Vår planets allvarligaste och mest grundläggande problem som orsakar så många andra problem är överbefolkning och befolkningsexplosion.
Följande artikel kan vara läsvärd:
Borde vi inte försöka bli lite färre?
Kan vi – och borde
vi i så fall – reglera jordens befolkning för att minska fattigdom, lidande och
trycket mot våra ekosystem? Frågan om befolkningsbegränsning och
familjeplanering har diskuterats åtminstone sedan 1700-talet men tas
fortfarande inte riktigt på allvar.
Tänk er följande nyhet: ”FN:s
långvariga förhandlingar har krönts med framgång i Paris. Ett bindande avtal om
begränsning av befolkningen har undertecknats av nästan alla länder. Avtalet
innebär att befolkningsökningen sannolikt upphör 2050, och ett framtida mål om
6 miljarder människor. Forskare bedömer att detta avtal är lika viktigt för
miljö och människor som klimatavtalet.”
Ouppnåeligt?
Onödigt? I många länder minskar ju befolkningen och den globala ökningstakten
minskar – den är nu 1 procent, mot till exempel 1,8 procent år 1975. Sant, men
1975 ledde ökningstakten till 72 miljoner fler människor per år; i dag leder
den till 73 miljoner fler per år. Men människor får det ju bättre! Ja, andelen
som får det bättre ökar i en rad länder, men närmare 1 miljard lever under
fattigdomsgränsen. Ökat välstånd höjer konsumtionen och leder till ett allt
hårdare tryck på ekosystemen som försörjer oss – effekter på miljön bestäms i
stor utsträckning av antalet människor gånger deras resursförbrukning. Och
kommande klimatförändringar, krig, sjukdomar, naturkatastrofer och resursbrist
slår hårdare, och innebär mer lidande, ju fler vi är.
FN:s uppjusterade befolkningsprognos i
juli uppmärksammades knappt i medierna. Vi är 7,4 miljarder, förväntas vara 9,7
miljarder år 2050, och 11,2 miljarder år 2100. Mest ökar befolkningen i delar
av Afrika, Indien, Pakistan och Indonesien, men Centraleuropa har generellt
högre befolkningstäthet än Afrika. I flera länder nära Europa har befolkningen
ökat starkt; i torra, ofruktbara länder som Syrien, Saudiarabien och Jemen från
8–10 miljoner år 1980 till 23–29 miljoner per land 2013. Den nuvarande globala
fertiliteten är 2,37 barn per kvinna. En beräkning visar att om den skulle sänkas
till 2,0 barn från 2020, så skulle vi föda 777 miljoner färre människor fram
till 2050, jämfört med oförändrad fertilitet.
”Sex miljoner
människor svälter i Jemen” rapporterade
SvD i somras. Om man anser att färre utsatta och svältande människor vore
ett humanitärt framsteg, så är inte bara världens ojämna resursfördelning
relevant, utan även befolkningsfrågan. Fördelningen av resurser är ofta i
fokus, medan den globala populationsökningen i dag får mycket lite
uppmärksamhet.
Vilka förslag finns
kring hur befolkningen skulle kunna begränsas? Prästen och nationalekonomen
Thomas Malthus (1766–1834) blev känd genom sin ”En avhandling om
befolkningslagen” där han varnade för att befolkningen växer snabbare än
resurserna. Han förespråkade utbildning och att kvinnor skulle föda barn vid
högre ålder. Detta spår, familjeplanering, har sedan löpt på fram till våra dagar.
En lättläst bok på svenska är ”Om befolkningsfrågan och debatten kring denna”,
sammanställd av Georg Borgström, svensk biolog (från 1956 professor i USA). Han
studerade under 50- och 60-talet svält och livsmedelsförsörjning – hans bok
”The hungry planet” översattes till åtta språk och Borgström framhöll behovet
av befolkningskontroll.
Uppfinningar och
industriell revolution medförde på 1800-talet och början av 1900-talet
effektivare livsmedelsproduktion, något som inte Malthus förutsåg. Den globala
befolkningen steg vid denna tid också rätt sakta. Vi blev 2 miljarder i början
av 30-talet (osäkra siffror). Från cirka 1950 stiger befolkningskurvan brant
uppåt, tidvis med en årlig ökning på över 2 procent, och billig olja smörjer
ekonomin globalt. Mest ökar befolkningen i icke-industrialiserade länder, medan
konsumtionen per capita ökar markant i industrialiserade länder och starkt
bidrar till dagens globala miljöproblem.
Kenneth Boulding
(1910–1993), en vidsynt professor i ekonomi, presenterade i boken ”The meaning
of the twentieth century” (1964) ett minst sagt originellt förslag. Han utgick
från födelsetal som skulle kunna ge en framtida stabil population, med exemplet
2,2 barn per kvinna. Varje nyfödd kvinna tilldelas rätt till ”födselenheter”
(män kan också inkluderas) på en marknad där rätter kan köpas eller säljas. Det
innebär att de som vill ha många barn måste köpa extra enheter i systemet,
medan de som vill ha få eller inga barn kan tjäna extra pengar.
David de la Croix
och Axel Gosseries analyserade 2009 idén i en avancerad matematisk modell, där
de inkluderade länder med både växande och krympande befolkning och sökte en
global jämvikt. De fann stöd för att befolkningskontroll à la Boulding skulle
kunna fungera på global nivå – och under vissa förutsättningar även gynna
global ekonomisk rättvisa och utbildning, som också modellerades. Då Bouldings
bok trycktes om 1988 höll han i ett förord fast vid sina idéer, i ett delvis
mörkt perspektiv. Det ljus han såg var främst miljörörelsen, ”vars kärnbudskap
inkluderar kärleken till variation och till denna märkvärdiga och vackra
planet”.
Under 60-talet
debatterades befolkningsökningen intensivt – olika skolor såg den som ett stort
problem, ett icke-problem, eller fördelaktig genom att innovation och ny teknik
skulle gynnas. Mest kända för befolkningskontroll blev Anne och Paul Ehrlich. I
boken ”Befolkningsexplosionen” (1968) föreslår de att USA, givet sin stora konsumtion,
borde agera som ett föredöme för andra länder. Ekonomiska stöd föreslogs minska
ju fler barn en familj fick. De föreslog också särskild skatt för barnsängar,
blöjor med mera, utom för mindre bemedlade.
Genom att göra det
kostsamt att ha många barn skulle familjestorleken kunna minska, menade paret
Ehrlich. De föreslog vidare aborträttigheter för kvinnor, att adoption skulle
stödjas ekonomiskt, att män som steriliserades efter att de fått två barn kunde
få pris, att preventivmedel skulle utnyttjas mer, undervisning, och ytterligare
saker.
En
kontroversiell fråga i diskussionen var rika länders stöd till fattiga länder
och svält där. Om de länderna fick stöd i form av livsmedel och andra resurser,
så menade man att befolkningen kunde öka där, med ökande svält som följd om
inte krav ställdes på familjeplanering (bistånd med betingade krav). Vid denna
tid ökade livsmedelsproduktionen (”Den gröna revolutionen”) och
befolkningsproblemet viftades bort. I dag är situationen annorlunda, med
ansträngd livsmedelsproduktion och klimatförändringar.
Under efterföljande
årtionden förbättrades kvinnors ställning i flera länder. De födde färre barn i
rika länder med ökat kvinnligt självbestämmande, men nu kom mångkultur alltmer
i fokus. Det mångkulturella USA som beskrivs och kritiseras liknar Sverige 20
år senare.
Hardin framhöll
starkt begränsad migration mellan länder som viktig för att kontrollera vår
världspopulation. Länder skulle kunna tävla i att vara föredömen vad gäller
befolkningsreglering och miljö, ungefär så som de tävlar i sport, forskning med
mera. Hårt kontrollerade gränser förutsätter internationellt bistånd vid
katastrofer och krig, men Hardin menade att befolkningsreglering ska ingå i
biståndet.
I dag hävdas ofta
att tillskott av yngre behövs i länder med åldrande befolkning och låg
nativitet, vilket skulle kunna lösas med invandring. Demografer tonar ned
problemen med åldrande befolkning. De noterar att fenomenet funnits länge och
hanterats i England. I ”Population: Introduction to concepts and issues”
(2012), skriver John Weeks att invandring i dag inte är en generell lösning på
problemet med åldrande befolkning, ibland kan den i stället orsaka sociala
problem.
Klimatavtal kan
grundas på avgifter för att släppa ut koldioxid. Detta kan slå mot fattiga
länder, på väg att utvecklas. Samtidigt slår klimatförändringarna hårdast mot
fattiga länder med ökande befolkning, vilket ökar orättvisorna. I
klimatmodeller förutsätts i regel befolkningen öka enligt FN:s prognos, men
sociologen Monica Das Gupta redovisade en positiv effekt av befolkningskontroll
i en modell med FN-prognosen för 2005–2055. Matproduktionen skulle där behöva
öka 64 procent fram till 2055, men om befolkningen hade legat kvar på 2005 års
nivå så skulle produktionen bara behöva öka 25 procent (på grund av ökande
global konsumtion per capita). Inräknas klimatförsämringen, så måste
matproduktionen öka väsentligt mer. Monica Das Gupta redovisar en rad studier
som tyder på att familjeplanering effektivt kan reducera födelsetal i
utvecklingsländer.
Tvingande
familjeplanering har förekommit i diktaturer som Kina (sedan 1970) och Iran
(under cirka 15 år, fram till 2006), och i Indien genomfördes på 70-talet
omfattande tvångssterilisering av män – i dag en brottslig handling. Vilka
förhållanden, och vilken policy krävs för att få befolkningskontroll att
fungera i demokratier? Och skulle inledningens tänkta internationella avtal
kunna bli möjligt? Malthus och hans efterföljare framhåller att åtgärder för
att begränsa befolkningen syftar till att minska omfattande mänskligt lidande
och samtidigt värna ekosystem. Ett citat ur Bouldings bok från 1964 tycks vara
giltigt än i dag: ”Det finns ett behov att avsätta substantiell tankeverksamhet
för detta problem, vilket vi inte gör.”
