Vänskap

 Denna artikel behandlar ett ämne som har diskuterats av många filosofer. Aristoteles, Descartes och David Hume är några av de mest kända inom filosofin som sysslat med att undersöka hur människor förhåller sig till varandra som vänner.

 Ens bästa vän kan ibland vara viktigare än ens familj. Arbetskamrater och klubbmedlemmar blir ofta bästa vänner. Om en grupp människor fungerar bra tillsammans, så är de förmodligen vänner. Ändå kan du ha vänner som inte tillhör någon av de grupper du tillhör. Människor kan ibland gå i döden för sina vänner.

Aristoteles delade in vänner i tre olika kategorier:

1.     Användbara vänner (= Bruksvänner)

2.     Lustans vänner (= Nöjesvänner)

3.     Varaktiga vänner (= Sanna vänner)

 En bruksvän är din vän därför att du har användning av honom på något sätt. Människor i en grupp är ofta bruksvänner. Många vänskapsband skapas för att någon vill dra fördel av bekantskapen. Men sådana ”karriärsvänner” blir aldrig särskilt omtyckta. Deras blotta existens ifrågasätter värdet på vänskap och kan få en att undra om det alls finns någon vänskap.

 Nöjesvänner har man roligt ihop med. Det kan vara en suparkompis eller en lustigkurre. Människor gillar att hålla sig i närheten av sådana som strör roliga historier och skämt omkring sig. Men det är inte heller sann vänskap.

 Aristoteles påpekade att sann vänskap varar. När den varar gör den det för att båda vännerna är bra människor och båda respekterar varandra och tycker om varandra som de är. Aristoteles betonar särskilt att sådan vänskap består, medan de andra sorternas vänskap endast varar en kortare stund och dessutom är mycket nyckfulla.

 Varje individ är i grund och botten samma goda varelse hela tiden.  Om du kan tycka om henne sådan som hon i grunden är, då kan vänskapen bestå. Om du däremot tycker om någon för att han/hon är trevlig eller användbar, så finns det ingen anledning att fortsätta tycka om honom/henne längre om trevligheten eller användbarheten plötsligt upphör. Aristoteles analys av vänskap fungerar lika bra idag som i antikens Grekland.

 Alla relationer människor emellan fungerar bättre om man är sanna vänner. Man kan bli sexuellt upphetsad av någon utan att det har något med sann vänskap att göra. Ett äktenskap behöver en grund av varaktig vänskap att stå på för att det skall bli något värdefullt av det.

 Givetvis kan man fungera i arbetslivet, utan att man behöver vara varaktiga vänner, men om man är det fungerar det bara så mycket bättre. Det går att arbeta tillsammans med andra utan att man är sanna vänner, men samarbetet fungerar bättre med sann vänskap i botten. Om en grupp inte har någon sann vänskap i sig blir den lätt en byråkrati. Den blir opersonlig och kall. Folk behandlas som kollin. De måste bära sig åt på ett visst sätt emot varandra, eftersom de inte tycker om varandra så som de är. Verklig varaktig vänskap förstärker livskvaliteten på alla håll och kanter. Kanske är orsaken bakom alla svikna vänner och ensamma individer bara en brist i förståelse om vad vänskap egentligen är.

 Det sägs ibland att det är ensamt att ta ansvar. Men en ledare behöver inte vara ensam, om han bara inte går i fällan att endast välja sådana som han har användning av till sina vänner. Om han istället söker vänner som han kan tycka om för att de är sig själva behöver han inte alls bli ensam.

 I hederskoden står det att du aldrig ska svika den trohet du en gång lovat. Men vilken trohet är viktigast? Är det den trohet du svurit ett ideal eller den trohet du givit en individ? Ibland försöker en grupp få dig att svika dina vänner för ”den goda sakens skull”. Du får kanske en vink om att du inte kan fortsätta att umgås med någon av dina vänner om du skall kunna avancera på firman. Att tolka hederskoden så är verkligen bakvänt.  Om en individ är en av dina nära vänner är det givetvis viktigare att upprätthålla vänskapen med honom än med någon idé som kräver att du skall bryta alla band med honom.

 Föräldrar bekymrar sig ofta över att deras barn inte väljer rätt vänner. De vill inte att barnen skall hamna i dåligt sällskap och säger kanske till dem att umgås med sådana som är fina eller har föräldrar som är högt uppsatta i samhället. Men det är ju detsamma som att säga åt sina barn att bara skaffa sig bruksvänner. Barn behöver själva lära sig att det finns bra och dåliga vänner. Vi tycker inte själva om andra för att de har genomgått en kvalitetskontroll eller på något annat sätt gjort sig förtjänta av att vara våra vänner. Istället är det nog så att vi alla förtjänar att bli omtyckta för vad vi i grund och botten är. Det gäller bara att vi klarar av att lära känna varandra sådana som vi är. Vänskap är egentligen något mycket enkelt och naturligt. Om folk bara tog sig tid att lära känna varandra som de goda varelser de i grund och botten är, skulle de bli vänner utan att behöva anstränga sig.

 Sann vänskap består och det kanske mest smärtsamma som kan hända en är när någon, som man trodde var en sann vän, visar sig vara synnerligen ovänlig och gör något som du aldrig skulle räkna med att en sann vän gör. En verkligt sann vän vet man var man har. Man kan oftast förutse hur en sann vän kommer att agera i olika situationer. Man vet att vänskapen består oberoende av vad som händer. Det spelar ingen roll vilken religiös eller politisk uppfattning du har, för vänskap står över sådant.

 Egentligen är sann vänskap full förståelse och därför en andlig kvalitet. Sann vänskap kan endast existera mellan levande varelser och står då över sådana saker som familj, grupper, samhälle, ekonomi, politik, rum och tid, idéer och tankar. Den yttersta sanningen är varelsen själv. Om man kan lära känna sig själv finner man också sanningen. Då kan han bli fri att vara sig själv och bli en sann vän för andra. Sann vänskap existerar mellan levande varelser som känner varandra som de i grund och botten är och inte bryr sig om det yttre skenet eller kropparnas utseende. Sann vänskap fordrar att man bryr om den andres inre kvaliteter och kan endast uppnås om man är villig att släppa andra inpå sig och även själv vågar gå andra in på livet Man måste även tillåta att andra får reda på vem man egentligen är. När du konfronteras med att lära känna någon annan så som han/hon är innerst inne, så konfronteras du med mycket sanning. Du måste därför ha hög konfront på sanning för att kunna få riktiga vänner.

 Sann vänskap är en andlig kvalitet. För att sann vänskap skall kunna existera i nuet behöver den ”något” att inkarnera i. När två individer (eller flera) är sanna vänner betyder det att de har skapat andlig gemenskap, som existerar bortom rum och tid. Denna gemenskap kan manifestera sig i rum/tiden, när individerna har skapat något de kan samexistera i. Den existens (varande) de tillsammans skapar ligger närmare deras sanna jag (grundpersonligheten) än de flesta andra identiteter och varanden. Det är därför du kommer närmare ditt sanna jag ju fler sanna vänner du har.

 Vänskap har också med empati att göra. Om du kan dela någon annans känslor och tankar så kan du vara hans vän, men du behöver inte vara överens med personen för det. Bara du delar tankarna och känslorna med honom/henne så kan ni bli sanna vänner.

 En person som döljer sina känslor och tankar och låtsas vara något annat än det han är, hindrar andra att bli hans sanna vänner. Man känner besvikelse när man upptäcker att någon inte var den vän man trodde, eller visar sig inte kunna stå för sitt ord.

  Människor som inte kan vara sig själva kan inte få sanna vänner. Förmodligen gör de så därför att de tror att ingen skulle tycka om dem om de fick lära känna dem. De förstår inte sig själva och de tycker inte om vad de ser i sig själva. Därför tror de att andra också skulle tycka illa om dem om de kunde lära känna dem. Om de kunde lära sig att förstå sina egna sanna motiv och sin egen sanna natur, skulle de kunna tycka om sig själva och komma ur fällan. Då skulle de kunna få sanna vänner och de skulle kunna vara sanna vänner.

 Att man har samma idéer innebär inte nödvändigtvis att man blir vänner och det behöver inte alls vara så att man blir vänner bara för att man har en gemensam fiende. Vänskap går mycket djupare och är mycket finare än idéer och gemensamma fiender.

 "Vänskap" som grundar sig på gemensamma idéer och intressen är instabil och mycket riskabel. När sådan "vänskap" upphör på grund av att man inte längre är överens om tolkningar, kan den övergå i direkt hat eller öppen fientlighet. Det gäller speciellt när idéerna anses viktigare än individen och varelsen. Det är ont om äkta vänner, men var och en av oss kan tänka fram hur många idéer och tankar som helst. Då borde man ta vara på sann vänskap lite bättre och inte bry sig så mycket om ett ideal eller en idé.

 Läser man lite historia kan man snabbt konstatera att fanatiska sekter och kultrörelse ofta får för sig att idéer är viktigare än vänner. Då anser de sig ha råd att offra sina vänner för den goda sakens skull. De anser att "ändamålet helgar medlen" och tolkar det så att ”det är OK att begå skadliga handlingar mot andra människor” för att befrämja "saken".

 Man kan diskutera hur man ska kunna skydda sig, så att man inte själv blir fanatisk och börjar offra sina medmänniskor och vänner för en helig ko. Om vi bryr oss om (empati) våra medmänniskor och anser att individer är viktigare än idéer och kulter så är risken inte så stor. Den som lagt sig till med ett gott omdöme, genom att älska visdom och sanning är svår att fås att förgå sig mot sina vänner.

 Att ha empati för sina medmänniskor är kanske det allra viktigaste på jorden. I vilket fall som helst är det synnerligen givande både för den som bryr sig om och för den som får omtanke och hänsyn i form av hjälp till självhjälp. Båda växer sig starkare som varelser och närmar sig sanningen. Om vänlighet och vänskap tillmättes större betydelse i vår värld, skulle livet bli mer innehållsrikt. Det skulle skapa förutsättningar för mer fred, större enighet och bättre livskvalitet. Det som framför allt har fört oss vilse, är att vi har låtit ideologier och oprövade teorier bli viktigare än individerna och människorna som påverkas av dem. Vi får inte glömma att ideologier och teorier är till för att tjäna individen och inte tvärtom.

 En väldigt viktig läxa alla behöver lära sig om vänskap, är att den mest trofasta och stabilaste vän du har är du själv. Det är en sann vän som aldrig överger dig. Det viktigaste av allt när man skall bygga sann vänskap är därför att ”lära känna sig själv” (den uppmaningen stod i stora bokstäver över ingången till ”Oraklet i Delfi” i antikens Grekland). Genom att ta emot eller leverera meditering (vår moderna sokratiska metod) på ”Vägen till Upplysning” gör du just det – Lär känna dig själv/ditt sanna jag. Så låt oss bli varaktiga vänner.

Todde

Kolla även:

http://axiom1a.blogspot.se/2015/04/lovord-till-evighetens-sannavanskap-och.html 

 Vad sägs om detta fina poem - Komponerat av en av DUGAs medlemmar:

Vänskap är

Vänskap är en behagligt skön sommarvind, som lyfter dig och omsluter dig hudlöst.

Vänskap är mjuka leenden, glittriga ögon och uppmärksamma öron som lyssnar, lyssnar förbi orden.

Vänskap är både trygghet som i en vagga och samtidigt bergfast och skarp som klingan på ett nyvässat svärd.

Skönhet och fulhet i symbios.

Vänskap är frikostig och lyfter bort tyngden från ditt bröst med ett långt förlösande skratt.

Vänskap är. Dikt av Camilla Berglund

Hösten 2018

Mer om vänskapens filosofi på  www.duga.se  

och om du vill bidra till skapandet av en bättre civilisation med hjälp av "Den Moderna Sokratiska Metoden" - (Dialektik) - kolla: https://www.duga.se