torsdag 13 december 2018



 Ett smörgåsbord dukat för de smutsigt rika

 Girighet, Bedrägeri, Banker, Revisorer, Advokater och Finansmän, Oetik, omoral, hänsynslöshet bristande empati etc.

 I början av 1960-talet inleddes en finansiell revolution som genom kryphål  skapade dagens paradis för de korrupta och de kriminella. I sin bok ”Moneyland” visar Oliver Bullough hur penningtvätt i Estland, trafficking i Asien, skogsskövling på Borneo och stiftelser i Holland är delar i samma ekosystem.

 Sannolikt har få läsare av denna artikel hört talas om Siegmund Warburg. Icke desto mindre har han mer än de flesta bidragit till att forma världen under efterkrigstiden. Detta och mycket annat blir läsaren av Oliver Bulloughs bok ”Moneyland: Why thieves and crooks now rule the world & how to take it back” (Profile Books) varse. Som undertiteln indikerar handlar den om en global maktförskjutning där de stora vinnarna är aktörer av minst sagt tvivelaktig vandel.  
 Bullough är frilansjournalist och författare som främst har rapporterat från forna Sovjetunionen. ”Moneyland”, hans tredje bok, utkom i höstas och har fått strålande recensioner i engelskspråkiga medier. Nyligen utsåg The Sunday Times den till Business book of the year. För den som vill förstå världen bortom president Trumps twittrande och turerna i Svenska Akademien är ”Moneyland” ett måste.
 Enligt författaren föddes idén till boken på en toalett efter Majdanupproret i Ukraina 2014. Exklusiva tv-skärmar i bekväm sitthöjd fick honom att inse varför det gått så fel i många av de forna Sovjetstaterna. Svaret var ohämmad korruption. Anläggningen ägdes av ett ukrainskt bolag som ägdes av ett brittiskt som ägdes av en stiftelse i Lichtenstein – ingenstans fanns presidentens namn angivet. Ägarstrukturen utgör en standardmall för hur korrupta individer över hela världen döljer illegitima tillgångar.
 Janukovitj var inte så mycket president som han var ledare för ett kriminellt konsortium med plundring av det ukrainska folkets tillgångar som affärsidé. Han vältrade sig i en vulgärlyx som tycks oundviklig när tveksam smak möter abnorm rikedom. Men Ukraina är bara första stopp på en resa som tar oss längre och längre in i vad som Bullough beskriver som ett virtuellt land där nationsgränser, lagar, skatter och moral är överspelade. Ett land där bara de allra rikaste kan aspirera på medborgarskap. Välkommen till Moneyland! – globaliseringens mörka bakgård.
 I juli 1944 förhandlade de allierade fram ett nytt finansiellt system i Bretton Woods i USA. Enligt systemets arkitekter orsakade oreglerade finansiella marknader den instabilitet som föregick nazisternas maktövertagande och ledde till krig. Om framtida krig skulle undvikas och den demokratiska ordningen skyddas måste kapitalet regleras och frihandel uppmuntras, var deras slutsats. Bretton Woods restriktioner för kapitalets rörlighet satte gränser för hur mycket det var rationellt att stjäla för korrupta individer – för mycket pengar var helt enkelt svårt att hantera och spendera.  
 I början av 60-talet inleddes emellertid en finansiell revolution som öppnade Eldorados portar för de korrupta och de kriminella. I centrum för denna process stod den i inledningen nämnde Sigmund Warburg, ägare till banken S G Warburg & Co i City of London. Med ett förflutet som aktör på den internationella obligationsmarknaden under mellankrigstiden såg han potentialen i den ansenliga mängd improduktiva dollar, så kallade eurodollar, som låg på konton utanför USA, främst i Schweiz och City. Kruxet var bara att USA hade ensamrätt på att utfärda obligationer i dollar enligt Bretton Woods-avtalet.
 Warburgs medarbetare lyckades dock med kirurgisk precision identifiera ett antal kryphål i regelverket och 1962 utfärdades den första dollarobligationen utanför USA. Dessa blev kända som eurobonds, idag världens största finansiella produkt sett till omsättning. Innehavet var anonymt då det inte fanns registrerat och ägarbeviset var ett stycke papper som lätt kunde medföras från ett land till ett annat. Kapitalet hade sprängt sina bojor och grunden till Moneyland var lagd. Det innebar en spricka i Bretton Woods som på sikt undergrävde USA:s förmåga att upprätthålla systemet i egenskap av dess garant – 1973 gick det definitivt i graven. Sedan dess har länder tävlat i avregleringar för att locka det kapital som i allt större mängd sköljer över världen i jakt på avkastning – oftast med upphöjt ointresse för dess ursprung.    
 Bretton Woods dyrkades upp genom att transaktionerna i obligationerna – trots att de var registrerade på Londonbörsen – förlades till en juridiskt icke definierad plats, offshore som det kom att kallas. Bank of England förstod att en guldgruva var i vardande och såg mellan fingrarna på förfarandet. Citys bankirer tog sedan konceptet vidare och skapade den moderna offshoreindustrin, det optimala verktyget för penningtvätt och skatteflykt. Offshore syftar vanligen på kanalöarna Guernsey, Jersey och Isle of Man samt Englands gamla kronkolonier, Nevis, Caymanöarna med flera, vars lagstiftning skräddarsyddes för att hantera kapital som av olika anledningar flyktade från sina hemländer. Moneyland hade funnit sin struktur.
 Bulluogh är en initierad och pedagogisk ciceron in i den snåriga värld av juridiska kryphål som gör planeten till ett smörgåsbord för de verkligt rika. I Moneyland kan de köpa sig medborgarskap och diplomatstatus, registrera sitt ägande där de slipper skatt och gömma sina tillgångar från myndigheter och insyn. Bullough redogör för korrupta makthavares lyxkonsumtion, som inte kan beskrivas som annat än patologisk, inte minst i kontrast till situationen i deras hemländer. Kreativiteten känner inga gränser när Moneylands finansiella ingenjörer servar sina klienter. Ett pikant exempel är de rika kineser som plockar ägg från sina fruar och låter betalda surrogatmödrar i Japan bli gravida med dessa – allt för att få barn som är japanska medborgare, vilka fungerar som ankare för kapital och investeringar.
 Globaliseringen har gjort kapitalet transnationellt medan lagarna förblivit nationella, denna asymmetri utgör, enligt Bullough, motorn i den globala ”kleptoekonomin”. Detta förhållande gör det också denna brottslighet nästintill oåtkomlig – det kan dröja månader eller år innan en utredare får svar på en enkel ägarfråga från en annan jurisdiktion och då har de granskade tillgångarna ofta sökt sig vidare. Det är ingen tillfällighet att de stora avslöjandena under senare år har gjorts av aktivister och journalister som genom nätverk kan koordinera sina insatser globalt.
 Moneyland erbjuder emellertid även skydd mot ovälkommen granskning. En individ som får sina affärer synade kan göra bruk av Storbritanniens notoriskt hårda skadeståndslagar gällande förtal, vilka når långt utanför landets gränser. Bullough har själv tvingats avstå publiceringar efter hot om stämning. Men mest utsatta är de aktivister och journalister som befinner sig närmast korruptionens källa – misshandel, fängslanden och mord är vanliga medel när Moneyland skyddar sina egna.
 De illegitima kapital som varje år förs ut från Afrika beräknas uppgå till tre gånger det samlade biståndet till kontinenten; varje år förskingras cirka 27 biljoner kronor från utvecklingsländer; av Rysslands samlade förmögenhet estimeras 50 procent vara placerad utomlands. Dessa pengar kunde ha gått till sjukvård, utbildning och utveckling. Istället sugs större delen upp av Västs finansiella system som samtidigt möjliggör den industriella plundringen. Bulloughs hemstad London är i mångt Moneylands huvudstad. Där omvandlas illegitimt kapital till fastigheter i lyxsegmentet; där finns juristerna och revisorerna som vet allt om penning- och ryktestvätt; och från City of London kontrolleras stora delar av offshoresystemet.
 Det finns dock en aktör som slår till hårt när oegentligheter i finansvärlden uppdagas, nämligen USA. Vid tiden för finanskrisen 2008 tvingade det amerikanska justitiedepartementet de schweiziska bankerna att öppna sina klientregister, vilket gjorde slut på alplandets ökända banksekretess och dess ledande ställning som förvaltare av smutsigt kapital. Men USA ställer inte samma krav på de egna delstaterna. Det innebär att bland andra Nevada och South Dakota med sina ändamålsenliga stiftelser attraherar de pengar som tvingas bort från de traditionella skatteparadisen när USA ökar pressen. Landet är därmed på god väg att bli världens största skatteparadis och tjuvgömma.
 Bullough är tydlig med att Moneyland är resultatet av flockbeteende, drivet av sammanfallande intressen, och inte av någon konspiration. Å ena sidan har vi de individer som systematiskt plundrar sina hemländer och ständigt söker sätt att flytta, dölja och spendera ”sina” pengar, å andra sidan har vi de som blir rika på att visa hur man gör. Tillsammans utgör de världens mest inflytelserika intressegemenskap och de har biljoner skäl att trygga Moneylands existens.
 Greppet med ”Moneyland” som allegori för det komplex av till synes autonoma strukturer som möjliggör korruption är smått genialt. Penningtvätt i Estland, trafficking i Asien, illegal skogsskövling på Borneo och stiftelser i Holland ses som isolerade fenomen, men Bullough visar att det är delar i samma ekosystem och hur Moneyland utgör skärningspunkten för vår tids ödesfrågor. Så länge dess finansiella strukturer levererar kommer miljöbrott och narkotikahandel vara extremt lönsamma affärer. Så länge korruptionen grasserar kommer flyktingströmmarna att växa och terrororganisationer ha en säker rekryteringsbas av bittra unga män. Den institutionaliserade korruptionen eroderar demokrati och rättsstat över hela världen, i synnerhet som kleptokratier behöver en auktoritär regims beskydd. Och det kapital som ackumuleras i Moneyland används för att köpa inflytande och påverka den politiska utvecklingen i demokratiska länder.         
 ”Moneyland förklarar så mycket”, skriver Bullough och syftar på konceptet, men det gäller i högsta grad också boken. Det är bara att hoppas att något förlag ser till att även svenska läsare får ta del av en av årets mest angelägna publikationer. 


Todde


och om du vill bidra till skapandet av en bättre civilisation, kolla: