Vänskap
Denna artikel behandlar ett ämne som har
diskuterats av många filosofer. Aristoteles, Descartes och David Hume är några
av de mest kända inom filosofin som sysslat med att undersöka hur människor
förhåller sig till varandra som vänner.
Ens bästa vän kan ibland vara viktigare än ens
familj. Arbetskamrater och klubbmedlemmar blir ofta bästa vänner. Om en grupp
människor fungerar bra tillsammans, så är de förmodligen vänner. Ändå kan du ha
vänner som inte tillhör någon av de grupper du tillhör. Människor kan ibland gå
i döden för sina vänner.
Aristoteles delade in
vänner i tre olika kategorier:
1.
Användbara vänner (= Bruksvänner)
2.
Lustans vänner (= Nöjesvänner)
3.
Varaktiga vänner (= Sanna
vänner)
En bruksvän är din vän därför att du har
användning av honom på något sätt. Människor i en grupp är ofta bruksvänner.
Många vänskapsband skapas för att någon vill dra fördel av bekantskapen. Men
sådana ”karriärsvänner” blir aldrig särskilt omtyckta. Deras blotta existens
ifrågasätter värdet på vänskap och kan få en att undra om det alls finns någon
vänskap.
Nöjesvänner har man roligt ihop med. Det kan
vara en suparkompis eller en lustigkurre. Människor gillar att hålla sig i
närheten av sådana som strör roliga historier och skämt omkring sig. Men det är
inte heller sann vänskap.
Aristoteles påpekade att sann vänskap varar.
När den varar gör den det för att båda vännerna är bra människor och båda
respekterar varandra och tycker om varandra som de är. Aristoteles betonar
särskilt att sådan vänskap består, medan de andra sorternas vänskap endast
varar en kortare stund och dessutom är mycket nyckfulla.
Varje individ är i grund och botten samma goda
varelse hela tiden. Om du kan tycka om
henne sådan som hon i grunden är, då kan vänskapen bestå. Om du däremot tycker
om någon för att han/hon är trevlig eller användbar, så finns det ingen
anledning att fortsätta tycka om honom/henne längre om trevligheten eller
användbarheten plötsligt upphör. Aristoteles analys av vänskap fungerar lika
bra idag som i antikens Grekland.
Alla relationer människor emellan fungerar
bättre om man är sanna vänner. Man kan bli sexuellt upphetsad av någon utan att
det har något med sann vänskap att göra. Ett äktenskap behöver en grund av
varaktig vänskap att stå på för att det skall bli något värdefullt av det.
Givetvis kan man fungera i arbetslivet, utan
att man behöver vara varaktiga vänner, men om man är det fungerar det bara så
mycket bättre. Det går att arbeta tillsammans med andra utan
att man är sanna vänner, men samarbetet fungerar bättre med sann vänskap i
botten. Om en grupp inte har någon sann vänskap i sig blir den lätt en
byråkrati. Den blir opersonlig och kall. Folk behandlas som kollin. De måste
bära sig åt på ett visst sätt emot varandra, eftersom de inte tycker om
varandra så som de är. Verklig varaktig vänskap förstärker livskvaliteten på
alla håll och kanter. Kanske är orsaken bakom alla svikna vänner och ensamma
individer bara en brist i förståelse om vad vänskap egentligen är.
Det sägs ibland att det är ensamt att ta
ansvar. Men en ledare behöver inte vara ensam, om han bara inte går i fällan
att endast välja sådana som han har användning av till sina vänner. Om han
istället söker vänner som han kan tycka om för att de är sig själva behöver han
inte alls bli ensam.
I hederskoden står det att du aldrig ska svika
den trohet du en gång lovat. Men vilken trohet är viktigast? Är det den trohet
du svurit ett ideal eller den trohet du givit en individ? Ibland försöker en
grupp få dig att svika dina vänner för ”den goda sakens skull”. Du får kanske
en vink om att du inte kan fortsätta att umgås med någon av dina vänner om du
skall kunna avancera på firman. Att tolka hederskoden så är verkligen bakvänt. Om en individ är en av dina nära vänner är
det givetvis viktigare att upprätthålla vänskapen med honom än med någon idé
som kräver att du skall bryta alla band med honom.
Föräldrar bekymrar sig ofta över att deras
barn inte väljer rätt vänner. De vill inte att barnen skall hamna i dåligt
sällskap och säger kanske till dem att umgås med sådana som är fina eller har
föräldrar som är högt uppsatta i samhället. Men det är ju detsamma som att säga
åt sina barn att bara skaffa sig bruksvänner. Barn behöver själva lära sig att
det finns bra och dåliga vänner. Vi tycker inte själva om andra för att de har
genomgått en kvalitetskontroll eller på något annat sätt gjort sig förtjänta av
att vara våra vänner. Istället är det nog så att vi alla förtjänar att bli
omtyckta för vad vi i grund och botten är. Det gäller bara att vi klarar av att
lära känna varandra sådana som vi är. Vänskap är egentligen något mycket enkelt
och naturligt. Om folk bara tog sig tid att lära känna varandra som de goda
varelser de i grund och botten är, skulle de bli vänner utan att behöva
anstränga sig.
Sann vänskap består och det kanske mest
smärtsamma som kan hända en är när någon, som man trodde var en sann vän, visar
sig vara synnerligen ovänlig och gör något som du aldrig skulle räkna med att
en sann vän gör. En verkligt sann vän vet man var man har. Man kan oftast
förutse hur en sann vän kommer att agera i olika situationer. Man vet att
vänskapen består oberoende av vad som händer. Det spelar ingen roll vilken
religiös eller politisk uppfattning du har, för vänskap står över sådant.
Egentligen är sann vänskap full förståelse och
därför en andlig kvalitet. Sann vänskap kan endast existera mellan levande
varelser och står då över sådana saker som familj, grupper, samhälle, ekonomi,
politik, rum och tid, idéer och tankar. Den yttersta sanningen är varelsen
själv. Om man kan lära känna sig själv finner man också sanningen. Då kan han
bli fri att vara sig själv och bli en sann vän för andra. Sann vänskap existerar
mellan levande varelser som känner varandra som de i grund och botten är och
inte bryr sig om det yttre skenet eller kropparnas utseende. Sann vänskap
fordrar att man bryr om den andres inre kvaliteter och kan endast uppnås om man
är villig att släppa andra inpå sig och även själv vågar gå andra in på livet
Man måste även tillåta att andra får reda på vem man egentligen är. När du
konfronteras med att lära känna någon annan så som han/hon är innerst inne, så
konfronteras du med mycket sanning. Du måste därför ha hög konfront på sanning
för att kunna få riktiga vänner.
Sann vänskap är en andlig kvalitet. För att
sann vänskap skall kunna existera i nuet behöver den ”något” att inkarnera i.
När två individer (eller flera) är sanna vänner betyder det att de har skapat
andlig gemenskap, som existerar bortom rum och tid. Denna gemenskap kan manifestera
sig i rum/tiden, när individerna har skapat något de kan samexistera i. Den
existens (varande) de tillsammans skapar ligger närmare deras sanna jag
(grundpersonligheten) än de flesta andra identiteter och varanden. Det är
därför du kommer närmare ditt sanna jag ju fler sanna vänner du har.
Vänskap har också med empati att göra. Om du
kan dela någon annans känslor och tankar så kan du vara hans vän, men du
behöver inte vara överens med personen för det. Bara du delar tankarna och
känslorna med honom/henne så kan ni bli sanna vänner.
En person som döljer sina känslor och tankar
och låtsas vara något annat än det han är, hindrar andra att bli hans sanna
vänner. Man känner besvikelse när man upptäcker att någon inte var den vän man
trodde, eller visar sig inte kunna stå för sitt ord.
Människor som inte kan vara sig själva kan
inte få sanna vänner. Förmodligen gör de så därför att de tror att ingen skulle
tycka om dem om de fick lära känna dem. De förstår inte sig själva och de
tycker inte om vad de ser i sig själva. Därför tror de att andra också skulle
tycka illa om dem om de kunde lära känna dem. Om de kunde lära sig att förstå
sina egna sanna motiv och sin egen sanna natur, skulle de kunna tycka om sig
själva och komma ur fällan. Då skulle de kunna få sanna vänner och de skulle
kunna vara sanna vänner.
Att man har samma idéer innebär inte
nödvändigtvis att man blir vänner och det behöver inte alls vara så att man
blir vänner bara för att man har en gemensam fiende. Vänskap går mycket djupare
och är mycket finare än idéer och gemensamma fiender.
"Vänskap" som grundar sig på
gemensamma idéer och intressen är instabil och mycket riskabel. När sådan
"vänskap" upphör på grund av att man inte längre är överens om
tolkningar, kan den övergå i direkt hat eller öppen fientlighet. Det gäller
speciellt när idéerna anses viktigare än individen och varelsen. Det är ont om
äkta vänner, men var och en av oss kan tänka fram hur många idéer och tankar
som helst. Då borde man ta vara på sann vänskap lite bättre och inte bry sig så
mycket om ett ideal eller en idé.
Läser man lite historia kan man snabbt
konstatera att fanatiska sekter och kultrörelse ofta får för sig att idéer är
viktigare än vänner. Då anser de sig ha råd att offra sina vänner för den goda
sakens skull. De anser att "ändamålet helgar medlen" och tolkar det
så att ”det är OK att begå skadliga handlingar mot andra människor” för att
befrämja "saken".
Man kan diskutera hur man ska kunna skydda
sig, så att man inte själv blir fanatisk och börjar offra sina medmänniskor och
vänner för en helig ko. Om vi bryr oss om (empati) våra medmänniskor och anser
att individer är viktigare än idéer och kulter så är risken inte så stor. Den
som lagt sig till med ett gott omdöme, genom att älska visdom och sanning är
svår att fås att förgå sig mot sina vänner.
Att ha empati för sina medmänniskor är kanske
det allra viktigaste på jorden. I vilket fall som helst är det synnerligen
givande både för den som bryr sig om och för den som får omtanke och hänsyn i
form av hjälp till självhjälp. Båda växer sig starkare som varelser och närmar
sig sanningen. Om vänlighet och vänskap tillmättes större betydelse i vår värld,
skulle livet bli mer innehållsrikt. Det skulle skapa förutsättningar för mer
fred, större enighet och bättre livskvalitet. Det som framför allt har fört oss
vilse, är att vi har låtit ideologier och oprövade teorier bli viktigare än
individerna och människorna som påverkas av dem. Vi får inte glömma att
ideologier och teorier är till för att tjäna individen och inte tvärtom.
En väldigt viktig
läxa alla behöver lära sig om vänskap, är att den mest trofasta och stabilaste
vän du har är du själv. Det är en sann vän som aldrig överger dig. Det
viktigaste av allt när man skall bygga sann vänskap är därför att ”lära känna
sig själv” (den uppmaningen stod i stora bokstäver över ingången till ”Oraklet
i Delfi” i antikens Grekland). Genom att ta emot eller leverera meditering (vår
moderna sokratiska metod) på ”Vägen till Upplysning” gör du just det – Lär
känna dig själv/ditt sanna jag. Så låt oss bli varaktiga vänner.
Todde
Kolla även:
Vad sägs om detta fina poem - Komponerat av en av DUGAs medlemmar:
Vänskap är
Vänskap
är en behagligt skön sommarvind, som lyfter dig och omsluter dig hudlöst.
Vänskap
är mjuka leenden, glittriga ögon och uppmärksamma öron som lyssnar, lyssnar
förbi orden.
Vänskap
är både trygghet som i en vagga och samtidigt bergfast och skarp som klingan på
ett nyvässat svärd.
Skönhet
och fulhet i symbios.
Vänskap
är frikostig och lyfter bort tyngden från ditt bröst med ett långt förlösande
skratt.
Vänskap
är. Dikt av Camilla Berglund
Hösten 2018
Mer om vänskapens filosofi på www.duga.se
och om du vill bidra till skapandet av en bättre
civilisation med hjälp av "Den Moderna Sokratiska Metoden" - (Dialektik) - kolla: https://www.duga.se
