måndag 11 juni 2018


Thomas Jefferson & Tripoli Piraterna

 Jag har läst boken "Thomas Jefferson and the Tripoli Pirates" (ISBN 9780143129431) och fick lära mig något nytt:
 USA:s första krig efter frihetskriget var inte 1812 års krig mot England utan Jeffersons krig mot Tripoli 1801 till 1804.

 England och Frankrike betalade varje år tribut till de nordafrikanska staterna (Marocko, Libyen, Tunisien och Algeriet) så att dessa stater inte skulle låta sina pirater kapa engelska och franska fartyg.
 När de Förenta Staterna bröt sig loss från Storbritannien upphörde USA:s handelsfartyg att vara skyddade av Englands avtal med de nordafrikanska staterna och deras piratskepp.
 Plötsligt var USA:s handelsflotta lovligt byte för de nordafrikanska piraterna. Varken George Washington eller John Adams försökte när de var USA:s första och andra presidenter att få stopp på dessa kapningar av amerikanska skepp eller förslavandet av amerikanska sjömän. Men Thomas Jefferson (USA:s tredje president) hade retat upp sig på detta redan innan han tillträdde som president (1801).
Den nya amerikanska flottans första befälhavare bad Tripolis muslimske ledare förklara hur de Nordafrikanska barbarstaterna kunde motiveras att "föra krig mot nationer som inte hade gjort dem någon ont"
 Svaret fick blodet i hans ådror att isas: Enligt den heliga boken - Koranen: "Alla nationer som inte har erkänt profeten var syndare, som det var de trognas rätt och plikt att plundra och förslava"  Kristna sjömän var helt enkelt, lovligt villebråd.

 Efter frihetskriget nedrustade den nya amerikanska nationen. USA hade ingen flotta. Jefferson insåg att det var nödvändigt för USA att bygga sig en flotta som var tillräckligt stark för att besegra och betvinga de nordafrikanska piratstaterna och vidtog genast åtgärder för att åstadkomma detta. Redan efter några år hade USA således en flotta bestående av ett dussin slagskepp och fregatter.
 Samtidigt skapades det som idag är US Marin Corps. Det var kanske inte så många individer (c:a ett dussin) tillhöriga US Marines som följde med USA:s flotta till Medelhavet i början på 1800-talet, men de var både modiga, hängivna, totalt lojala mot den nya nationen och mer än villiga att offra sina liv för saken.
 Den värsta ”piratstaten” regerades av en muslimsk arab (han var Tripolis ”dey”), som hade tagit makten över huvudstaden Tripoli genom att avsätta den rättmätige arvingen (hans äldre bror) och behålla broderns fru och barn som gisslan i Tripoli, medan brodern gömde sig som landsflykting i Egypten. En av de mest hängivna marinsoldaterna insåg att om de kunde få den landsflyktige brodern, Hamat, att liera sig med amerikanarna, kunde USA:s flotta och soldater hjälpa honom att bli återinsatt på tronen i Tripoli. Det skulle omedelbart förbättra USA:s position.
 Sagt och gjort – Han lyckades kontakta Hamat, som kunde mobilisera några hundra arabiska krigare och så inleddes marschen mot Tripoli – 10 amerikanska marinkårssoldater och hundratals arabiska kamelberidna krigare. De var tvungna att färdas över 50 mil genom öknen. Vattnet och maten började tryta, men marinkårssoldaterna lovade att USA:s flotta skulle möta dem med nya förnödenheter innan de anlände till det första mindre samhället de behövde inta.
 Innan karavanen anlänt till mötesplatsen spred sig oron bland de arabiska kamelryttarna. De oroade sig över om vatten och matförråden skulle räcka till dem alla. De bestämde sig för att plundra mat- och vattenförråden. Tio amerikanska marinkårssoldaterna ställde sig framför förråden och gav inte vika med en enda tum när de upproriska araberna närmade sig förråden. Det fick araberna att dra sig tillbaka. Några araber gav sig iväg. De flesta lugnade ner sig. Karavanen kunde fortsätta sin marsch.
 När karavanen anlände till mötesplatsen såg man inte skymten av något fartyg med förnödenheter. Oron spred sig återigen bland araberna.
 Marinkårssoldaterna lugnade ner dem och informerade dem om att en ordentlig brasa skulle tändas på ett intilliggande berg. När natten föll på tändes brasan. På morgonen ankrade fartyget med förnödenheter upp på redden.
 Med förnyade vattenförråd och proviant fortsatte den lilla armén mot den första byn, som enkelt intogs.
 Under tiden som karavanen färdats genom öknen, hade den kapten som bar ansvaret för USA:s Medelhavsflotta försökt köpa loss de amerikanska förslavade sjömännen. Men ”deyen” hade begärt en alldeles för hög lösensumma, så kapten kunde inte skörda någon ära för att ha löst situationen. Kaptenen var väldigt mån om att just han skulle föräras och hedras för att ha slutit fred med piraterna". 
 Så snart marinkårssoldaterna och Hamats arabiska krigare lyckats inta byn spred sig ryktet att en beriden styrka med araber och amerikanska marinkårssoldater var på väg mot Tripoli, för att avsätta den sittande ”deyen” och återinsätta den rättmätiga tronarvingen på sin tron.
 Så nu blev ”deyen” väldigt ängslig och plötsligt mycket villig att förhandla om lösensumman, för att frige de amerikanska sjömännen. ”Deyen” och kapten kom överens om en summa som endast var 20 % av den ursprungliga lösensumman och ett fredsavtal mellan Tripoli och USA undertecknades.
 När den hängivna ledaren för marinkårssoldaterna, som kämpat sig fram genom öknen, fick reda på att kapten försigkommet honom ilsknade han till. Han hade minsann inte tänkt betala en enda dollar för att få sina landsmän frigivna. Det hade han redan kommit överens med Hamat om.
 Så småningom nådde informationen om händelsernas utveckling i Nordafrika fram till USA:s regering. Det stod snart klart vem som borde få äran för att piraternas hemländer besegrats (övriga Nordafrikanska pirat hemländer insåg att det var läge att sluta fred med USA och upphöra att trakassera amerikanska skepp och besättningar). De patriotiska marinkårs soldaterna nöjde sig inte med att de stater i Nordafrika som bedrev piratverksamhet och förslavade sjömän från kristna länder, frigav amerikanska förslavade sjömän. De krävde att alla kristna länders sjömän skulle friges och att alla handelsfartyg från kristna länder skulle tillåtas färdas utanför Nordafrikas kuster utan att attackeras och plundras.
 Så blev det också. Marinkåren fick som den ville, men lösensumman gick inte att få tillbaka.
 USA:s flotta var betydligt mindre än både Englands och Frankrikes flottor. Men det var USA:s flotta och USA:s marinkår som såg till att avbryta de Nordafrikanska ländernas plundrande av kristna handelsfartyg.
 Detta osjälviska agerande till förmån för de "kristna länderna" gjorde att respekten för den nyblivna nationen växte. 
 Genom att USA gick i krig mot de muslimska piratländerna skapades både den flotta och den marinkår, som senare gjorde det möjligt för USA att besegra Storbritannien i det krig som inleddes år 1812.
 USA:s marinkår har därefter utfört den ena hjältemodiga insatsen efter den andra i de krig som USA senare dragits in i. Att det första kriget som USA utkämpade under President Jeffersons ledning har glömts bort av de flesta historiker är inte så underligt, eftersom världens fokus då riktades mot det som hände i Europa under Napoleonkrigen.
 Men Jefferson var ingen vek president.
 Jefferson visade ju redan när han bröt mot nästan alla regler om vilka befogenheter han hade som president, när han köpte loss ”Louisiana territoriet” från Napoleons Frankrike.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar