Elbert Hubbards "Budskap till Garcia"

 ELBERT HUBBARD skrev sin klassiska uppsats, "Ett budskap till Garcia" på en timme efter ett samtal med sin familj vid middagsbordet . Under middagen hävdade Hubbards son, Bert, att de spanska-amerikanska krigens (1898) sanna hjälte var Rowan - en budbärare som utmanade ödet när han överlämnade ett budskap bakom fiendens linjer till Garcia, som var ledare för upprorsmakarna.

 Uppsatsen publicerades ursprungligen i Hubbards tidskrift - The Philistine - i februari 1899. Inspirerad av budskapet bad George Daniels från New York Central Railroad om tillstånd att skriva ut och distribuera 500 000 exemplar. Prins Hilakoff, direktör för ryska järnvägar, läste en av Daniels alster och lät översätta det till ryska. ”Ett budskap till Garcia” distribuerades till alla hans anställda vid järnvägen.

 Den ryska militären hakade på: varje rysk soldat som skickades till japanska fronten fick en kopia. Japanerna hittade essän hos en av de ryska fångarna. Därefter översattes den till japanska. På order av Mikado fick varje medlem av den japanska regeringen en kopia. Med hjälp av en senare kopia, daterad 1913, distribuerades den sedan till de flesta medlemmarna av Förenta staterna flotta strax innan det första världskriget bröt ut.

 I slutändan publicerades fyrtio miljoner exemplar av ”Ett budskap till Garcia”.

Ett budskap till Garcia

 Under hela detta kubanska krig finns det en man som lyser som en klar sol ur mina minnen. När kriget bröt ut mellan Spanien och USA, blev det plösligt väldigt nödvändigt att kommunicera snabbt med oppositionsledaren, Garcia. Han befann sig någonstans på Kuba, men ingen visste var. Han kunde varken nås med post eller telegraf. Presidenten måste få över sitt budskap och säkerställa deras samarbete, och det måste ske snabbt.

 Vad göra? Någon informerade presidenten: "Det finns en man vid namn Rowan som kan leta reda på Garcia åt dig. Han om någon klarar av en sådan uppgift."

 Man lät skicka efter Rowan. Brevet som skulle levereras till Garcia överlämnades. Hur bar sig "mannen med namnet Rowan" åt för att överlämna brevet? Han förseglade det i en vattentät påse, och band fast det över bröstkorgen. Fyra dagar senare steg han iland på  Kuba mitt i natten från en öppen båt, försvann in i djungeln och tre veckor senare kom han ut på andra sidan ön. Han hade korsat fientligt land till fots och överlämnat brevet till Garcia. Hur han bar sig åt kan jag inte berätta i detalj.

 Poängen jag vill göra är: McKinley gav Rowan ett brev att levereras till Garcia. Rowan tog brevet och frågade inte, "Var i Herrans namn befinner han sig?"

 Sådana män borde det göras statyer av som borde placeras på varje högskola i landet. Det är inte i första hand teoretiska studier unga män behöver eller instruktioner om än det ena eller det andra. Det är endast genom att stärka dem i anden, som de kommer att utföra underverk. Att lojalt utföra de uppdrag man får. Att agera snabbt och effektivt, att koncentrera sin energi på att utföra sin uppgift - "leverera budskapet till Garcia!"

 General Garcia är idag för länge sedan död och begraven. Men det finns andra Garcias.  Alla som har försökt att sköta företag där många händer behövdes, har någon gång förfärats av den genomsnittliga människans bristande insiktsfullhet - oförmågan eller oviljan att koncentrera sig på en uppgift och sedan utföra den. Meningslös hjälp, dum ouppmärksamhet, slarvig likgiltighet och halvhjärtade försök verkar vara regel snarare än undantag.

 Ingen man når framgång, om han inte kämpar eller övertygar andra män att hjälpa honom. Kanske kan han få Gud att i sin godhet servera några mirakel och skicka honom en Ljusets ängel som assistent.

 Du som läser detta varsågod och pröva det här: När du sitter på ditt kontor tillsammans med några medarbetare. Be någon av dem: "Kan du vara så vänlig att se efter i ett uppslagsverk och sedan skriva ett kort memorandum om Corregios liv."

 Kommer medarbetaren då att tyst säga, "Javisst" och sedan gå och utföra uppgiften?

 Jag kan slå vad om att det kommer han inte att göra. Han kommer nog att titta snett på dig och fråga en eller flera av följande frågor:

 Vem var han?

 Vilket uppslagsverk?

 Var finns uppslagsverket?

 Ingår det i mina anställningsuppgifter?

 Varför kan inte Charlie göra det istället?

 Är det bråttom?

 Ska jag inte bara hämta boken åt dig, så att du själv kan se efter?

 Och jag slår vad om tio till ett att efter det att du har svarat på frågorna och förklarat hur man hittar informationen, och varför du vill ha den, kommer medarbetaren att be någon av de andra medarbetarna att hjälpa honom att ”hitta Garcia” – för att sedan komma tillbaka och berätta att det inte finns någon sådan man. Självklart riskerar jag att förlora min insats, men enligt sannolikhets lagen kommer jag inte att göra det.

 Om du nu är klok, kommer du inte att förklara för din "assistent" att Corregio finns under bokstaven C och inte under K. Du kommer istället att med ett leende säga "Bry dig inte" och själv gå och slå upp informationen.

 Och denna oförmåga att agera självständigt, den här moraliska dumheten, denna viljelöshet och svaghet, denna ovillighet att med gott mod uppfatta och uppfylla är det som kan undanröja hotet om att ren och skär socialism skall ta över någon gång i framtiden.

 Om män inte kommer att agera självständigt, vad skall då hända när fördelarna av att anstränga sig huvudsakligen sprids till alla andra (socialism)?

 Annonsera efter en stenograf, och nio av tio som ansöker kan varken stava eller punktera - och tycker att det är onödigt. – Kan sådana skriva brev till Garcia?

 "Ser du bokföraren?" frågade förmannen på en stor fabrik, vänd mot mig.

 "Ja, vad är det med honom?"

 "Jo, han är en bra revisor, men om jag skulle skicka honom till stan på ett ärende, så skulle han nog kunna utföra ärendet OK, men han skulle förmodligen stanna till vid fyra barer på vägen, och när han kom till huvudgatan, skulle han ha glömt sitt ärende."

 Hur skulle man kunna anförtro sådana män att överföra budskap till Garcia?

 Det skrevs nyligen mycket blödande hjärtan sympati om de lågavlönade arbetarna på ”utnyttja invandrare bolaget” och "hemlösa luffare som söker anständigt arbete" och det åtföljs oftast av många fördömande ord om de män som har makten att anställa.

 Ingenting sägs om den arbetsgivare som åldras i förtid när han förgäves försöker få ”kan-aldrig-göra-något-gediget-individer” att sköta sitt arbete och hans tålmodiga strävan med "hjälpare", som inte gör något annat än slöar så fort han vänder ryggen till.

 I butiker och fabriker äger en ständig utrensningsprocess rum. Arbetsgivare avskedar hela tiden "hjälpare" som har visat sig oförmögna att främja företagets intressen och anställer ersättare. Oavsett hur bra tiderna är, fortsätter denna gallring oavsett om det är dåliga eller goda tider. Den enda skillnaden om det råder arbetskraftsbrist, är att denna sortering görs finare - men det är alltid de inkompetenta och värdelösa som får gå. Det är Darwins ”överlevande för de bäst anpassade”. Självintresset uppmanar varje arbetsgivare att behålla de bästa - de som kan överföra ett budskap till Garcia.

 Jag känner en man med riktigt strålande egenskaper som inte har förmågan att sköta ett eget företag, och som samtidigt är helt värdelös för andra, genom att han hela tiden misstänker att hans arbetsgivare förtrycker eller har för avsikt att förtrycka honom. Han kan inte ge order, och han kan inte ta emot en order. Skulle man erbjuda honom att leverera ett budskap till Garcia, skulle hans svar troligen vara "Gör det själv."

 En kväll söker den här mannen arbete, vinden tar tag i hans slitna rock. Ingen som känner honom vågar anställa honom. Han är ökänd som uppviglare. Han är oresonabel och det enda som imponerar på honom är tåjärnet på en känga i storlek 44.

 Självklart inser jag att en så moraliskt deformerad människa förtjänar medlidande i lika hög grad som en fysisk krympling. Men om du tycker synd om honom, låt oss även gjuta en tår över de män som kämpar för att driva bra företag, de vars arbetstid inte är tar slut när klockan slår fem och vars hår snabbt blir grått i kampen för att sköta företaget mitt bland all slapp likgiltighet, vanlig okunnighet och den hjärtlösa otacksamhet som, om det inte vore för deras företag, så skulle de vara både hungriga och hemlösa.

 Har jag uttryckt mig alltför ensidigt? Det är väl möjligt! Men när hela världen är försänkt i dvala vill jag uttrycka min sympati för de män som når framgång - de män som, trots de svåra oddsen, har lyckats kontrollera sina medmänniskor och när de har nått framgång upptäcker att det inte låg något annat värde i det än mat och husrum.

 Jag har levererat matlådor och arbetat för dagslön. Jag har också varit arbetsgivare och jag vet att det finns något att säga från båda sidor. Det finns i själva verket ingen skönhet i fattigdom. Trasor är ingen bra reklam. Alla arbetsgivare är inte giriga eller högfärdiga. Alla fattiga är inte dygdemönster.

 Jag beundrar den man som sköter sitt jobb när "chefen" är borta och även när han är hemma. Och den man som, när han får uppdraget att överlämna ett brev till Garcia, tyst tar emot brevet utan att ställa idiotiska frågor och utan dolda avsikter att dumpa det i närmaste papperskorg eller att göra något annat än leverera det. Sådana män blir aldrig "avskedade" och går inte heller i strejk för högre löner.

 Civilisationen är ett enda långt angeläget sökande efter just sådana individer. Allt som sådana män frågar om kommer att beviljas. De är så sällsynta att ingen arbetsgivare har råd att låta dem gå och allt mindre avskeda dem. Sådana män är önskvärda i varje stad, samhälle eller by – på varje kontor, verkstad, förråd eller fabrik. Världen skriker efter dem. De behövs och de behövs verkligen – de män som kan leverera ett budskap till Garcia.

Todde

 Kolla även: http://axiom1a.blogspot.se/2015/10/befolkningsexplosionen-planetens.html