Blir världen fortfarande
bättre?
I mitten av 2010-talet blev Hans Rosling
världsberömd för sina hoppingivande presentationer av allt det som stadigt
blivit bättre i världen. Men hur har kurvorna sett ut sedan dess? Tittar man
närmare på statistiken finner man många lugnande fakta, men också orosmoln.
Blir världen fortfarande bättre? Frågan kan
verka konstig i en tid då det mesta tycks gå åt pipsvängen, men den är värd att
tas på allvar. Böcker om att det går utför med samhället och mänskligheten har
alltid kommit i en strid ström.
2010 kom den brittiske biologen och
vetenskapsjournalisten Matt Ridleys bok ”The
rational optimist: How prosperity evolves”. Den svenske författaren och
liberale samhällsdebattören Johan Norberg gav 2016 ut ”Progress: Ten reasons to
look forward to the future” (översatt till svenska som ”Framsteg” året därpå)
Mest känd är kanske "Factfulness. Tio knep som hjälper dig att förstå
världen” (på engelska med undertiteln ”Ten reasons we're wrong about the world
– and why things are better than you think”), av läkaren och
folkhälsoprofessorn Hans Rosling, postumt utgiven. Böckerna har alla ett
empiriskt anslag. "A tornado of evidence" lyder exempelvis
tidskriften The Economists omdöme om Norbergs ”Progress”.
Ytterst är det naturligtvis en fråga om
världen blir bättre, men de indikatorer som lyfts fram är i regel
okontroversiella. Få finner det problematiskt att fattigdom minskar samtidigt
som fred, tolerans och demokrati ökar. Statistiken kommer påfallande ofta från
olika FN-organisationer. Det betyder inte att det saknas mätfel, men det är i
grunden samma statistik som utvecklingsforskare över hela världen använder. En
annan gemensam nämnare för böckerna om hur världen blir bättre är att deras
författare arbetar i uppförsbacke och har avfärdats som naiva. Det är svårt att
förändra människors världsbild. De flesta är instinktivt pessimistiska om
världens utveckling. I Roslings bok är frustrationen särskilt tydlig. Trots
pedagogiska datavisualiseringar och Youtube-föreläsningar sedda av miljoner
mötte Rosling ofta okunnighet och slentrianmässiga hållningar även bland
högutbildade som dagligen arbetade med global utveckling. Medan Ridley och
Norberg är uttalade marknadsliberaler, sade sig Rosling bara förmedla fakta.
Han protesterade till och med mot etiketten optimist: ”Man är väl inte optimist
bara för att man vet att barnadödligheten de sista årtiondena sjunkit snabbare
i Bangladesh, Egypten och Brasilien än den någonsin gjort i Sverige. Roslings
opolitiska ansats gjorde honom svår att avfärda. Men intressant nog kan den
också ha bidragit till att det blev svårare för många att ta till sig hans
budskap.
Forskning
tyder nämligen på att människor som ska förmås att byta åsikt i viktiga frågor
kräver mer än fakta som visar att de har fel. Det behövs också en begriplig
förklaring till varför saker och ting förhåller sig annorlunda än de trodde. Det
må vara lätt att med statistik visa att världen blir bättre, men det är svårare
att övertygande förklara varför så är fallet.
Till skillnad från Rosling har Ridley och
Norberg i flera böcker presenterat ett sammanhållet narrativ kring vad den
positiva utvecklingen beror på: fria
marknader och skapande individer. Som
förklaringar till mänsklighetens framsteg räcker marknadsekonomi, ekonomisk
frihet och teknisk utveckling långt. Men det finns mönster som avviker från
den världsbilden. Välmående länder med hög ekonomisk frihet tenderar att också
ha höga skatter och stor välfärdsstat. Teknisk utveckling som förklaring till
att världen blir bättre väcker omedelbart frågor om var den tekniska
utvecklingen kommer från och vad som gör att tekniken används i goda syften.
Överambitiöst säger många, men likväl finns en
gemensam nämnare: människans dominans på
planeten beror på en enastående förmåga att samarbeta. Mänskliga samhällen
lyckas bättre när det finns institutioner som främjar samarbete. Förklaringen
är fullt förenlig med Norbergs och Ridleys marknadsvänlighet: den arbetsdelning
som växer fram i marknadsekonomin kan med fördel förstås som en form av samarbete.
Men även demokratin, rättsstaten och välfärdsstaten är institutioner som på
olika sätt främjar samarbete och därmed välståndsskapande.
Kanske skulle det vara lättare att få gehör
för idén om att världen blir bättre om utvecklingen förklaras som resultatet av
mänskligt samarbete. Ett större problem är förmodligen att världens utveckling
de senaste åren har gjort att tesen om att världen blir bättre ter sig daterad,
för att inte säga världsfrånvänd.
En global viruspandemi, fortsatt global
uppvärmning, flera krigsutbrott, inflationens återkomst och ett antal val med
populistiska framgångar runtom i världen har skapat en domedagskänsla i
nyhetsrapporteringen. Men är det något vi har lärt oss av Hans Rosling är det
att känslor ofta motsägs av fakta. I
de flesta fall finns det nu ytterligare tio års data för de mått och
indikatorer som Ridley, Norberg och Rosling lyfte fram. Vad ser vi om
tidsserierna förlängs? Flera mått fortsätter att förbättras i stabil takt.
Andelen av jordens befolkning med tillgång till dricksvatten ökar, från 66
procent 2010 till 73 procent 2022. Läskunnigheten likaså, 2022 var den högre än
någonsin: 87 procent. För män är siffran ännu högre, men könsklyftan minskar
med tiden.
Spädbarnsdödligheten
fortsätter att falla. Kurvan som visar global förväntad livslängd vid födseln
för jordens befolkning är fascinerande i sin enkelhet. Den har ökat från 47 år
1950 till 73 år 2023. Ökningen är påfallande stabil men det syns två hack i
kurvan, det ena större än det andra. Gör en paus i läsningen och testa dig
själv: vilka två händelser efter 1950 har orsakat markanta men tillfälliga fall
i den genomsnittliga livslängden på jorden?
Det senaste hacket var 2020 och orsakades av
coronapandemin. Det andra hacket är större och syns 1960 då Mao orsakade
massvält i Kina genom att socialisera jordbruket. I övrigt gäller att människor
dör vid allt högre åldrar och nyfödda jordbor förväntas leva allt längre.
Förväntad livslängd är inte den enda indikatorn som tog stryk under pandemin
för att sedan återhämta sig. Andelen av jordens befolkning som lever i absolut
fattigdom föll fram till 2020 då den ökade markant. Men mellan 2021 och 2024
föll den tillbaka.
Den senaste uppdateringen kom i våras och
visade att fattigdomen minskar oavsett om fattigdomsgränsen dras vid två, fyra
eller sju dollar om dagen. Världsbanken rapporterar även världens samlade BNP
per capita, rensad för inflationen. Denna ”bruttoplanetprodukt” föll 2020, men
hämtade sig snabbt och var 2023 den högsta någonsin. Mer glädjande är att allt
fler länder numera klarar av att kombinera växande BNP med minskande
koldioxidutsläpp, även när import och export beaktas. Trenden mot ökande
intelligens tycks hålla i sig, till stor del för att bättre kost främjar
hjärnans utveckling. Antalet mord per capita fortsätter att minska, både i
Europa och globalt. Årliga dödsfall i natur-katastrofer faller fortfarande.
Trenden att allt fler länder förbjuder etnisk
diskriminering i arbetslivet håller i sig. I ett läge när många suckar över
utvecklingen i USA kan det vara intressant att veta att andelen amerikaner som
accepterar äktenskap mellan vita och färgade har ökat oavbrutet sedan
mätningarna startade 1958. 2021 var siffran den högsta någonsin: 94 procent. Många
blir skeptiska och irriterade när statistik om att världen blir bättre radas
upp på detta vis.
Vad säger siffrorna egentligen? Har
indikatorerna valts ut för att passa ett visst narrativ, samtidigt som annan
statistik utvecklas betydligt mer problematiskt? För den läsare som känner sig
träffad har jag ett lugnande budskap: flera kurvor som pekade åt rätt håll för
ett eller två decennier sedan har stagnerat.
I flera avseende går det numera utför med
världen. Känns det bättre? Genomgången ovan är en delmängd av indikatorer som
jag valde ut 2017, när jag sammanfattade budskapet från Ridley, Norberg och
Rosling. Varför du har fel om nästan allt, men ändå inte vill ändra dig”. 19
punkter blev det, och så långt dataserierna då räckte var alla på väg åt rätt
håll. Nu är det annorlunda. Förekomsten av undernäring ökade under pandemin,
och där syns ännu ingen minskning i data. Förekomsten av barnarbete har slutat
att falla, och antalet väpnade konflikter i världen har ökat de senaste tio åren.
Fler konflikter betyder inte nödvändigtvis fler döda, men 2022 var tyvärr det
dödligaste året sedan 1980-talet. När data från 2023 och 2024 adderas kommer
det sannolikt inte att se bättre ut. Nedslående är även att andelen människor
som lever i demokrati är i fallande trend, och även om fler länder lyckas öka
BNP utan att släppa ut mer koldioxidutsläpp, går både total koldioxidhalt och
global medeltemperatur åt fel håll. Världen blir fortfarande rikare och
friskare, men den blir också varmare, mer våldsam och mindre demokratisk. Det
tråkiga med detta är att om våld och diktatur sprider sig, hotas de
institutioner som främjar mänskligt samarbete.
Då kommer ännu fler välståndskurvor att vända nedåt. 2020-talet blir nog ett sämre decennium för genren böcker om att världen blir bättre.
Andreas Bergh Välfärdsforskare vid Institutet för näringslivsforskning (IFN) och docent i nationalekonomi vid Lunds universitet - Ur SvD 2012-090-01 Kultur
OBS! PS. Överbefolkningsproblemet glöms även av i detta sammanhang.
Kolla även:
https://axiom1a.blogspot.com/2024/04/din-hjarna-ditt-sinne-eller-din.html
