Memes (= Mener) bromsar demokratins utveckling

 Vad är ”memes” (på svenska mener)? Jo, det är ett nytt ord som skapats genom att sammanföra orden memory och genes eller på svenska minne och gener.  Vi har ju fått lära av psykologin att vi formas av arv (DNA eller gener) och miljö. När vi t.ex. lär oss vårt modersmål ärver vi genom miljön det språk vi växer upp med. Modersmålet är ett exempel på mener.

  Det räcker att se sig om i dagens värld eller följa massmedias rubriker för att konstatera att demokratin i dagens värld har problem. Många nationer tycks i dag gå åt fel håll när statschefer flörtar med reaktionära opinioner och/eller religiösa heliga skrifter eller när auktoritära ledare stärker sin maktposition av olika ”anledningar” (hämtade ur anledningsfabrikerna).

 Historiskt har utvecklingen gått från den ena till den andra och därefter till den tredje av den moderna västerländska C2-civilisationens (Civilisation typ 2) tre viktigaste in­stitutioner:

 a) fri ekonomi med fri företagsamhet och privat ägande och

 b) stabila lagsystem (lagarna skall styra och inte konungar eller människor) till

 c) modern västerländsk demokrati (= C2 med alla tre ingredienserna).

 Alla fungerande moderna demokratier har gått den vä­gen – även Sverige. Att det funnits politiker som drömt om ”demokrati utan marknadsekonomi” eller ”enpartidemokrati” (som i de kommunistiska ”demokratierna” typ DDR) ändrar inte saken. Något sådant har aldrig existerat. Alla moderna demokra­tier med allmän rösträtt och parlamentarism har samtidigt marknadsekonomi och fungerande juridiska institutioner. En regering som inte ger medborgarna rätten att äga, kan inte förväntas trygga andra mänskliga rättigheter. Trygga medborgare, ägare, kunder och sparare existerar bara i länder som kombinerar marknads­ekonomi och demokrati med ett fungerande rättsväsen (C2 principen: ”lagarna styr”). I andra sorters system är majoriteten bara undersåtar, som likt små barn förväntas visa blind tillit mot makten.

 Varför då det ena bakslaget ef­ter det andra för demokratin i vår tid? En trolig förklaring är den kulturella tröghe­ten (memes – se Wikipedia). En frisläppt ekonomi växer med 5-10 pro­cent om året när utländska finansiärer och företag släpps in och kunskaperna snabbt sprider sig till lokala företagare (ex: Kinas utveckling när Deng Xiaoping tog över efter Mao). Men folkflertalet dröjer sig kvar mentalt i den gamla ordningen (memes). Sådana värderingar tar generationer, inte år, att förändra. Så var det i Västeuropa. Processen från friare ekonomi till verklig demokrati i Sverige tog 70 år, om man räknar fram till allmänna rösträtten.

 Det finns ingen anledning att ge upp hoppet om den moderna demokratin i världen. Problemnationernas under­såtar kommer med tiden (om de tillåts skaffa sig utbildning - OBS! Koran- eller Bibelskolor är indoktrinering och inte utbildning) att klarare se feodalis­mens brutala utsugning, envåldshärskarnas (C1 – typ diktatur) nyck­fulla paranoia eller de ”upplysta eliternas” (oligarkernas) vanmakt. Det sker, om inte förr, när ekonomin börjar skrumpna i brist på initiativkraft. Ett samhälle som stänger ute en stor del av sin befolkning från möjligheten att delta i skapandet av samhället går (som Sokrates påpekade) obevekligen mot sin undergång. När en självutnämnd elit ser till att använda sina ärvda positioner till att trygga sitt eget och sina närmaste släktingar och vänners överlevande på övriga medborgares bekostnad, närmar sig det samhället oundvikligen en revolution. I väntan på att det sker ska vi inte tala om förtryckarregimer som ”stabila regeringar” eller ens inbilla oss att de på sikt själva klarar att utveck­la ekonomin. Den som beskriver Nordeuropa, Nordamerika, Australien/Nya Zeeland och Japan som orkeslösa, i motsats till toppstyrda system, gör samma felbedömningar som 1930-talets ideologier. I själva verket leder de förstnämnda nationerna den fredliga jakten på det goda samhäl­let på nästan alla sätt.

 Alla sorters diktaturer (religiösa eller politiska) bör behandlas som något som katten har släpat in. De moderna demokratiska samhällena bör avbryta alla förbindelser med sådana stater, så att de får klara sig på egen hand och själva gå under när deras medborgare revolterar. Det var när västerlandet isolerade Sovjetunionen som denna ”supermakt” imploderade. Den ruttnade inifrån.

 Andra nationer, som har börjat sträva mot demokrati, är värda all uppmuntran. Sydeuropa, delar av Östeuropa, delar av Sydostasien och större delen av Latinamerika liksom några få länder i Centralasien och Afrika utgör världens hopp.

 Om även Indien kan hålla sig kvar i den katego­rin lever 37 procent ytterligare av världsbefolk­ningen i regioner som kan väntas bygga allt robus­tare samhällen för människor att leva i.

 Det är inte så illa trots allt.

Todde