När elevernas utbildning inte är det viktiga
John Adams: Fakta är besvärliga saker!
Den 11 september gick den
svenska regeringen ut med ”riktade skolsatsningar för ökad likvärdighet och
kvalitet i utsatta områden”. Satsningen består av att avsätta ytterligare 385
miljoner kronor av skattebetalarnas pengar till skolor med låga resultat och
ytterligare 100 miljoner till förskolan, efter överenskommelse med L och C. Det
regeringen borde göra är att ändra utbildningspolitiken för alla elever.
Vi har länge gett mer pengar till skolor i
utsatta områden utan att lösa problemet. Kanske är det lättare att förstå
mekanismerna om vi ser på exempel från USA, som precis som Sverige sedan
1960-talet haft en utbildningspolitik inriktad på jämlikhet. USA har liksom
Sverige gjort stora ekonomiska satsningar i utsatta områden, förmodligen större
än något annat land. Under samma period har länder i sydöstra Asien lyft hela befolkningar utbildningsmässigt och
ekonomiskt från låg nivå genom en utbildningspolitik som prioriterar inlärning.
Vi har alltså sedan länge tillgång till resultat från både misslyckade och
lyckade satsningar.
Det finns nu färska exempel från USA som visar
att det som ger bra resultat inte är pengar utan lämpliga sätt att leda
undervisningen. Ekonomen Thomas Sowell har sedan 1974 visat att USA:s
kompensationsinriktade skolpolitik inte ger avsett resultat. I sin nya bok,
”Charter schools and their enemies”, visar han återigen att det med rätt
inriktning går att få goda utbildningsresultat i minoritetsgrupper.
Sowell vet ändå att fakta, ”mere facts”, inte
gör intryck på de ideologer som bestämt sig för att svaga skolresultat beror på
fattigdom och diskriminering. Sowell pekar på felaktig läroplan, olämpliga
uppföranderegler och låga förväntningar som bättre förklaringar. Situationen i New York kan studeras
som ett storskaligt skolexperiment. I New York är eleverna i både offentliga
skolor och i friskolor övervägande afroamerikaner och spansktalande och har
svag socioekonomisk bakgrund. USA har sedan 1990- talet skattefinansierade
friskolor precis som Sverige, och det är vanligt att eleverna lottas in. Det
viktiga här är inte att den ena jämförelsegruppen är just friskolor utan att de
skolorna använder lämpliga metoder.
Eleverna i New York i de två skolformerna
studerar ovanligt nog i samma byggnad. Många skolbyggnader i New York har stått
halvtomma, därför att elevunderlaget har minskat. På grund av svindlande
tomtpriser uppför friskolor inga egna byggnader. Det finns i New York just nu
23 000 friskoleelever som studerar i samma byggnader som elever i offentlig
skola. Sowell kan på så sätt jämföra elever som har samma bakgrund, studerar i
samma byggnader och gör exakt samma test i matematik och engelska i årskurs 3
och 8. Skillnaden är att den ena typen
av skolor fokuserar på inlärning, kräver ansträngning och upprätthåller
ordning.
Sowell bryter ner siffrorna per skola, år och
ämne, och resultatet är att friskolorna har betydligt högre resultat. New York
delar in resultaten i fyra nivåer, och i friskolorna når 70 procent av eleverna
den näst högsta och högsta nivån i matematik, medan det i den offentliga skolan
är 10 procent. I engelska ger jämförelsen ungefär 65 procent mot 15 procent.
Egendomligt nog är det friskolorna som har fiender och inte de
offentliga skolorna. I motståndet blandas pengar, inflytande och ideologi i en
ohelig allians. Det borde ses som ett
val mellan två metoder att bedriva undervisning men förvandlas till en kamp om
ideologi och makt.
Politiker, skolbyråkrater och fackföreningar
använder sitt inflytande till att förbjuda nya friskolor att starta, neka
fungerande friskolor att expandera, hindra friskolor från att använda tomma
klassrum, tvinga friskolor att anställa lärare som gått den offentliga
lärarutbildningen och tvinga skolor att ändra sina regler för elevers
uppträdande.
En förklaring till motståndet mot friskolor är
att varje elev i New York finansieras med 20 000 dollar per år och att det finns
50 000 elever i kö. Om det fanns friskolor för alla sökande, skulle elevernas
resultat öka väsentligt, men 1000 miljoner dollar per år skulle försvinna från
den offentliga skolans budget.
Det rimliga vore att rycka upp den offentliga
skolan, men i stället letar man fel hos alternativet. Friskoleelever sägs utarma
den offentliga skolan ekonomiskt. Nej, säger Sowell, när elever flyttar med
sina föräldrar, tar de ju med sig sin skolpeng. En friskoleelev är dessutom
billigare, eftersom friskolor får ungefär 20 procent lägre tilldelning än de
offentliga. Det påstås att friskolor tar emot färre elever med speciella behov.
Nej, de tar emot lika många. Läs statistiken, säger Sowell.
Friskolor skulle utarma den offentliga skolan
genom att dra till sig de bästa eleverna. Nej,
exempelvis har Success School i New York 17000 sökande och tar in 3000 med
lotten. Det betyder att 14 000 lika ”bra” elever går i den offentliga skolan.
Det påstås att problemet är fattigdom och den måste bort först. Nej, de här
friskoleeleverna i New York har ungefär lika bra resultat som elever i mer
välbärgade områden.
Det sägs att friskolorna skulle ha lägre
kvalitet, eftersom de i högre grad använder unga lärare och lärare utan
lärarutbildning. Konstigt, säger Sowell. De här lärarna får ju bättre resultat.
Friskolor sägs ha lägre kvalitet, därför att de har större klasser. Svaret är
detsamma. De får ju bättre resultat, så klasstorleken kan inte vara ett
problem. Friskolor anklagas för att ha alltför strikta i uppföranderegler och
inte ge kurser om ämnen som sex och etnicitet. Ändå, säger Sowell, är det färre
kvinnliga friskoleelever som blir gravida och färre pojkar som senare hamnar i
fängelse.
Sowell drar slutsatsen att anhängarna till den offentliga skolan inte
bryr sig om huruvida eleverna får bra utbildning eller inte. De fortsätter
att hävda att de stöder svaga grupper fast resultatet är det motsatta. Det handlar om vuxna som vill behålla ett
offentligt monopol därför att det är fördelaktigt för vissa grupper av vuxna.
De använder eleverna som pjäser i ett cyniskt maktspel.
Det här handlar om makt. USA:s
lärarfackföreningar är stora bidragsgivare till det demokratiska partiets
valkampanjer. New York brukar rösta demokratiskt, och den nuvarande
demokratiske borgmästaren, Bill de Blasio, framställer sig som beskyddare av
minoriteter och driver samtidigt en hätsk kampanj mot friskolor. Han har
utmärkt sig genom att införa regeln att när skolor vidtar disciplinåtgärder ska
dessa i samma utsträckning riktas mot elever med olika etnisk bakgrund, vilket
innebär att man ska bortse från att elever från olika grupper uppför sig olika.
Efter beslutet försämrades ordningen i
de offentliga skolorna ytterligare.
Sowells undersökning har fler samband med
dagspolitiken. USA:s dyra men felinriktade skolpolitik har bäddat exempelvis
för Black Lives Matters som hänvisar till diskriminering av afroamerikaner för
att kräva avskaffande av kapitalismen och av familjen. Att de studerade friskolorna är succéer för afroamerikanska
elever intresserar inte rörelsen. Den ”berättelse” man vill framföra är att
svarta är offer.
Sverige borde se vad som händer i USA som en
varning och ändra inriktning på sin skolpolitik. Det kräver politiker som vågar
och orkar gå emot etablerade intressen bland vuxna.
Inger Enkvist: Inger Enkvist är professor emeriti i spanska och författare till flera böcker om utbildning och litteratur.
Kolla även: https://axiom1a.blogspot.com/2020/07/ingerenkvist-historiekunskaper-viktig.html
