Boken ”Peak Human” är skriven av en svensk –
Johan Nordberg. I en intervju fick han frågan: Varför han som svensk inte skrev boken på svenska, svarade han: När jag skriver på engelska behöver jag
tänka mer på vad jag skriver. Och det behövde jag när jag skrev boken.
Så nu när jag har läst ”Peak Human
(Civilisationens Topp) känner jag att jag behöver rekommendera denna bok.
Dess sekundära titel är Lärdomar från
Guldåldrarnas Uppgång och Fall.
För mig innebar boken att jag nått nya insikter
om:
Kapitel
1) Tvingades bekräfta att den atenska staten var den som tog mest ansvar när
det antika Grekland besegrade perserriket. Jag har tidigare tenderat att
överbetona betydelsen av Spartas insatser, även om jag var väl medveten om att
det var först och främst atenarna som såg till att perserna besegrades vid Maraton.
Kapitel
2) Boken nämner inget om att staden Rom kanske grundades av spartanerna (vilket
jag anser mig minnas). Lärde mig inte så mycket nytt om, den romerskas republiken.
Kapitel
3) Lärde mig väldigt mycket mer om Abbasid Kalifatet.
Kapitel
4) Om Song Dynastin i Kina visste jag nästan ingenting innan jag läste det
kapitlet i boken. Det jag fick lära mig var mycket intressant. Jag hade ingen aning
om att Song Dynastin varit så framgångsrik.
Kapitel
5) Om renässansens Italien Innebar inga nya banbrytande insikter för mig.
Kapitel
6) gav mig mer kött på benen om hur mycket Nederländerna betytt för grundandet av
den moderna västerländska civilisationen.
Kapitel
7) Om Anglosfären innebar mycket givande läsning. Fick nytt bra kött på benen.
PS.
Jag har ju tidigare rekommenderat läsning av boken ”Sapiens” av Yuval Harari.
Den är ju världens mest lästa historiebok (sålt över 30 miljoner exemplar). Och
det uppskattades.
Ref: https://axiom1a.blogspot.com/2015/09/sapiens-en-kort-historik-over.html
Recension i SvD 2026-01-10:
Bok | Civilisationens topp Bildning sker inte på kommando
Förra årets mest behagliga
bildningsresor var Johan Norbergs ”Peak human: What we can learn from the
rise and fall of Golden ages” (Atlantic Books), eller som den heter på
svenska ”Civilisationens topp” (Timbro).
En av de viktigaste insikterna är hur lite i
politiken som egentligen handlar om svåra avvägningar. Samtliga civilisationer
som blomstrat har under relativt stor ekonomisk och intellektuell frihet och
öppenhet för handel fått mer eller mindre allt på en gång: ekonomisk, kulturell
och vetenskaplig utveckling.
Jämför man exempelvis antikens Aten med
konkurrenten Sparta, så hade Aten litteraturen, poesin, konsten, arkitekturen,
filosofin och humorn – som det dessutom var tillåtet att rikta mot de styrande.
I det mer auktoritära Sparta skapades inget av bestående värde (förutom militär disciplin).
Aten hade till och med bättre krigare. Visserligen
hade Sparta härdat sina soldater sedan barnsben i strid och umbäranden, men de var fantasilösa och hierarkiska där
atenarna var listiga och meritokratiska. Under rätt villkor tycks alltså
människor kunna åstadkomma storverk av det slag vi i vår tid årligen firar på
Nobelfesten.
Ser man till historien har civilisationer
blossat upp i så olika delar av världen att de knappast kan knytas till etnicitet,
religion eller geografi. Särskilt inte som den senaste, anglosaxiska,
välståndsexplosionen har spridit sig över stora delar av världen. Politisk
frihet och en kultur av nyfikenhet, öppenhet och experimentlusta tycks däremot
vara omistliga komponenter.
Apropå den sistnämnda har jag efter läsningen
av Johan Norbergs bok ett medskick till svenska politiker i allmänhet, och till
folkpartister i synnerhet: Ingenstans i
historien tycks bildning och mänsklig blomstring ha kommenderats eller mästrats
fram. I avsnittet om renässansen beskriver Norberg att de humanister som
ledde utveckling en återkommande talade och skrev om ”den enorma glädje de fann
i att läsa, skriva och förstå”. Även munkar under den föregående mörka
medeltiden läste och skrev, men då av plikt och för att det förväntades. Om de
hade tänkt vidare på egen hand och kommit fram till att vad de upprepade och
memorerade inte stämde, skulle de ha straffats för detta brott mot rådande
ordning. Först med glädjen och friheten
väcktes människors nyfikenhet, och upptäckterna och utvecklingen tog fart.
Jag tror att vi här hittar felet som gör att
Liberalernas nypåfunna mantra – bilda er, bete er, bry er – inte lyfter. De som
gärna talar om bildning i den svenska offentligheten brukar antingen vara ute
efter att håva in bidrag till organisationen de företräder, eller så vill de
racka ner på andras bristande bildning för att plocka poänger hos människor som
vill känna sig förmer än andra. Även Liberalerna talar till denna publik. Deras
maning ”bilda er” är riktat mot andra från en tänkt överhet, som en förälder
som vill att barnet ska äta upp grönsakerna på tallriken.
Personer som är bildade kännetecknas snarare
av att de generöst delar med sig av sina kunskaper, och genom sitt exempel
visar på den glädje det kan ge. Goda representanter för den attityden har
livfullt demonstrerat hur upplevelsen av mat och dryck – i sig ett inte
oviktigt glädje ämne – förhöjs av att man också känner till dess traditioner,
ursprung och företagen bakom dem. Därmed görs mer för kunskapsspridning och upptäckarglädje
än samtliga förmanande liberaler. Vill
man bereda vägen för nästa renässans gäller det alltså att föregå med gott
exempel och dela med sig av vad man har. Man kan ösa ur den bildningsskatt
vi samlat på oss och visa på nya och lovande möjligheter.
Men man får inte glömma bort att tala till och
lita till människors inre drivkrafter, och lämna dem stor frihet på sin
upptäcktsfärd. Att i detalj slå fast och politiskt bestämma vad människor borde
veta, eller strängt förmana dem att bilda sig, riskerar däremot att döda
upptäckarglädjen och motverka precis de mål man säger sig vilja uppnå.
