Eliternas ansvar för demokratin
Dagens (21/10 2017) ledare i SvD var (min åsikt) väldigt välskriven och nyanserad.
Varsågod:
Eliternas exit. Det var temat för en konferens
i regi av Stiftelsen Fritt Näringsliv som nyligen samlade ett urval från det
som skulle kunna kallas borgerlig elit – politiker, opinionsbildare,
journalister och företrädare för olika organisationer. Så vad handlade det om –
vem lämnar vad?
Att
en ansenlig del av medborgarna har upplevt att deras missnöje inte har mötts av
eliterna på något tillfredsställande sätt, är skälet till att den gamla
vänster-höger-skalan med dess bärande pelare i form av stora social-
demokratiska och konservativa partier, har utmanats i flera av västvärldens
demokratier. Alla partier är naturligtvis i någon mån populistiska – de säger
sig vilja företräda folket, och presenterar inte sällan otillräckliga och
förment enkla lösningar på komplexa problem.
Men till skillnad från etablerade partier kan
de nytillkomna eller ombildade anföra att de inte är belastade eliter – en
konkurrenssärskiljande fördel som förde Miljöpartiet in i riksdagen 1988 och
Sverigedemokraterna 2010. Emmanuel Macrons parti La République En Marche
är ett annat exempel; det bildades 2016 – bara ett år senare tog Macron plats
som president i Élyséepalatset.
Så folket både klagar och, med det utrymme
demokratin medger, byter ut sin motpart i staten. Somliga medborgare löser sina
upplevda problem själva genom andra exitstrategier; grannsamverkan för
säkerhet, inbrottslarm och privata sjukvårdsförsäkringar.
Andra söker sig till parallellsamhällenas alternativa
rättskipning och normer. Och eliterna – vad händer med dem?
Ska man tro Alexander Bard befinner vi oss mitt
i ett dramatiskt skifte där teknologin återigen driver fram nya maktstrukturer
födda ur kaos; sist det hände nåddes kulmen 1789. Men de dagar då folket helt släppte fördämningarna och
bokstavligen högg huvudet av makten var bara crescendot på den verkliga
förändring i människors liv som tryckkonsten medförde; ord och vetenskap blev
tillgängliga för folket – den verkliga revolutionen bakom den som i
historieböckerna kallas den franska.
Nu
är det inte längre i det kungliga hovet makten främst huserar; men de nutida
eliterna är lika störda av de krafter som satts i rörelse hos folket och som
inte går att kontrollera. Internetrevolutionen märks redan i det högljudda
bruset utanför slotten, och i den elit jag själv verkar, rynkar vi våra pudrade
näsor inför vulgära och ociviliserade uttryck i sociala och alternativa medier.
Ja, det är både tillspetsat och förenklat. Men
kanske med ett korn av sanning?
Franska
revolutionen var Kulmen på en teknologirevolution som gav folket kunskap och
upplysning.
För det faktum att medieeliten stod som en
enda förvånad hen efter den brittiska folkomröstningen och det amerikanska
presidentvalet, säger oss att det fanns en oförmåga att se det som var på gång
och rörde sig bland folket. Medan det pågick stod vi och diskuterade om man ska
säga bröd eller bakelser, om det ena ordvalet symboliserar klassförakt och om
det andra möjligen kunde gynna SD.
Det
är ett problem för hela samhället när eliterna inte förmår se (annat än med
möjligen förakt) perspektiven hos dem som befinner sig någon helt annanstans,
och som har en helt annan upplevelse av exempelvis globalisering,
digitalisering eller invandring. Och
när eliterna upplevs göra en exit från relationen till folket, oavsett om det
handlar om nedlagd offentlig service,
ett rättssamhälle som sviker, eller en moraliserande ton i medierna, bör man
inte förvånas om folket väljer en annan strategi för missnöjet än lojalitet.
Jag är inte dystopiskt lagd, och tror heller
inte att det finns någon förut-bestämmelse i samhällsutvecklingen. Jag tror att
demokratin kan klara dessa utmaningar. Men de eliter som politiken och
journalistiken utgör behöver bestå proven som nu ställs; dels att förstå att de
är eliter, dels att acceptera det ansvar som följer med att utgöra dem.
Ett
gott och tillitsfullt demokratiskt samhälle bygger på att det finns eliter som
det går att känna respekt för. Där
man vet att ämbetsmän är oförvitliga, lagens företrädare är färgblinda och de
folkvalda ickekorrupta. Där nyhets-medierna rapporterar objektivt och
konsekvensneutralt. Att samhällssystemet
bygger på meritokrati och inte börd. Det är eliternas ansvar. Misslyckas vi
med att skydda dessa värden, förtjänar vi att kastas ut ur slottet.
Tove
Lifvendahl är politisk chefredaktör. tove.lifvendahl@svd.se
Artikeln i original finns på:
