Boken som inte önskar lära oss någonting alls

  För hundra år sedan avslutade Hermann Hesse ”Siddhartha”, Nobelpristagarens mest kända verk. Men kanske hade boken inte alls blivit till om det inte varit för ett avgörande möte med Carl Gustav Jung i Zürich.

 Mitt första minne av ”Siddhartha”. Konstnären Mikael Lundberg hade låtit sakkunniga forskare vid Stockholms universitet skriva en lista över mänsklighetens viktigaste böcker. Det var där jag först fick syn på boken. Bredvid några av den andliga vishetslitteraturens största klassiker (”Bhagavadgita”, ”Koranen”, ”Bibeln” och ”Tao-te-ching”) stod en tunn liten volym med en titel som förde tankarna till buddhismen och dess myt om Siddhartha Gautama, men som var skriven av en författare med tyskklingande namn: Hermann Hesse.

 Jag, en andligt nyfiken tonåring som redan var åtminstone ytligt bekant med de stora religiösa urkunder som den tunna boken lutade sig mot, blev genast intresserad. Jag begav mig ner till bibliotekets magasin, hittade ett slitet gammalt exemplar, tog och läste. Som så många andra unga läsare innan mig, blev jag hänförd av Hesses gestaltning av en indisk bramansons väg till insikt och upplysning. Sedan dess har ”Siddhartha”, varit en ständig följeslagare.

 I år är det hundra år sedan Hesse färdigställde boken och den gavs ut. Genom åren har den ständigt kommit att nå och inspirera nya människor. Vad är det med denna korta och enkla berättelse, som berör så djupt? Vad är det som gör att den förtjänar en plats bland det allra ädlaste som mänskligheten åstadkommit? Vari består ”Siddharthas” vishet?

 Innan vi försöker svara på den frågan, en kort summeringen av ramberättelsen: Historien utspelar sig i Indien på Buddhas tid, det vill säga någon gång på 400- talet f Kr. Men bokens Siddhartha är alltså inte den Siddhartha Gautama som sedermera blev den upplysta Buddha.

 Hesses Siddhartha är i början av berättelsen en ung man, son till en braman, som tillsammans med sin vän Govinda lämnar sin faders gård och en utstakad framtid som präst för att söka sanningen hos asketerna. Siddhartha lär sig snabbt behärska meditationens och asketismens allra mest avancerade tekniker. Men renlevnaden tillfredsställer honom inte. Han drar vidare och träffar på sin vandring självaste Buddha och får från dennes egna läppar ta del av läran om förlossningen och befrielsen från lidandet. Men inte heller i Buddhas lära finner Siddhartha sanningen. Hans vän Govinda blir kvar hos Buddhas följeslagare, Siddhartha drar vidare.

 Han kastar sig nu ut i den sinnliga världens njutningar och lidelser. Han träffar en kurtisanen som lär honom allt vad sexualitetens lekar heter. Han blir köpman och förlorar sig själv i de världsliga tingens förvirring och tomhet. Han hamnar på botten och söker till sist självmordet. Han tänker kasta sig i floden. Väl där träffar han färjkarlen Vasuveda, vars jobb är att föra människor över vattnet på sin lilla flotte. Hos Vasuveda blir Siddhartha kvar och lär sig av honom att stilla lyssna till floden. Till sist, efter en uppslitande konflikt med den son han fått med Kamala, lyckas Siddhartha äntligen höra vad floden har att säga. Han finner friden, hittar hem i sig själv och i världen.

 Hesse fyller denna ram med ett idéinnehåll som är lika glasklart som hisnande djupt. Boken utspelar sig i en indisk miljö. Mycket av tankegodset i romanen är förvisso hämtat från eller inspirerat av den vediska vishetstraditionen. Inte minst den om Atmans, den individuella själens, identifikation med Brahman, den stora världssjälen.

 Hesse hade redan 1911 besökt Indien och fascinerats av dess andliga liv. Men Hesse använder sig av många olika källor. Den utvändigt indiska sagan är minst lika mycket präglad av den visdom som stod Hesses hjärta allra närmast: det gamla Kinas taoistiska vishetslära. Här finns även tydliga drag av den kristendom som oundvikligen präglade den fromt uppfostrade Hesse. Det är inte ett nyandligt smörgårdsbord av småportioner från världens olika religioner som Hesse ger oss. Faktum är att han inte ger läsaren någon lära överhuvudtaget. Det är i själva verket en av de grundläggande tankarna i boken, ”att man ingenting kan lära”. Siddhartha uttrycker det tydligt i bokens slutskede, när han funnit friden och Govinda en dag dyker upp vid floden.

 Govinda tror sig ha funnit den fulländade läran i Buddhas undervisning och vill nu veta vari Siddharthas vishet består. Siddhartha värjer sig. Vetande kan man meddela, säger han, men inte vishet. Han fortsätter: Jag har funnit en tanke, Govinda, som du inte får betrakta som vare sig skämt eller dårskap, ty den är min bästa tanke. Den lyder så: av varje sanning är motsatsen lika sann. Allt som kan tänkas med tanken och utsägas med ord är ensidigt, halvt, det saknar helheten, avrundningen, enheten. (en viktig princip i Gautama Siddharthas budskap – den gyllene medelvägen) Dessa ord pekar mot två viktiga idéer i boken. Den ena är enhetens idé. Den andra har med erfarenhetens överhöghet över den teoretiska tanken att göra. Den insikt som Siddhartha når är inte en insikt som nås via filosofisk tankemöda eller abstrakta spekulationer. Den går via den konkreta erfarenheten. Siddhartha måste smaka på såväl asketismens stränga religiositet som den sexuella och sinnliga utlevelsens fröjder, han måste genomgå den smärtsamma frigörelsen från sin egen son, för att till sist kunna nå fram till sanningen. Han måste leva, och nästan dö, för att till sist få erfara nåden. Vägen till den djupaste insikten går via självkännedom. 

 Detta är något som speglas i romanens tillkomsthistoria. Hesse skrev första hälften av boken redan 1920. Efter de fyra första kapitlen tog det stopp. Hur han än kämpade kom han inte vidare. Den andra hälften av romanen, där de djupaste insikterna förmedlas, förmådde han inte skriva. Ty för att han där, som han formulerade det i ett brev 1920, måste visa på ett stycke utveckling som jag själv inte genomgått. Kort sagt, han kunde inte formulera det han själv inte erfarit. Räddningen kom genom ökad självkännedom och introspektion. I maj 1921, när arbetet med ”Siddhartha” länge legat i träda, sökte sig Hesse till Zürich och Carl Gustav Jung. Hesse var redan bekant C. G Jung och uppskattade hans arbete.

 Den terapi han nu påbörjade verkar ha förlöst något inom honom. I ett brev, återgivet i Hans Levanders biografi, skriver Hesse: Hos Jung upplever jag förlösningen - eftersom jag befinner mig i en svår, ofta knappast uthärdlig levnadssituation - den grundligt omskakande analysen. Den tränger genom märg och ben och gör ont, men det hjälper.

 Huruvida det var mötet med Jung som satte Hesse i stånd att avsluta ”Siddharta” är omöjligt att säga. Det är inte förrän i mars 1922 som Hesse på allvar återupptar arbetet med boken och ganska snabbt avslutar den. Men det är inte en långsökt tanke att analysen hos Jung var en bidragande orsak.

 Den centrala figur som dyker upp i bokens andra del, färjkarlen Vasuveda, är en snudd på övertydlig representation av den jungianska arketypen ”den vise gamle mannen”. Vad är det då för vishet som denne Vasuveda pekar på? Jo, det är just enhetens vishet. En vishet som Vasuveda inte kan förmedla till Siddhartha med ord, men som han hjälper honom att erfara. Vasuveda har levt större delen av sitt liv vid och med floden. Han har lärt sig att lyssna till dess röst. Vad Vasuveda lär Siddhartha är helt enkelt lyssnandets konst. I bokens kanske mest centrala scen hör till slut Siddhartha vad floden har att säga. Han hör till en början hur den innehåller alla världens röster: ”längtandets klagan och vetandets jubel, vredens utbrott och dödskampens stönanden.” Men så inser han: man ska inte lyssna på de enskilda rösterna var för sig, man måste lyssna till dem alla tillsammans. När han gör det hör han hur hela den väldiga kören av röster, så till synes disparata och utan relation till varandra, tillsammans sjunger den hinduiska traditionens allra heligaste stavelse: aum. Symbolen för hela kosmos, världssjälen, Gud. Denna erfarenhet av enheten, som är återkommande i Hesses författarskap, leder till den hållning som blir Siddharthas slutliga insikt: kärleken.

 När Govinda och Siddharta har sitt avslutande samtal berättar Siddharta om sin livshållning; om hur ingenting kan läras och om enhetens frälsande erfarenhet. Detta mynnar ut i den enda ”lära” som Siddharta tycks kunna skriva under på: Här får du en lära som du kan skratta åt: kärleken, o Govinda, tycks mig stå över allt annat. Det må vara de stora tänkarnas sak att genomskåda världen, förklara den, förakta den. För mig är det enda angelägna att kunna älska världen, inte förakta den, inte hata den och mig, utan att kunna betrakta den och mig och alla väsen med kärlek och beundran och vördnad.

 Så slutar alltså denna hinduiskt klädda och taoistisk präglade saga i ett mycket kristet färgat kärleksbudskap; en förening mellan öst och väst. Vilket tycks vara helt i linje med Hesses intention.

 1958, när Hesse själv, Nobelprisad och vis av år, uppnått något av en färjkarls klokskap, skriver han om ”Siddharta”: Jag försökte utröna vad som är gemensamt för alla konfessioner och alla mänskliga former av fromhet, vad som står över nationella olikheter, vad som varje människoras och varje enskild människa kan tro på och hylla.

 Med tanke på den genomslagskraft boken haft och den klassikerstatus den uppnått måste man nog säga att han lyckades.

 

 Fritt efter John Sjögren, Kulturskribent och författare – ur SvD 2022-07-25

 Kolla gärna: www.duga.se