En ovanligt bra beskrivning av vad Buddhismen egentligen handlar om:

 

The Buddha's Answer: Why Are We Here?
 

Todde

 

 Meditationens syfte: Att bara vara - Att bara vara observatören = medvetandet = det sanna jaget.

Meditation - Ordet består av två delar (ur Indo-Europeiskan enligt American Heritage Dictionary) - dels "Med-" och "-tion".

 "Med-" betyder "Att vidtaga rätt åtgärd" och "-tion" betyder ”tillstånd”. Så meditation (enligt Indoeuropéerna) betyder "att försätta sig i ett tillstånd att vidtaga rätt åtgärd".

 Studerar man de Indo-europeiska rotorden (Den amerikanska ordboken "The American Heritage Dictionary of the English language"  innehåller ett appendix, som definierar de indo-europeiska rotordens betydelse), upptäcker man att det fanns en oerhört mycket större medvetenhet om andlighet på den tiden när dessa andliga ord infördes i den tidens språk.

 Enligt buddhistisk tradition är det de avtryck den förste store buddhaen (den förste av fem stora buddhaer som skall verka i vår tid) lämnade efter sig.

 Jag citerar den romerske filosofen (stoiker) Epiktetos : "Du måste betrakta din människa (människo-naturen som bara lever ett liv) som en lömsk och farlig fiende".

 Och en länk till video om den sokratiska metoden (speciellt intressant är den sista halvan, som verkligen handlar om den sokratiska metoden).

 Socrates' Secret to EXPOSING Fools

 Sokrates: ”Jag kan inte lära någon något. Jag kan bara få dem att tänka”

Kolla även: 

https://axiom1a.blogspot.com/2015/04/lovord-till-evighetens-sannavanskap-och.html

 Den femte stora buddhaen enligt buddhismen kallas Maitreya, vilket är sanskrit för "Vänskapens Buddha".

 Glöm inte (del av det sokratiska budskapet) är att VARA SPEPTISK

 

Prisras för forskning om fattiga och rika länder

Eller konsten att gå mot demokrati (C2)

Årets (2024) Nobelpris i Ekonomi

 En trio tilldelas årets ekonomipris till minnet av Alfred Nobel. Daron Acemoglu, Simon Johnson och James A Robinson har frågat sig varför vissa länder är fattiga och andra rika. Svaret har de hittat i européernas kolonisation.

 Daron Acemoglu, är med på videolänk från Aten när priset presenteras på en presskonferens på Kungliga vetenskapsakademien. – Det är en riktig chock, säger Acemoglu, som dock fanns med bland de förhandstippade favoriterna.

 Årets pris handlar om att förstå varför vissa länder är rika och andra fattiga. För att komma fram till det har trion studerat européernas kolonisering av världen århundraden bakåt i tiden och vilken typ av politiska och ekonomiska institutioner som infördes eller behölls i de olika länderna.

 Forskningen har kunnat visa på vikten av bra samhällsinstitutioner för ett lands välstånd.– Det är väldigt viktigt eftersom det ger ett bra verktyg för hur man kan angripa fattigdom och andra typer av problem som vi ser runt om i världen, säger Tommy Andersson, professor i nationalekonomi och ledamot i priskommittén. Tidigare teorier har enligt Andersson utgått från att länder, som blir rika automatiskt får demokrati.

 Årets pristagare har visat att det ofta är tvärtom - att länder med bra institutioner ofta blir rika. Forskningen har också visat att länder som var relativt rika när de koloniserades i dag generellt har hamnat i ett sämre läge än länder som var fattiga när de koloniserades. – I länder där man kunde exploatera mycket resurser införde man typiskt institutioner som gynnade en liten elit.

 Det gjorde att länder som tidigare var rika fick exploaterande institutioner som på sikt visade sig vara väldigt dåliga för välståndet, säger Andersson. Fattigare och mer glesbefolkade " kolonier gav mer utrymme åt större bosättarkolonier.– Européer som kom till de områdena ville skapa ett system som förvisso gynnade dem själva, men som också gynnade andra till exempel genom bättre skydd av ägande rätter, så att de skulle kunna investera i sina nya hemländer, säger Tommy Andersson.

 Institutioner som skyddade äganderätten visade sig vara bra för långsiktig tillväxt. Enligt Tommy Andersson har forskningen bland annat påverkat flera organ inom FN. – Det finns med bland deras 2030-mål att skapa inkluderande institutioner. I den bemärkelsen har de bidragit att få upp det här med institutionernas vikt på agendan, säger han. Alla tre pristagarna är verksamma vid universitet i USA.

Ur SvD 2024-10-15

Kolla även: https://axiom1a.blogspot.com/2024/05/vi-europeer-borjar-bli-en-pyttig.html

Forskningen hjälper oss att förstå klyftor

Mener?

 Svaga samhällsinstitutioner är en av förklaringarna till varför vissa länder fortsätter att vara fattiga. Daron Acemoglu, Simon Johnson och James A Robinson som forskar i ekonomiska skillnader får årets ekonomipris. Varför fick den här trion priset?

 I dag är den rikaste femtedelen av världens länder runt trettio gånger rikare än den fattigaste femtedelen. Trots att alla länder har blivit rikare de senaste decennierna har inkomstskillnaderna mellan de rikaste och fattigaste inte minskat. Pristagarnas forskning har hjälpt oss förstå varför så är fallet – alltså varför vissa länder är fattiga och andra rika. Det konstaterade Jan Teorell, professor i statskunskap vid Stockholms universitet, i samband med tillkännagivandet av årets ekonomipris.

 Vad förklarar det stora gapet mellan rika och fattiga länder? Pristagarnas forskning visar att en stor del av inkomstskillnaderna beror på att olika länder har utvecklat olika ekonomiska och politiska institutioner. Länder med så kallade inkluderande institutioner – med demokrati och skyddad äganderätt (C2) – har blivit rikare än länder med exkluderande institutioner som innebär stora risker för expropriation och autokrati.

 Ett av skälen till varför vissa länder har inkluderande och andra exkluderande institutioner kan spåras långt bakåt i tiden – till skillnader i vad som hände i olika kolonier efter att Europa koloniserat stora delar av världen, med början på 1500-talet.

 Fler européer flyttade till kolonier med färre sjukdomar och lägre dödstal. Detta ledde i sin tur till att det skapades mer inkluderande institutioner i dessa kolonier. I kolonier dit färre européer flyttade – på grund av sjukdomar som malaria och gula febern – bildades tvärtom fler exkluderande institutioner där kolonial makterna roffade åt sig landets tillgångar på lokalbefolkningens bekostnad.

 Pristagarnas forskning visar också att kolonierna som var fattigast på 1500-talet i dag är de rikaste, och vice versa. Ett av skälen är att de fattigaste kolonierna var mer glesbefolkade. Det gjorde att fler nybyggare flyttade dit, vilket i sin tur ledde till att kolonin fick mer inkluderande institutioner.

 Genom århundraden har allt det här lett till stora skillnader mellan hur mycket ekonomin har vuxit i olika länder. Går det inte helt enkelt att bara introducera inkluderande institutioner? Riktigt så enkelt är det inte – något som pristagarna för klarar med det så kallade ”commitment–problemet.” I länder utan demokrati och inkluderande institutioner kommer folket hela tiden att vara rädda för att tillgångarna som de eventuellt har lyckats bygga upp kommer att konfiskeras av den styrande eliten, även när eliten lovar ekonomiska reformer. Det hämmar folks incitament att skapa värden för sig själva, och i sin tur landets ekonomiska utveckling och möjligheter att växa sig rikt.

 Det så kallade ”commitment-problemet” är också en av förklaringarna till varför auktoritära stater ibland förvandlas till demokratier. Eliten vet att det enda sättet för landet att bli av med ”commitment-problemet” – och därmed bli rikt – är att introducera demokrati.

 Ur SvD 2024-10-15

Kolla även:

https://axiom1a.blogspot.com/2024/07/inger-enkvist-tar-vi-vara-pa-vasts-rika.html

Mattias Svensson:

Fattigdom är inte rika länders fel

 Frågan är om ett ekonomipris någonsin haft så omedelbar relevans för samtidens problem som det som i år tilldelas Daron Acemoglu, Simon Johnson och James Robinson. Framför allt Acemoglu och Robinson visar i sina bästa stunder varför både vänsterns självhat och populismens självgodhet är falska alternativ. I den inflytelserika boken ”Why nations fail” visar Acemoglu och Robinson att högljudda delar av den akademiska vänstern har ett grundläggande fel i sin samhällsanalys: Det är inte rika länders fel att fattiga länder är fattiga.

 Sverige var exempelvis inte fattigt på 1800 talet för att Storbritannien var rikt. Tvärtom kunde vi också bli rika när vi kopierade reformer som näringsfrihet och demokratisering. Tack vare dessa bättre institutioner – Acemoglu och Robinson kallar dem inkluderande– kunde Sverige snabbt bygga upp sitt eget väl stånd, med god hjälp av andra länder som hade gjort, eller var på väg att göra, samma resa.

 Vi behöver alltså inte känna dåligt samvete för att vi bor i ett rikt land; välståndet vi skapat har inte tagits ifrån någon annan. Viktigast bland dessa inkluderande institutioner är äganderätten. Den innebär att man kan lita på att man förfogar över det man skapat, också i framtiden. Det gör att vi kan arbeta för andra, skriva kontrakt, investera, ge kredit och göra affärsplaner för att få högre intäkter på sikt. Det är i sådana samhällen som väl ståndet växer.

 Fattigdom beror omvänt på svårigheten att etablera fungerande institutioner. Det finns alltid en frestelse för makthavare att lägga beslag på de resurser som finns, vilket underminerar äganderätten och möjligheten att bygga välstånd på sikt. Acemoglu och Robinson kallar det för extraktiva institutioner. I sin uppföljande bok ”The Narrow corridor” (Penguin Press) visar Acemoglu och Robinson hur även starka klaner håller samhällen kvar i fattigdom och ofrihet. Att makten begränsas av lagstyre och individuella rättigheter som yttrandefrihet, och bara är till låns under mandatperioden fram till nästa val, försvårar också för styrande att kortsiktigt berika sig och sina vänner.

 Som bland annat Acemoglu och Robinsons forskning bidragit till att visa har demokratier därför generellt sett bättre ekonomisk utveckling än auktoritära styren. Även den extraktiva logiken är dessvärre högaktuell i vår tid. Den är nämligen drivande i den auktoritära och populistiska trend som sveper över världen. Som författaren och journalisten Anne Applebaum nyligen visat i sin bok ”Autocracy Inc” är det just den styrande klickens vilja att berika sig (och hålla sig kvar vid makten) som i våra dagar förenar kommunistiska, nationalistiska och islamistiska styren. Dessa styren sprider inte bara ofrihet och geopolitisk instabilitet, utan också ekonomisk stagnation i samhällen där det är lättare att roffa åt sig.

 Även med populister vid makten försämras ett lands ekonomiska möjligheter. De underminerar nämligen också de inkluderande institutioner som gör demokratier överlägsna och lockas därtill av ekonomisk nationalism. De ställer gärna ett kollektivt ”vi” mot andra grupper och signalerar detta genom att kringskära likhet inför lagen och fri- och rättigheter för alla. Populister kallar sig gärna folkliga, men när politiken förs för att gynna några oaktat om de råkar vara en majoritet – drabbas alla. Acemoglu och Robinson visar att tvärtemot de föreställningar som ofta återfinns på vänsterlutande kultursidor, så bidrar äganderätt och ekonomisk frihet till att skapa och underbygga gemensamma intressen, tillit och gemenskap.

Dessutom har de visat att demokratins maktdelning, likhet inför lagen och individuella rättigheter som yttrandefrihet, har betydelse också för ekonomiskt välstånd. Kort sagt: Vi kan bli rikare och friare – och det kan alla andra länder också.

 UR SvD  2024-10-15

Kolla även: https://axiom1a.blogspot.com/2024/02/det-ar-vi-som-ar-good-guys-ar-utmarkt.html

 

Blir världen fortfarande bättre?

 I mitten av 2010-talet blev Hans Rosling världsberömd för sina hoppingivande presentationer av allt det som stadigt blivit bättre i världen. Men hur har kurvorna sett ut sedan dess? Tittar man närmare på statistiken finner man många lugnande fakta, men också orosmoln.

 Blir världen fortfarande bättre? Frågan kan verka konstig i en tid då det mesta tycks gå åt pipsvängen, men den är värd att tas på allvar. Böcker om att det går utför med samhället och mänskligheten har alltid kommit i en strid ström.

 2010 kom den brittiske biologen och vetenskapsjournalisten Matt Ridleys bok ”The rational optimist: How prosperity evolves”. Den svenske författaren och liberale samhällsdebattören Johan Norberg gav 2016 ut ”Progress: Ten reasons to look forward to the future” (översatt till svenska som ”Framsteg” året därpå) Mest känd är kanske "Factfulness. Tio knep som hjälper dig att förstå världen” (på engelska med undertiteln ”Ten reasons we're wrong about the world – and why things are better than you think”), av läkaren och folkhälsoprofessorn Hans Rosling, postumt utgiven. Böckerna har alla ett empiriskt anslag. "A tornado of evidence" lyder exempelvis tidskriften The Economists omdöme om Norbergs ”Progress”.

 Ytterst är det naturligtvis en fråga om världen blir bättre, men de indikatorer som lyfts fram är i regel okontroversiella. Få finner det problematiskt att fattigdom minskar samtidigt som fred, tolerans och demokrati ökar. Statistiken kommer påfallande ofta från olika FN-organisationer. Det betyder inte att det saknas mätfel, men det är i grunden samma statistik som utvecklingsforskare över hela världen använder. En annan gemensam nämnare för böckerna om hur världen blir bättre är att deras författare arbetar i uppförsbacke och har avfärdats som naiva. Det är svårt att förändra människors världsbild. De flesta är instinktivt pessimistiska om världens utveckling. I Roslings bok är frustrationen särskilt tydlig. Trots pedagogiska datavisualiseringar och Youtube-föreläsningar sedda av miljoner mötte Rosling ofta okunnighet och slentrianmässiga hållningar även bland högutbildade som dagligen arbetade med global utveckling. Medan Ridley och Norberg är uttalade marknadsliberaler, sade sig Rosling bara förmedla fakta. Han protesterade till och med mot etiketten optimist: ”Man är väl inte optimist bara för att man vet att barnadödligheten de sista årtiondena sjunkit snabbare i Bangladesh, Egypten och Brasilien än den någonsin gjort i Sverige. Roslings opolitiska ansats gjorde honom svår att avfärda. Men intressant nog kan den också ha bidragit till att det blev svårare för många att ta till sig hans budskap.

 Forskning tyder nämligen på att människor som ska förmås att byta åsikt i viktiga frågor kräver mer än fakta som visar att de har fel. Det behövs också en begriplig förklaring till varför saker och ting förhåller sig annorlunda än de trodde. Det må vara lätt att med statistik visa att världen blir bättre, men det är svårare att övertygande förklara varför så är fallet.

 Till skillnad från Rosling har Ridley och Norberg i flera böcker presenterat ett sammanhållet narrativ kring vad den positiva utvecklingen beror på: fria marknader och skapande individer. Som förklaringar till mänsklighetens framsteg räcker marknadsekonomi, ekonomisk frihet och teknisk utveckling långt. Men det finns mönster som avviker från den världsbilden. Välmående länder med hög ekonomisk frihet tenderar att också ha höga skatter och stor välfärdsstat. Teknisk utveckling som förklaring till att världen blir bättre väcker omedelbart frågor om var den tekniska utvecklingen kommer från och vad som gör att tekniken används i goda syften.

 Överambitiöst säger många, men likväl finns en gemensam nämnare: människans dominans på planeten beror på en enastående förmåga att samarbeta. Mänskliga samhällen lyckas bättre när det finns institutioner som främjar samarbete. Förklaringen är fullt förenlig med Norbergs och Ridleys marknadsvänlighet: den arbetsdelning som växer fram i marknadsekonomin kan med fördel förstås som en form av samarbete. Men även demokratin, rättsstaten och välfärdsstaten är institutioner som på olika sätt främjar samarbete och därmed välståndsskapande.

 Kanske skulle det vara lättare att få gehör för idén om att världen blir bättre om utvecklingen förklaras som resultatet av mänskligt samarbete. Ett större problem är förmodligen att världens utveckling de senaste åren har gjort att tesen om att världen blir bättre ter sig daterad, för att inte säga världsfrånvänd.

 En global viruspandemi, fortsatt global uppvärmning, flera krigsutbrott, inflationens återkomst och ett antal val med populistiska framgångar runtom i världen har skapat en domedagskänsla i nyhetsrapporteringen. Men är det något vi har lärt oss av Hans Rosling är det att känslor ofta motsägs av fakta. I de flesta fall finns det nu ytterligare tio års data för de mått och indikatorer som Ridley, Norberg och Rosling lyfte fram. Vad ser vi om tidsserierna förlängs? Flera mått fortsätter att förbättras i stabil takt. Andelen av jordens befolkning med tillgång till dricksvatten ökar, från 66 procent 2010 till 73 procent 2022. Läskunnigheten likaså, 2022 var den högre än någonsin: 87 procent. För män är siffran ännu högre, men könsklyftan minskar med tiden.

Spädbarnsdödligheten fortsätter att falla. Kurvan som visar global förväntad livslängd vid födseln för jordens befolkning är fascinerande i sin enkelhet. Den har ökat från 47 år 1950 till 73 år 2023. Ökningen är påfallande stabil men det syns två hack i kurvan, det ena större än det andra. Gör en paus i läsningen och testa dig själv: vilka två händelser efter 1950 har orsakat markanta men tillfälliga fall i den genomsnittliga livslängden på jorden?

 Det senaste hacket var 2020 och orsakades av coronapandemin. Det andra hacket är större och syns 1960 då Mao orsakade massvält i Kina genom att socialisera jordbruket. I övrigt gäller att människor dör vid allt högre åldrar och nyfödda jordbor förväntas leva allt längre. Förväntad livslängd är inte den enda indikatorn som tog stryk under pandemin för att sedan återhämta sig. Andelen av jordens befolkning som lever i absolut fattigdom föll fram till 2020 då den ökade markant. Men mellan 2021 och 2024 föll den tillbaka.

 Den senaste uppdateringen kom i våras och visade att fattigdomen minskar oavsett om fattigdomsgränsen dras vid två, fyra eller sju dollar om dagen. Världsbanken rapporterar även världens samlade BNP per capita, rensad för inflationen. Denna ”bruttoplanetprodukt” föll 2020, men hämtade sig snabbt och var 2023 den högsta någonsin. Mer glädjande är att allt fler länder numera klarar av att kombinera växande BNP med minskande koldioxidutsläpp, även när import och export beaktas. Trenden mot ökande intelligens tycks hålla i sig, till stor del för att bättre kost främjar hjärnans utveckling. Antalet mord per capita fortsätter att minska, både i Europa och globalt. Årliga dödsfall i natur-katastrofer faller fortfarande.

 Trenden att allt fler länder förbjuder etnisk diskriminering i arbetslivet håller i sig. I ett läge när många suckar över utvecklingen i USA kan det vara intressant att veta att andelen amerikaner som accepterar äktenskap mellan vita och färgade har ökat oavbrutet sedan mätningarna startade 1958. 2021 var siffran den högsta någonsin: 94 procent. Många blir skeptiska och irriterade när statistik om att världen blir bättre radas upp på detta vis.

 Vad säger siffrorna egentligen? Har indikatorerna valts ut för att passa ett visst narrativ, samtidigt som annan statistik utvecklas betydligt mer problematiskt? För den läsare som känner sig träffad har jag ett lugnande budskap: flera kurvor som pekade åt rätt håll för ett eller två decennier sedan har stagnerat.

 I flera avseende går det numera utför med världen. Känns det bättre? Genomgången ovan är en delmängd av indikatorer som jag valde ut 2017, när jag sammanfattade budskapet från Ridley, Norberg och Rosling. Varför du har fel om nästan allt, men ändå inte vill ändra dig”. 19 punkter blev det, och så långt dataserierna då räckte var alla på väg åt rätt håll. Nu är det annorlunda. Förekomsten av undernäring ökade under pandemin, och där syns ännu ingen minskning i data. Förekomsten av barnarbete har slutat att falla, och antalet väpnade konflikter i världen har ökat de senaste tio åren. Fler konflikter betyder inte nödvändigtvis fler döda, men 2022 var tyvärr det dödligaste året sedan 1980-talet. När data från 2023 och 2024 adderas kommer det sannolikt inte att se bättre ut. Nedslående är även att andelen människor som lever i demokrati är i fallande trend, och även om fler länder lyckas öka BNP utan att släppa ut mer koldioxidutsläpp, går både total koldioxidhalt och global medeltemperatur åt fel håll. Världen blir fortfarande rikare och friskare, men den blir också varmare, mer våldsam och mindre demokratisk. Det tråkiga med detta är att om våld och diktatur sprider sig, hotas de institutioner som främjar mänskligt samarbete.

Då kommer ännu fler välståndskurvor att vända nedåt. 2020-talet blir nog ett sämre decennium för genren böcker om att världen blir bättre.

Andreas Bergh Välfärdsforskare vid Institutet för näringslivsforskning (IFN) och docent i nationalekonomi vid Lunds universitet - Ur SvD 2012-090-01 Kultur

OBS! PS. Överbefolkningsproblemet glöms även av i detta sammanhang.

Kolla även: 

https://axiom1a.blogspot.com/2024/04/din-hjarna-ditt-sinne-eller-din.html

 Citat av Platon

“Folk är som jord. De kan antingen ge dig näring och hjälpa dig att växa som varelse eller så de kan hämma din tillväxt och låta dig vissna och dö.”

“Straffet som de kloka lider av som vägrar att delta i regeringen, är att leva under regeringen av värre män.”

“Det spelar ingen roll om reinkarnation existerar och är sant. Det viktiga är att få folket att tro att de återföds. Då blir de mer villiga att ta ansvar för att se till att staten i framtiden blir bättre.”

“Ingenting kan vara mer absurt än den praxis som råder i vårt land då män och kvinnor inte följer samma sysselsättningar med alla sina styrkor och med ett sinne. Då är staten, istället för att vara hel, reducerad till hälften.”

“Den första och största segern är att återvinna ditt sanna jag. Att låta ditt sanna jag erövras av ditt sämre jag (människonaturen) är det mest skamliga och avskyvärda.”

“Visa män talar för att de har något att säga; dårar talar för att de måste säga något.”

“Ett bra beslut baseras på kunskap och inte siffror.”

“Åsikten är det mellan kunskap och okunnighet.”

Kolla även: 

https://axiom1a.blogspot.com/2024/05/vi-europeer-borjar-bli-en-pyttig.html

och:

Plato on Democracy (youtube.com)

 

Inger Enkvist:  Tar vi vara på västs rika idéarv?

 Västeuropa genomförde en första reformation och renässans redan runt år 1000. Den franske filosofen Philippe Nemo berättar i ”Vad är Västerlandet?” (Qu’est-ce que c’est que l’Occident? 2004) varför Europa utvecklades tidigare och annorlunda än andra världsdelar.

 När man förstår den långa historiska process som väst genomgått blir det tydligt varför det varit svårare att exportera demokrati till stater som inte varit med om samma utveckling och varför det är svårt att integrera invandrare från sådana kulturer.

 Nemo stannar till bland annat vid grekerna, romarna, kristendomen, den ”påvliga revolutionen” som strax ska beskrivas närmare, den vetenskapliga revolutionen, upplysningen, liberalismen och demokratin. Det viktiga är att de senare utvecklingsstadierna kommer ur de tidigare, att bakslag har förekommit och att dagens vetenskap, yttrandefrihet och demokrati ingalunda ska ses som tillförsäkrade en gång för alla.

 De första och de senaste stadierna är relativt välkända och därför läggs fokus här på den ”påvliga revolutionen” i Västeuropa som var speciellt intensiv 1050–1150. Den innebar en tidig renässans och en tidig reformation 500 år före Luther. Påven Gregorius VII (1073– 1085) krävde att kyrkan skulle få sköta sina egna angelägenheter och förbjöd prästers giftermål samt försäljning av prästtjänster. Genom att utveckla den kanoniska, alltså kyrkliga, lagen gav han indirekt en impuls till utvecklingen av den sekulära lagen i de västeuropeiska staterna.

 Helt avgörande för utvecklingen var Jesu ord att man ska ge Caesar det som tillkommer honom och Gud det som tillkommer Honom. Här har vi ett första steg mot att skilja kyrka och stat, basen för det moderna samhället och något som tog många hundra år att uppnå.

 Det viktiga är att den tidens intellektuella, präster och munkar, valde ut vad de ville bygga på från tidigare kulturer, smälte samman elementen och skapade något nytt. Det fanns inget självklart i processen.

 Från Jerusalem valdes en känsla för att tiden rör sig framåt mot ett mål. Från grekerna idén att samlas på torgen för att resonera, utarbeta och nedteckna lagar och betona det oegennyttiga tänkandet. Från romarna tog reformatörerna idén med praktiskt inriktade lagar för livets alla skeden, något som gjorde framtiden mer förutsägbar. Romarna levde i ett multikulturellt samhälle och måste skapa allmängiltiga lagar. De upprättade skydd för privategendom och ”uppfann” den individuella människan och privatlivet.

 Väst valde att förena ett universellt och ett individuellt perspektiv, något som än i dag inte är självklart. När kristendomen utvecklades i det romerska riket kunde detta inte ha skett, menar Nemo, om det inte redan hade funnits en tanke om värdet av den enskilda, individuella personen. Kristendomen tillförde en omtanke om de ringa, och Gregorius förnyade teologin när han underströk att människor ska använda sitt förnuft för att förbättra världen och minska mänskligt lidande. Dagens västvärld är arvtagare till ett sofistikerat intellektuellt och etiskt arv. Förstår vi det och försvarar vi det?

Inger Enkvist är professor emerita i spanska och författare till flera böcker om utbildning och litteratur – Ur Svd 2024-06-30

Todde

PS. Jag tillfogar gärna arvet från Karl "den store" (Frankernas Kung 768 - 800 + kejsare 800 - 814).

Kolla även: https://axiom1a.blogspot.com/2024/06/det-andra-kalla-kriget-ar-redan-har.html

 

Det andra kalla kriget är redan här

 Fred och frihet i vår tid kommer bara om vi stoppar de makter som hellre vill se krig och diktatur. Det skriver Joar Forssell, Liberalerna.

 Kriget är redan här. Kina, Ryssland och Iran agerar koordinerat, långsiktigt och målmedvetet för att hota Sveriges och våra allierades intressen, demokratins ställning och den regelbaserade världsordningen. För att vinna detta andra kalla krig måste vi i väst dra lärdom från det första.

 Då tog det alltför lång tid innan vi agerade på insikten att motståndaren, Sovjetunionen, redan bedrev ett krig mot oss. Det är dags för den demokratiska världen att vakna igen. Kinas aggressioner mot Taiwan, Rysslands anfallskrig mot Ukraina och Irans proxykrigföring genom terrororganisationer som Hamas är alla exempel på hur det andra kalla kriget tar sig varma uttryck.

 Rysslands krigföring möjliggörs bland annat genom att både Iran och Kina bistår med vapen och finansiella medel. De här tre länderna samarbetar allt tätare, men inte utifrån någon delad positiv övertygelse. Ryssland är fascistiskt, Kina kommunistiskt och Iran islamistiskt.

 Samarbetet får sin energi från ett gemensamt hatobjekt: fria människor i fria samhällen. Den liberala demokratiska världsordningen, där människors fri- och rättigheter skyddas och där det inte finns utrymme för dessa diktatorer. Ryssland, Kina och Iran är vår tids onda axelmakter.

 Putins krig i Ukraina handlar inte primärt om olja eller gas. Det handlar om revanschism och feberdrömmar kring ett återuppstått tsardöme. Xi Jinpings hot och aggression mot Taiwan handlar inte i första hand om öns strategiska position utan snarare om en historisk villfarelse att Taiwan borde tillhöra Kina, att lyckas där Mao misslyckades.

 I Teheran motiveras mullorna av religiös fanatism som kommer till än extremare uttryck i proxyarméerna Hamas, Hezbollah och Houthiregimen. Mot diktatorer som drivs av revanschistiska vansinnesföreställningar fungerar inte vanlig diplomati som motgrepp. Eftergifter uppmuntrar bara dominansbeteendet. När Storbritanniens Chamberlain lät Nazityskland annektera delar av dåvarande Tjeckoslovakien och utropade ”fred i vår tid” gjorde han det i god tro. Hoppet var att führern skulle lugna sig. Resultatet, vet vi, blev det motsatta: Hitler tog eftergifterna som ett bevis på västmakternas svaghet och Chamberlains naivitet banade väg för det andra världskriget.

 Den politik som skulle vara nedtrappande visade sig snarare leda till eskalering. När Ryssland anföll Georgien och inledde sin ockupation agerade väst med liknande undfallenhet. I stället för att svara, dra en linje i sanden och mota Olle i grind lät vi det ske. I naivt hopp om att detta skulle vara nog och i rädsla för att eskalera konflikten. Resultatet blev återigen det motsatta, Ryssland fortsatte sitt krig mot väst genom att angripa och ockupera Krim. Frånvaron av tillräckliga reaktioner ledde sedan återigen till eskalering när Ryssland inledde sitt fullskaliga invasionskrig av Ukraina.

 Vi kan fortfarande undvika ett tredje världskrig men då krävs det att vi slutar med eftergiftspolitiken och i stället rustar upp, svarar och håller våra röda linjer. Ur Kinas, Irans och Rysslands synvinkel pågår redan kriget mot oss för fullt

 Under det första kalla kriget tog det också tid för USA och dess allierade att förstå vad som pågick. En numera klassisk historisk anekdot gör gällande att Stalin fått frågan av sina underhuggare om de inte skulle be att få köpa en turbojetmotor av britterna för att utveckla sitt nya stridsflyg. Stalin lär ha svarat att britterna väl inte kan vara så dumma att de skulle sälja sin teknologi till dem.

 Stalin tog fel. Sovjet fick köpa ritningar och motorer, utvecklade stridsflyget MiG 15 och använde det mot väst och dess allierade under, bland annat, Koreakriget. När vi handlar med och tillåter investeringar från dessa länder i hopp om ekonomisk tillväxt är den osynliga kostnaden för oss mycket hög. Eller som Lenin formulerade det: kapitalisten säljer repet vi ska hänga honom i.

 Ryssland saboterar regelbundet kritisk infrastruktur i Europa, vare sig det är itsystem, ledningar eller transportleder. Kina utför riktade hackerattacker mot demokratiskt valda parlamentariker Iran planerar lönnmord på medborgare i våra länder samtidigt som de rekryterar gängledare att utföra terrordåd på beställning. För ledarna i dessa länder är konfrontationen redan ett faktum och de gör allt i sin makt för att gå vinnande ur den.

 Kinas enhetsfrontspolitik omöjliggör ett tillitsfullt utbyte med Kina. Om alla kinesiska medborgare och företag måste lyda kommunistpartiet, så kan de potentiellt utgöra ett hot. Vi måste förstå att det inte finns några privata företag från Kina. I en marknadsekonomi vilar företagandet på den privata äganderätten, företagen är skilda från staten. I Kina måste alla företag bistå staten, obekväma företagsägare kan ”försvinna” och all information måste delas med kommunist-partiet. Hoten från Ryssland, Kina och Iran måste mötas som de koordineras – samlat.

 Konflikterna kan inte förstås eller hanteras isolerat och eftergiftspolitik leder enbart till eskalation. Därför krävs nu en bred palett av offensiva politiska åtgärder som Sverige, tillsammans med andra likasinnade länder i världen, bör driva igenom.

 Gentemot Ryssland måste EU och våra allierade se till att Ukraina har allt stöd som krävs för att vinna och att Ryssland förlorar kriget. Gentemot Kina krävs att vi stödjer demokratin Taiwan fullt ut samt säkerställer en bred förståelse kring det konkreta hot Kina utgör.

 Gentemot Iran måste det iranska revolutionsgardet, IRGC, terrorlistas och det folkliga motståndet i Iran stöttas på alla sätt som är möjliga. Vi kan återta initiativet, gå från en uppenbart misslyckad och tillbakalutad eftergiftspolitik, till en realistisk och värderingsstyrd demokratioffensiv. Kostnaderna kan bli betydande, men alternativet är krig efter krig och i förlängningen mycket högre kostnader. Fred och frihet i vår tid kommer bara om vi stoppar de makter som hellre vill se krig och diktatur.

 Ur SvD 2024-06-15