Lisa
Irenius: Snart har vi alla blivit nosofober
Tycker du att följande låter bekant? Du blir nervös av varje mindre fysiskt symtom. Du vidtar extrema åtgärder för att undvika kontakt med eventuell smitta, aktiviteter där sådan kan förekomma ställs in. Du tvättar händerna ofta och närmast tvångsmässigt.
I så fall har du inte bara anpassat dig till coronatillvaron, utan möjligen också drabbats av så kallad nosofobi, en överdriven, irrationell rädsla för sjukdomar. Begreppet härstammar från grekiskans nosos (sjukdom) och phobos (rädsla).
Tillståndet är nära besläktat med hypokondri. Medan hypokondrikern tror sig vara sjuk, är nosofoben rädd att bli sjuk. Tidigare har man talat om detta som en sjuka för medicin-studenter, som genom att peppras med kunskap om olika sjukdomar kan utveckla en rädsla för att själva drabbas. I dag får vi alla stup i kvarten information om ”smittläget”, så det vore konstigt om inte denna fobi fått ett uppsving. Samtidigt har rädslan för coronasmittan länge betraktats som vettig snarare än överdriven. Tänkare har rentav menat att paranoia och panik är att föredra i ett osäkert läge, då det hjälper människan att överleva.
På ett mer vardagligt plan kan oron för att smittas av corona och andra sjukdomar ses som högst rationell: när minsta symtom gör att man måste stanna hemma och inte ens kan gå till affären. Det räcker ju med en gammal vanlig förkylning för att tvingas ställa in alla planer.
Det har också blivit alltmer uppenbart att hårda restriktioner för att begränsa smittsprid-ningen inte alltid har varit proportionerliga, eller ens effektiva. Men det är välkommet att det nu börjar bli ordentlig fart på diskussionen om hur ett samhälle bör väga risken för sjukdom mot andra värden.
På SvD Kultur har vi diskuterat om ett ständigt fokus på coronasiffror kan medföra enögdhet. Om vi som gemenskap ständigt beaktade alla de risker som livet dagligen utsätter oss för skulle samhället snart förvandlas till en enda stor kollektiv ångestneuros. Det som oroar oss för samhällets del är hur kärleken till livet alltmer trängs ut av en rädsla för sjukdom och död. Vi är djupt kritiska till det som kan kallar panmedikalism: hur hälsa håller på att bli ett överordnat värde i samhället. Egentligen borde hälsa inte betraktas som ett värde utan som en resurs. En resurs är något eftersträvansvärt och avundsvärt, ett värde är något aktningsvärt och beundransvärt – som rättvisa, kärlek eller tankefrihet. Jag kan vara avundsjuk på någon för att han har bättre hälsa eller är rikare än jag. Men om jag beundrar honom för det är jag en imbecill. Man kan invända att det ifråga om covid-19, liksom andra allvarliga sjukdomar, faktiskt inte bara handlar om god hälsa, utan om liv och död. Man brukar påpeka att döden är en del av livet, och att det är en del av visheten att acceptera döden.
Ändå är sådan
samhällskritik värd att begrunda. Att mena att pandemin bara har förstärkt en
besatthet vid hälsa som har funnits länge, och att denna i sin tur har tre
bakomliggande orsaker. 1) är religionens tillbakagång: när man inte längre tror
på ett liv efter döden hamnar fokus i stället på livet här och nu. 2) är en
åldrande befolkning, som är mer känslig för och fokuserad på hälsoproblem. 3)
är medicinens framsteg, som har gett läkare och forskare en mer framträdande
roll. Var för sig är det tre positiva saker. Att kyrkan inte längre dikterar
människors liv, att vi lever längre och kan bota fler sjuk domar. Men det är
tänkvärt att kombinationen av dessa tre stora förändringar också riskerar att medföra en sådan fixering vid
livet att själva levandet glöms bort. Kanske har det också bidragit till
ett allmänt fokus på resurser snarare än värden: många verkar i dag likställa
framgång med att bli avundad, snarare än beundrad. Målet blir att skylta med
alla tillgångar, och ett extremt hälsoideal ses som en del av det perfekta,
presterande livet – som att springa maraton, åka Vasalopp med mera. Man må
kalla det panmedikalism, nosofobi eller vad man nu vill – men nog börjar samhällets upptagenhet vid
hälsa, och rädsla för sjukdom, kännas alltmer kvävande. Samhällets fixering
vid smitta och sjukdom känns alltmer påtaglig. Men att hälsa görs till ett överordnat värde har sitt pris.
Lisa Irenius är Svenska Dagbladets kulturchef – Ur SvD 2022-01-16
Kolla även (Om att gå med i en icke PK förening med fri debatt):
https://axiom1a.blogspot.com/2020/08/omduga-varfor-skulle-nagon-vilja-bli.html
och (om planetens absolut största problem):https://www.youtube.com/watch?v=XzoBE8eE81w
https://www.youtube.com/watch?v=fqJAeReFr8I
och:
https://axiom1a.blogspot.com/2021/09/coronacovid-19-felhanterat-varlden-har.html
