Vår planets allvarligaste och mest grundläggande problem som orsakar så många andra problem är överbefolkning och befolkningsexplosion.

 Följande artikel kan vara läsvärd:

Borde vi inte försöka bli lite färre?

 Kan vi – och borde vi i så fall – reglera jordens befolkning för att minska fattigdom, lidande och trycket mot våra ekosystem? Frågan om befolkningsbegränsning och familjeplanering har diskuterats ­åtminstone sedan 1700-talet men tas fortfarande inte riktigt på allvar.

 Tänk er följande nyhet: ”FN:s långvariga förhandlingar har krönts med framgång i Paris. Ett bindande avtal om ­begränsning av befolkningen har ­undertecknats av nästan alla länder. Avtalet innebär att befolknings­ökningen sannolikt upphör 2050, och ett framtida mål om 6 miljarder människor. Forskare bedömer att detta avtal är lika viktigt för miljö och människor som klimatavtalet.”

 Ouppnåeligt? Onödigt? I många länder minskar ju befolkningen och den globala ökningstakten minskar – den är nu 1 procent, mot till exempel 1,8 procent år 1975. Sant, men 1975 ledde ökningstakten till 72 miljoner fler människor per år; i dag leder den till 73 miljoner fler per år. Men människor får det ju bättre! Ja, andelen som får det bättre ökar i en rad länder, men närmare 1 miljard lever under fattigdomsgränsen. Ökat välstånd höjer konsumtionen och leder till ett allt hårdare tryck på ekosystemen som försörjer oss – effekter på miljön bestäms i stor utsträckning av antalet människor gånger deras resursförbrukning. Och kommande klimatförändringar, krig, sjukdomar, naturkatastrofer och resursbrist slår hårdare, och innebär mer lidande, ju fler vi är.

 FN:s uppjusterade befolkningsprognos i juli uppmärksammades knappt i medierna. Vi är 7,4 miljarder, förväntas vara 9,7 miljarder år 2050, och 11,2 miljarder år 2100. Mest ökar befolkningen i delar av Afrika, Indien, Pakistan och Indonesien, men Centraleuropa har generellt högre befolknings­täthet än Afrika. I flera länder nära Europa har befolkningen ökat starkt; i torra, ofruktbara länder som Syrien, Saudiarabien och Jemen från 8–10 miljoner år 1980 till 23–29 miljoner per land 2013. Den nuvarande globala fertiliteten är 2,37 barn per kvinna. En beräkning visar att om den skulle sänkas till 2,0 barn från 2020, så skulle vi föda 777 miljoner färre människor fram till 2050, jämfört med oförändrad fertilitet.X

 ”Sex miljoner människor svälter i Jemen” rapporterade SvD i somras. Om man anser att färre utsatta och svältande människor vore ett humanitärt framsteg, så är inte bara världens ojämna resurs­fördelning relevant, utan även befolkningsfrågan. Fördelningen av resurser är ofta i fokus, medan den globala populationsökningen i dag får mycket lite uppmärksamhet.

 Vilka förslag finns kring hur befolkningen skulle kunna begränsas? Prästen och nationalekonomen Thomas Malthus (1766–1834) blev känd genom sin ”En avhandling om befolkningslagen” där han varnade för att befolkningen växer snabbare än resurserna. Han förespråkade utbildning och att kvinnor skulle föda barn vid högre ålder. Detta spår, familjeplanering, har sedan löpt på fram till våra ­dagar. En lättläst bok på svenska är ”Om befolkningsfrågan och debatten kring denna”, sammanställd av Georg Borgström, svensk biolog (från 1956 professor i USA). Han studerade under 50- och 60-talet svält och livsmedelsförsörjning – hans bok ”The hungry planet” översattes till åtta språk och Borgström framhöll behovet av befolknings­kontroll.

 Uppfinningar och industriell revolution medförde på 1800-talet och början av 1900-talet effektivare livsmedelsproduktion, något som inte Malthus förutsåg. Den globala befolkningen steg vid denna tid också rätt sakta. Vi blev 2 miljarder i början av 30-talet (osäkra siffror). Från cirka 1950 stiger befolkningskurvan brant uppåt, tidvis med en årlig ökning på över 2 procent, och billig olja smörjer ekonomin globalt. Mest ökar befolkningen i icke-industrialiserade länder, medan konsumtionen per capita ökar markant i industrialiserade länder och starkt bidrar till dagens globala miljöproblem.

 Kenneth Boulding (1910–1993), en vidsynt professor i ekonomi, presenterade i boken ”The meaning of the twentieth century” (1964) ett minst sagt originellt förslag. Han utgick från födelsetal som skulle kunna ge en framtida stabil population, med exemplet 2,2 barn per kvinna. Varje nyfödd kvinna till­delas rätt till ”födselenheter” (män kan också inkluderas) på en marknad där rätter kan köpas eller säljas. Det innebär att de som vill ha många barn måste köpa extra enheter i systemet, medan de som vill ha få eller inga barn kan tjäna extra pengar.

 David de la Croix och Axel Gosseries analyserade 2009 idén i en avancerad matematisk modell, där de inkluderade länder med både växande och krympande befolkning och sökte en global jämvikt. De fann stöd för att befolkningskontroll à la Boulding skulle kunna fungera på global nivå – och under vissa förutsättningar även gynna global ekonomisk rättvisa och utbildning, som också modellerades. Då Bouldings bok trycktes om 1988 höll han i ett förord fast vid sina idéer, i ett delvis mörkt perspektiv. Det ljus han såg var främst miljörörelsen, ”vars kärn­budskap inkluderar kärleken till variation och till denna märkvärdiga och vackra planet”.

 Under 60-talet debatterades befolkningsökningen intensivt – olika skolor såg den som ett stort problem, ett icke-problem, eller fördelaktig genom att innovation och ny teknik skulle gynnas. Mest kända för befolkningskontroll blev Anne och Paul Ehrlich. I boken ”Befolkningsexplosionen” (1968) föreslår de att USA, givet sin stora konsumtion, borde agera som ett föredöme för andra länder. Ekonomiska stöd föreslogs minska ju fler barn en familj fick. De föreslog också särskild skatt för barnsängar, blöjor med mera, utom för mindre ­bemedlade.

 Genom att göra det kostsamt att ha många barn skulle familjestorleken kunna minska, menade ­paret Ehrlich. De föreslog vidare aborträttigheter för kvinnor, att adoption skulle stödjas ekonomiskt, att män som steriliserades efter att de fått två barn kunde få pris, att preventivmedel skulle utnyttjas mer, undervisning, och ytterligare saker.

 En kontroversiell fråga i diskussionen var rika länders stöd till fattiga länder och svält där. Om de länderna fick stöd i form av livsmedel och andra resurser, så menade man att befolkningen kunde öka där, med ökande svält som följd om inte krav ställdes på familjeplanering (bistånd med betingade krav). Vid denna tid ökade livsmedelsproduktionen (”Den gröna revolutionen”) och befolkningsproblemet viftades bort. I dag är situationen annorlunda, med ansträngd livsmedelsproduktion och klimatförändringar.

 Under efterföljande årtionden förbättrades kvinnors ställning i flera länder. De födde färre barn i rika länder med ökat kvinnligt självbestämmande, men nu kom mångkultur alltmer i fokus. Det mångkulturella USA som beskrivs och kritiseras liknar Sverige 20 år senare.

 Hardin framhöll starkt begränsad migration mellan länder som viktig för att kontrollera vår världs­population. Länder skulle kunna tävla i att vara före­dömen vad gäller befolkningsreglering och miljö, ungefär så som de tävlar i sport, forskning med mera. Hårt kontrollerade gränser förutsätter internationellt bistånd vid katastrofer och krig, men Hardin menade att befolkningsreglering ska ingå i biståndet.

 I dag hävdas ofta att tillskott av yngre behövs i länder med åldrande befolkning och låg nativitet, vilket skulle kunna lösas med invandring. Demografer tonar ned problemen med åldrande befolkning. De noterar att fenomenet funnits länge och hanterats i England. I ”Population: Introduction to concepts and issues” (2012), skriver John Weeks att invandring i dag inte är en generell lösning på problemet med åldrande befolkning, ibland kan den i stället orsaka sociala problem.

 Klimatavtal kan grundas på avgifter för att släppa ut koldioxid. Detta kan slå mot fattiga länder, på väg att utvecklas. Samtidigt slår klimatförändringarna hårdast mot fattiga länder med ökande befolkning, vilket ökar orättvisorna. I klimatmodeller förutsätts i regel befolkningen öka enligt FN:s prognos, men sociologen Monica Das Gupta redovisade en positiv effekt av befolkningskontroll i en modell med FN-prognosen för 2005–2055. Matproduktionen skulle där behöva öka 64 procent fram till 2055, men om befolkningen hade legat kvar på 2005 års nivå så skulle produktionen bara behöva öka 25 procent (på grund av ökande global konsumtion per capita). Inräknas klimatförsämringen, så måste matproduktionen öka väsentligt mer. Monica Das Gupta redovisar en rad studier som tyder på att ­familjeplanering effektivt kan reducera födelsetal i utvecklingsländer.

 Tvingande familjeplanering har förekommit i diktaturer som Kina (sedan 1970) och Iran (under cirka 15 år, fram till 2006), och i Indien genomfördes på 70-talet omfattande tvångssterilisering av män – i dag en brottslig handling. Vilka förhållanden, och vilken policy krävs för att få befolknings­kontroll att fungera i demokratier? Och skulle ­inledningens tänkta internationella avtal kunna bli möjligt? Malthus och hans efterföljare framhåller att åtgärder för att begränsa befolkningen syftar till att minska omfattande mänskligt lidande och samtidigt värna ekosystem. Ett citat ur Bouldings bok från 1964 tycks vara giltigt än i dag: ”Det finns ett behov att avsätta substantiell tankeverksamhet för detta problem, vilket vi inte gör.”

 Artikeln är skriven av Frank Götmark är professor i ekologi vid Göteborgs universitet och publicerades i SvD den 16/11 2015

 Kolla gärna även:

http://axiom1a.blogspot.se/2015/10/fosfor-ett-av-mansklighetens-storsta.html