarhet.

 Makten famlar brutalt och i blindo. Det olagliga och brutala ryska anfallskriget mot Ukraina har inneburit och innebär ett lidande för miljontals. Människor fryser i sina bombskadade hem och många firar nyår med en far eller mor, en äkta hälft eller ett syskon vid fronten. Familjer är på flykt. Åter andra har betalat det yttersta priset i försvaret av friheten.

 Statsledningen i Moskva har med cynisk systematik begått krigsbrott för att tvinga det ukrainska folket till underkastelse. Man har bombat civila mål, slagit mot för samhällslivet avgörande infrastruktur och hotat Ukraina och världen med kärnvapen. Enligt ukrainska källor ska 13 000 barn ha rövats bort och förts till Ryssland. Civilisationens grundläggande värden förtrampas tillsammans med den internationella ordning som vi inbillade oss gällde för vår del av världen. Det är barbariets skruvade hederskodex om den starkes rätt parad med uppfattningar om erövringskrig och andras förnedring som vägen till egen ära och upprättelse.

 Den ryska ledningen har valt att mäla Ryssland ur vår civilisation. Det är bara ryssarna själva som kan bestämma om man återigen vill bli en del av den, eller om man ska förbli en bensinmack med kärnvapen. På horisonten finns en lång rad orosmoln – för ekonomin, energiförsörjningen, handeln och den europeiska sammanhållningen.

 Vi vet inte vad Putin kommer att hitta på. Ett mardrömsscenario för 2023 är att vanvettet fullständigt griper den ryske presidenten och att han kastar in världen i en eskalerande våldsspiral där kriget utvidgas både i geografi och militära metoder. Ett annat är att den brutala krigföringen och hoten tillåts triumfera. Att vi sviker Ukraina genom att inte orka vara uthålliga i vårt militära, ekonomiska och politiska stöd. Ukrainarna skulle betala ett fruktansvärt pris, men det skulle också hela den fria världen. Det är inte alls orealistiskt att 2022 blir ett mellanår. Men utvecklingen är aldrig ödesbestämd. Vår civilisations styrka ligger i insikten att vi som individer och som samhällen äger vår egen framtid. Därför är det också realistiskt att vara optimist. Optimism kan – i synnerhet i tider som dessa – lätt sammanblandas med naivitet. Men det är ett missförstånd. Verklig optimism är inte att tro på turen eller att saker löser sig själva.

 När Volodymyr Zelenskyj före jul talade inför den amerikanska kongressen förklarade han att 2023 kommer bli en vändpunkt för kriget. Inte för att han tror på utvecklingens automatik, utan för att han ser det ukrainska folkets moral, det internationella stödet och Rysslands militära, ekonomiska och moraliska svaghet. Det är optimism. Inte naivitet.

 Sveriges kanske mest berömde optimist var uppfinnaren och företagsledaren Gustaf Dahlén. Dahlén var en man som upplevde många bakslag i livet. Han drabbades flera gånger av svåra affärsmotgångar och förlorade 1912 synen efter en olycka i sitt laboratorium. Men han kom alltid igen.

 Efter Krugerkraschen i början av trettiotalet var han så engagerad i att förkunna optimismen att han lät prägla särskilda kavajslagsmärken med budskapet ”Var optimist!”. Pessimismen var ett hot i sig. Också den djupaste ekonomiska kris kunde vändas och världen bli bättre.

 En annan stor optimist var Ronald Reagan. När han i slutet av januari 1981 svors in som USA:s president befann sig USA och världen i en rad samtida kriser. Såren efter Vietnam satt djupt, oljekrisen slog brutalt mot ekonomin och jobben, inflationen var fortfarande hög, 52 amerikaner satt sedan 444 dagar gisslan på den egna ambassaden i Iran.

 På västra sidan av kongressbyggnaden, med utsikt över de minnesmärken som kringgärdar den stora öppna ytan mellan Kongressen och Lincolnmonumentet höll Ronald Reagan sitt installationstal. Han avslutade med att bokstavligen lyfta blicken och låta åhörarna följa med till monumenten över Washington, Jefferson och Lincoln. Han tog med publiken över Potomacfloden till Arlingtonkyrkogården, där han stannade vid Martin Treptows grav.

 Treptow var en ung man som 1917 lämnat sitt jobb på en barberarsalong för att åka till fronten i Frankrike. Reagan citerade den dagbok som hittades på Treptows stupade kropp. Där brann en övertygelse om nödvändigheten av en amerikansk seger och om den unge soldatens egna ansvar för denna. Reagan konstaterade att den tidens amerikaner inte stod inför att göra de offer som Martin Treptow och andra tvingats göra. It does require, however, our best effort and our willingness to believe in ourselves and to believe in our capacity to perform great deeds, to believe that together with God's help we can and will resolve the problems which now confront us. And after all, why shouldn't we believe that? We are Americans.

 Vi är ju bevars inte amerikaner. Eller ukrainare. Men i likhet med Gustaf Dahlén är vi svenskar och vi kan i anden ta till oss Zelenskyjs tro på framtiden och Reagans ord från den dagen för över 40 år sedan. Det är vårt ansvar att tro på oss själva och vår förmåga att lösa de problem som nu ligger framför oss. Det är inte ett tomt hopp om tur, utan verklig optimism. Så låt oss göra 2023 till ett mellanår. Bättre än 2022. Men sämre än 2024.

Kolla även:

https://axiom1a.blogspot.com/2022/11/diktaturernasstorsta-svaghet-i-en-nya.html

och: 

https://axiom1a.blogspot.com/2023/01/om-forvantan-sjalva-ordet-innebar-att.html