Andreas Cervenka artikel i SVD idag - 25 april 2015
Ibland kan det vara läge att fråga sig vilket som är värst? Att vara löneslav eller skuldslav?
Cervenkas artikel:
Lugnet före stormen i lala-landet Sverige
HÖGT SPEL Nästa
svenska finanskris kommer inte att bero på otur. Snarare handlar det om ett
rent beställningsjobb. Det stora problemet i svensk politik tycks inte vara
vanligt käbbel utan något betydligt mer genant.
I efterhand är det
ofta lätt att se klart eller "Eftertankens
kranka blekhet jämförd med beslutsamhetens rodnande kinder". Särskilt
sant är detta inom ekonomi.
I dag kan vem som
helst förstå att Island var en hysterisk kasinoekonomi före kraschen. Ett land
med lika stor befolkning som Malmö med en banksektor på tio gånger BNP som ledd
av ett antal självutnämnda finansgenier skulle erövra världen.
Men innan det small
var galenskapen inte uppenbar. – Långt därifrån.
2006 skrev ekonomen
Frederic Mishkin, sedermera höjdare i den amerikanska centralbanken Federal
Reserve, en rapport där han berömde stabiliteten i Islands ekonomi och bedömde
sannolikheten för en finansiell härdsmälta som ”mycket låg”. Sommaren 2008
skrev Internationella valutafonden (IMF) ett utlåtande där den isländska
ekonomin höjdes till skyarna och där framtidsutsikterna beskrevs som ”avundsvärda”.
Tre månader senare var kollapsen ett faktum.
Detta är inget
ovanligt. I den ombonade tillvaron inuti en bubbla finns alltid gott om människor
som kan förklara att allt som händer är fullständigt normalt och vettigt.
Det är först efteråt
som insikten sjunker in om att det var sinnessjukt och osunt.
Den tyske filosofen
Arthur Schopenhauer sa: Alla sanningar
genomgår tre stadier. Först blir de förlöjligade. Sedan blir de våldsamt
motarbetade. Slutligen blir de accepterade som självklara.
Vilket för oss till
läget för den svenska ekonomin. I höstas publicerades den så kallade
Genève-rapporten om världsekonomin. Den lyfte fram en ganska så oroande trend:
att den globala skuldsättningen har fortsatt att öka efter finanskrisen. I en
tabell över världens mest skuldsatta ekonomier alla kategorier hamnade Sverige
på andra plats med skulder på 293 procent av BNP, endast slaget av Japan med
411 procent.
Jo, ni läste rätt.
Sveriges statsskuld
är visserligen låg men det privata skuldberget är desto större. Siffrorna i
denna typ av sammanställningar kan variera ganska mycket beroende på räknesätt,
men i en annan rapport på samma tema från konsultfirman McKinsey hamnar Sverige
i tio-i-topp när det gäller högst skuldsättning totalt och även högt upp på
förteckningen över de som ökat belåningen mest mellan åren 2007–2014.
På den senare sticker
Sverige ut. Andra på denna inte så avundsvärda topplista är Irland, Spanien,
Grekland, Portugal, Belgien, Danmark och Nederländerna, länder som drabbats
betydligt hårdare än Sverige av finanskrisen och som i flera fall upplevt en
punkterad fastighetsbubbla. I detta gäng huserar alltså Sverige redan innan
minsta tecken på nedgång.
Men det har ju gått
så bra för Sverige efter finanskrisen?
Nja, frågan är hur
imponerad det finns skäl att vara. LO-ekonomerna uppmärksammade tidigare i år
att svensk ekonomi mätt som BNP per capita, alltså tillväxten i relation till
befolkningsutvecklingen, stått helt stilla i sju år. Mellan 2008 och 2014 var
tillväxten per person under noll procent. Det ska jämföras med en tillväxt på 3
procent om året mellan 1995 och 2007. Och trots att Sverige på pappret går
mycket bättre än många andra länder och befinner sig i en halvhygglig
konjunktur blöder just nu statsbudgeten pengar samtidigt som investeringar i
till exempel infrastruktur försummats under lång tid. Hyresvärdar som låter sin
fastighet förfalla för att pressa ut större överskott brukar inte få hålla
kaxiga föreläsningar i Davos.
Desto högre har
aktiviteten varit på ett annat område: utlåningen till svenska hushåll. Enligt
de senaste siffrorna från Statistiska centralbyrån (SCB) har hushållens lån
sedan början av 2008 ökat med 1 100 miljarder kronor, eller med 56 procent.
Årstakten i
utlåningsökningen var i februari 6 procent. Därmed fortsätter en mångårig trend
där kredittillväxten fortsätter att vara betydligt högre än ekonomin i stort.
Det är ett samband som på svenska brukar kallas för ohållbart.
Trenden är förvisso
inte unik för Sverige. Många länder i västvärlden har ungefär sedan
millennieskiftet ökat sin skuldsättning rejält. Det har ofta sammanfallit med
att inhemska industrier utsatts för globalisering och digitalisering med ökad
konkurrens och prispress. För att kompensera för bortfallet har mellanskillnaden
enkelt uttryckt täckts upp med hjälp av lånade pengar. Ungefär som att utnyttja
kreditkortet inför varje månadsskifte. För detta har flera länder fått betala
dyrt.
Här hemma finns dessutom några andra faktorer att hålla i
minnet. Sverige är ett litet exportberoende, och alltså konjunkturkänsligt
land. Dessutom med en mycket stor banksektor i förhållande till ekonomin, runt
400 procent, slaget bara av Schweiz och Holland enligt Riksbankens senaste
stabilitetsrapport. Där påpekas också att svenska banker är väldigt beroende av
att låna utomlands, är tätt sammanlänkade och har ganska litet eget kapital i
förhållande till sin utlåning (bruttosoliditet).
Och så har vi förstås
bostadsmarknaden som lämnat stratosfären med en ökning av bostadsrättspriserna
i hela Sverige på 19 procent bara de senaste tolv månaderna och över 150
procent sedan 2005, enligt Valueguard.
Om några år kan
mycket väl svensk ekonomi beskrivas som ett klassiskt fall av en fullt synlig
trampmina som bara väntade på en fot. När utländska ekonomer kommer på besök
brukar de också göra politikerna uppmärksamma på faran.
Så här långt finns
säkert en och annan som protesterar.
Och visst, det saknas
inte motargument: hushållens skulder har ökat men det har också hushållens
tillgångar gjort i form av till exempel aktier och bostäder.
Om detta kan sägas
några saker. Lågt belånade och lågt värderade tillgångar kan vara ett skydd. Högt belånade och högt värderade tillgångar
fungerar tvärtom.
Ett genomsnitt ger
dessutom alltid inte hela bilden. Riksbanken visade häromåret att hushåll med
bolån i de tre storstadskommunerna hade skulder på 400 procent av inkomsterna,
jämfört med 175 procent om siffrorna slogs ut på alla svenskar. De som har mest
skulder tenderar också att ha mest tillgångar. Vid ett kombinerat börs- och
boprisras lär de knappast börja trösta sig med mer konsumtion.
Och är det något som
finanskrisen lärt ut är det att statiska förhandsberäkningar ofta övertrumfas
av verkligheten. Kort före konkursen hade banken Lehman Brothers fortfarande
det högsta kreditbetyget AAA.
Prokrastineringslistan* börjar bli rätt lång i Sverige
(Jämför ordspråket: Uppskjut ej till morgondagen vad du kan göra idag)
* Prokrastinering: av latin procrastinare, av prefixet pro-,
’framåt’, och crastinus, ’till morgondagen’, av cras, ’i morgon’ eller
uppskjutarbeteende innebär inom kognitiv beteendeterapi vanemässig och
kontraproduktiv senareläggning, förhalning eller undvikande av planerade
handlingar, beslut och arbetsuppgifter, trots vetskap om att det kan leda till
negativa konsekvenser
Hur har det då blivit
så här? Lånebygget Sverige har inte tillkommit av en slump. Det handlar snarare
om ett beställningsjobb. Ta en massiv statlig subvention för att låna
(ränteavdraget), blanda in lite slopad fastighetsskatt, usel bostadspolitik och
det hade nästan varit sensationellt om resultatet blivit ett annat. Ungefär som
att sätta på duschen och chockas över att bli blöt.
Vad har då Sveriges
lagstiftare gjort åt problemet? I år är det femårsjubileum för det så kallade
bolånetaket. Efter det har det kommit… ingenting.
Riksbankschefen
Stefan Ingves stod länge på barrikaderna och sade sig vilja bekämpa
bolånebrasan med sotat ansikte och brandslangen i högsta hugg. När
huvudansvaret gick till någon annan (läs Finansinspektionen) lommade han surt
iväg för att i stället återkomma med bensindunkar i form av minusränta. Hur nu
det går ihop?
Varför har det hänt
så lite? Varningar eller faktaunderlag har inte varit en bristvara.
Extra provocerande är
det med makthavare som skådar ljuset – fast först efter att de lämnat makten.
En person vid namn Anders Borg har nyligen varit ute och varnat för en
bostadsbubbla och föreslagit att ränteavdragen fasas ut. Vänta nu, är inte han
väldigt lik den där finansministern som hade åtta år på sig att göra just det?
Även Magdalena Andersson (S) är för att ta bort avdragen, men bara om det görs
i går.
De två största
partierna tycks nu vara överens om att ränteavdraget inte ska röras – om man
ska tro uttalanden från Stefan Löfvén (S) och Anna Kinberg-Batra (M).
Huvudargumentet är att det kan ”störa konjunkturen”. Det vill säga: läget är så
illa att om vi gör något nu riskerar det att gå precis så illa som det annars
kommer att gå sen om inget görs.
Det kan liknas vid en
cancerläkare som vägrar sätta in cellgifter eftersom bieffekterna kan upplevas
som ”jobbiga” för patienten.
Visst finns det
alltid risker med allt, men att identifiera ett problem utan att göra något åt
det är inte ett beteende som ger guldstjärna på de flesta arbetsplatser.
Tyvärr verkar detta
ha utvecklats till ett mönster hos svenska politiker: vi gör ingenting så löser
säkert någon annan det där längre fram. Försvaret, infrastrukturen, klimatet,
migrationen, bostadsbubblan. Prokrastineringslistan i lala-landet Sverige
börjar bli rätt lång.
Enligt uppgift kom
regering och opposition i december dessutom överens om att bara regeringen först slapp regera så skulle oppositionen sen slippa
opponera. Och visst är det skönare att fika och twittra än förhandla. Kanske
är det inte polariseringen som är problemet i svensk politik trots allt utan
något värre: ren slöhet.
Huvudargumentet är
att det kan ”störa konjunkturen”. Det vill säga: läget är så illa att om vi gör
något nu riskerar det att gå precis så illa som det annars kommer att gå sen om
inget görs.
Denna, och andra lika
alarmistiska analyser, kan naturligtvis visa sig vara helt fel. Att vara för
tidigt ute är dock inte alltid samma sak som att vara ute och cykla.
De som på tidigt
2000-tal dömde ut fenomen som webb-tv och 3G kanske inte tänker på detta när de
fredagsmyser framför Netflix i sina smartphones. Läget lär klarna så småningom.
Det som dock är lite störande är att det finns en generationsaspekt i allt
detta: att spela högt med ekonomin riskerar att slå mest mot helt andra än de
som bestämt att det ska spelas högt.
Om ett antal år är
följande påhittade konversation fullt tänkbar:
”Farfar, du satt ju i
riksdagen, såg ni inte faran”?
”Jo”.
”Vad gjorde ni?”.
”Ingenting”.
”Varför då?”.
”Det var jobbigt”.
”Okej”.
Det går faktiskt att kräva lite mer.
Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör.
andreas.cervenka@svd.se
Läs mer. SvD Näringslivs krönikör om fallgroparna i
världsekonomin. Läs på nliv.se
