Elbert Hubbards "Budskap till Garcia"

 ELBERT HUBBARD skrev sin klassiska uppsats, "Ett budskap till Garcia" på en timme efter ett samtal med sin familj vid middagsbordet . Under middagen hävdade Hubbards son, Bert, att de spanska-amerikanska krigens (1898) sanna hjälte var Rowan - en budbärare som utmanade ödet när han överlämnade ett budskap bakom fiendens linjer till Garcia, som var ledare för upprorsmakarna.

 Uppsatsen publicerades ursprungligen i Hubbards tidskrift - The Philistine - i februari 1899. Inspirerad av budskapet bad George Daniels från New York Central Railroad om tillstånd att skriva ut och distribuera 500 000 exemplar. Prins Hilakoff, direktör för ryska järnvägar, läste en av Daniels alster och lät översätta det till ryska. ”Ett budskap till Garcia” distribuerades till alla hans anställda vid järnvägen.

 Den ryska militären hakade på: varje rysk soldat som skickades till japanska fronten fick en kopia. Japanerna hittade essän hos en av de ryska fångarna. Därefter översattes den till japanska. På order av Mikado fick varje medlem av den japanska regeringen en kopia. Med hjälp av en senare kopia, daterad 1913, distribuerades den sedan till de flesta medlemmarna av Förenta staterna flotta strax innan det första världskriget bröt ut.

 I slutändan publicerades fyrtio miljoner exemplar av ”Ett budskap till Garcia”.

Ett budskap till Garcia

 Under hela detta kubanska krig finns det en man som lyser som en klar sol ur mina minnen. När kriget bröt ut mellan Spanien och USA, blev det plösligt väldigt nödvändigt att kommunicera snabbt med oppositionsledaren, Garcia. Han befann sig någonstans på Kuba, men ingen visste var. Han kunde varken nås med post eller telegraf. Presidenten måste få över sitt budskap och säkerställa deras samarbete, och det måste ske snabbt.

 Vad göra? Någon informerade presidenten: "Det finns en man vid namn Rowan som kan leta reda på Garcia åt dig. Han om någon klarar av en sådan uppgift."

 Man lät skicka efter Rowan. Brevet som skulle levereras till Garcia överlämnades. Hur bar sig "mannen med namnet Rowan" åt för att överlämna brevet? Han förseglade det i en vattentät påse, och band fast det över bröstkorgen. Fyra dagar senare steg han iland på  Kuba mitt i natten från en öppen båt, försvann in i djungeln och tre veckor senare kom han ut på andra sidan ön. Han hade korsat fientligt land till fots och överlämnat brevet till Garcia. Hur han bar sig åt kan jag inte berätta i detalj.

 Poängen jag vill göra är: McKinley gav Rowan ett brev att levereras till Garcia. Rowan tog brevet och frågade inte, "Var i Herrans namn befinner han sig?"

 Sådana män borde det göras statyer av som borde placeras på varje högskola i landet. Det är inte i första hand teoretiska studier unga män behöver eller instruktioner om än det ena eller det andra. Det är endast genom att stärka dem i anden, som de kommer att utföra underverk. Att lojalt utföra de uppdrag man får. Att agera snabbt och effektivt, att koncentrera sin energi på att utföra sin uppgift - "leverera budskapet till Garcia!"

 General Garcia är idag för länge sedan död och begraven. Men det finns andra Garcias.  Alla som har försökt att sköta företag där många händer behövdes, har någon gång förfärats av den genomsnittliga människans bristande insiktsfullhet - oförmågan eller oviljan att koncentrera sig på en uppgift och sedan utföra den. Meningslös hjälp, dum ouppmärksamhet, slarvig likgiltighet och halvhjärtade försök verkar vara regel snarare än undantag.

 Ingen man når framgång, om han inte kämpar eller övertygar andra män att hjälpa honom. Kanske kan han få Gud att i sin godhet servera några mirakel och skicka honom en Ljusets ängel som assistent.

 Du som läser detta varsågod och pröva det här: När du sitter på ditt kontor tillsammans med några medarbetare. Be någon av dem: "Kan du vara så vänlig att se efter i ett uppslagsverk och sedan skriva ett kort memorandum om Corregios liv."

 Kommer medarbetaren då att tyst säga, "Javisst" och sedan gå och utföra uppgiften?

 Jag kan slå vad om att det kommer han inte att göra. Han kommer nog att titta snett på dig och fråga en eller flera av följande frågor:

 Vem var han?

 Vilket uppslagsverk?

 Var finns uppslagsverket?

 Ingår det i mina anställningsuppgifter?

 Varför kan inte Charlie göra det istället?

 Är det bråttom?

 Ska jag inte bara hämta boken åt dig, så att du själv kan se efter?

 Och jag slår vad om tio till ett att efter det att du har svarat på frågorna och förklarat hur man hittar informationen, och varför du vill ha den, kommer medarbetaren att be någon av de andra medarbetarna att hjälpa honom att ”hitta Garcia” – för att sedan komma tillbaka och berätta att det inte finns någon sådan man. Självklart riskerar jag att förlora min insats, men enligt sannolikhets lagen kommer jag inte att göra det.

 Om du nu är klok, kommer du inte att förklara för din "assistent" att Corregio finns under bokstaven C och inte under K. Du kommer istället att med ett leende säga "Bry dig inte" och själv gå och slå upp informationen.

 Och denna oförmåga att agera självständigt, den här moraliska dumheten, denna viljelöshet och svaghet, denna ovillighet att med gott mod uppfatta och uppfylla är det som kan undanröja hotet om att ren och skär socialism skall ta över någon gång i framtiden.

 Om män inte kommer att agera självständigt, vad skall då hända när fördelarna av att anstränga sig huvudsakligen sprids till alla andra (socialism)?

 Annonsera efter en stenograf, och nio av tio som ansöker kan varken stava eller punktera - och tycker att det är onödigt. – Kan sådana skriva brev till Garcia?

 "Ser du bokföraren?" frågade förmannen på en stor fabrik, vänd mot mig.

 "Ja, vad är det med honom?"

 "Jo, han är en bra revisor, men om jag skulle skicka honom till stan på ett ärende, så skulle han nog kunna utföra ärendet OK, men han skulle förmodligen stanna till vid fyra barer på vägen, och när han kom till huvudgatan, skulle han ha glömt sitt ärende."

 Hur skulle man kunna anförtro sådana män att överföra budskap till Garcia?

 Det skrevs nyligen mycket blödande hjärtan sympati om de lågavlönade arbetarna på ”utnyttja invandrare bolaget” och "hemlösa luffare som söker anständigt arbete" och det åtföljs oftast av många fördömande ord om de män som har makten att anställa.

 Ingenting sägs om den arbetsgivare som åldras i förtid när han förgäves försöker få ”kan-aldrig-göra-något-gediget-individer” att sköta sitt arbete och hans tålmodiga strävan med "hjälpare", som inte gör något annat än slöar så fort han vänder ryggen till.

 I butiker och fabriker äger en ständig utrensningsprocess rum. Arbetsgivare avskedar hela tiden "hjälpare" som har visat sig oförmögna att främja företagets intressen och anställer ersättare. Oavsett hur bra tiderna är, fortsätter denna gallring oavsett om det är dåliga eller goda tider. Den enda skillnaden om det råder arbetskraftsbrist, är att denna sortering görs finare - men det är alltid de inkompetenta och värdelösa som får gå. Det är Darwins ”överlevande för de bäst anpassade”. Självintresset uppmanar varje arbetsgivare att behålla de bästa - de som kan överföra ett budskap till Garcia.

 Jag känner en man med riktigt strålande egenskaper som inte har förmågan att sköta ett eget företag, och som samtidigt är helt värdelös för andra, genom att han hela tiden misstänker att hans arbetsgivare förtrycker eller har för avsikt att förtrycka honom. Han kan inte ge order, och han kan inte ta emot en order. Skulle man erbjuda honom att leverera ett budskap till Garcia, skulle hans svar troligen vara "Gör det själv."

 En kväll söker den här mannen arbete, vinden tar tag i hans slitna rock. Ingen som känner honom vågar anställa honom. Han är ökänd som uppviglare. Han är oresonabel och det enda som imponerar på honom är tåjärnet på en känga i storlek 44.

 Självklart inser jag att en så moraliskt deformerad människa förtjänar medlidande i lika hög grad som en fysisk krympling. Men om du tycker synd om honom, låt oss även gjuta en tår över de män som kämpar för att driva bra företag, de vars arbetstid inte är tar slut när klockan slår fem och vars hår snabbt blir grått i kampen för att sköta företaget mitt bland all slapp likgiltighet, vanlig okunnighet och den hjärtlösa otacksamhet som, om det inte vore för deras företag, så skulle de vara både hungriga och hemlösa.

 Har jag uttryckt mig alltför ensidigt? Det är väl möjligt! Men när hela världen är försänkt i dvala vill jag uttrycka min sympati för de män som når framgång - de män som, trots de svåra oddsen, har lyckats kontrollera sina medmänniskor och när de har nått framgång upptäcker att det inte låg något annat värde i det än mat och husrum.

 Jag har levererat matlådor och arbetat för dagslön. Jag har också varit arbetsgivare och jag vet att det finns något att säga från båda sidor. Det finns i själva verket ingen skönhet i fattigdom. Trasor är ingen bra reklam. Alla arbetsgivare är inte giriga eller högfärdiga. Alla fattiga är inte dygdemönster.

 Jag beundrar den man som sköter sitt jobb när "chefen" är borta och även när han är hemma. Och den man som, när han får uppdraget att överlämna ett brev till Garcia, tyst tar emot brevet utan att ställa idiotiska frågor och utan dolda avsikter att dumpa det i närmaste papperskorg eller att göra något annat än leverera det. Sådana män blir aldrig "avskedade" och går inte heller i strejk för högre löner.

 Civilisationen är ett enda långt angeläget sökande efter just sådana individer. Allt som sådana män frågar om kommer att beviljas. De är så sällsynta att ingen arbetsgivare har råd att låta dem gå och allt mindre avskeda dem. Sådana män är önskvärda i varje stad, samhälle eller by – på varje kontor, verkstad, förråd eller fabrik. Världen skriker efter dem. De behövs och de behövs verkligen – de män som kan leverera ett budskap till Garcia.

Todde

 Kolla även: http://axiom1a.blogspot.se/2015/10/befolkningsexplosionen-planetens.html

Eliternas ansvar för demokratin

 Dagens (21/10 2017) ledare i SvD var (min åsikt) väldigt välskriven och nyanserad. 

 Varsågod:

 Eliternas exit. Det var temat för en konferens i regi av Stiftelsen Fritt Näringsliv som nyligen samlade ett urval från det som skulle kunna kallas borgerlig elit – politiker, opinionsbildare, journalister och företrädare för olika organisationer. Så vad handlade det om – vem lämnar vad?

 Att en ansenlig del av medborgarna har upplevt att deras missnöje inte har mötts av eliterna på något tillfredsställande sätt, är skälet till att den gamla vänster-höger-skalan med dess bärande pelare i form av stora social- demokratiska och konservativa partier, har utmanats i flera av västvärldens demokratier. Alla partier är naturligtvis i någon mån populistiska – de säger sig vilja företräda folket, och presenterar inte sällan otillräckliga och förment enkla lösningar på komplexa problem.

 Men till skillnad från etablerade partier kan de nytillkomna eller ombildade anföra att de inte är belastade eliter – en konkurrenssärskiljande fördel som förde Miljöpartiet in i riksdagen 1988 och Sverigedemokraterna 2010. Emmanuel Macrons parti La République En Marche är ett annat exempel; det bildades 2016 – bara ett år senare tog Macron plats som president i Élyséepalatset.

 Så folket både klagar och, med det utrymme demokratin medger, byter ut sin motpart i staten. Somliga medborgare löser sina upplevda problem själva genom andra exitstrategier; grannsamverkan för säkerhet, inbrottslarm och privata sjukvårdsförsäkringar.

 Andra söker sig till parallellsamhällenas alternativa rättskipning och normer. Och eliterna – vad händer med dem?

 Ska man tro Alexander Bard befinner vi oss mitt i ett dramatiskt skifte där teknologin återigen driver fram nya maktstrukturer födda ur kaos; sist det hände nåddes kulmen 1789. Men de dagar då folket helt släppte fördämningarna och bokstavligen högg huvudet av makten var bara crescendot på den verkliga förändring i människors liv som tryckkonsten medförde; ord och vetenskap blev tillgängliga för folket – den verkliga revolutionen bakom den som i historieböckerna kallas den franska.

 Nu är det inte längre i det kungliga hovet makten främst huserar; men de nutida eliterna är lika störda av de krafter som satts i rörelse hos folket och som inte går att kontrollera. Internetrevolutionen märks redan i det högljudda bruset utanför slotten, och i den elit jag själv verkar, rynkar vi våra pudrade näsor inför vulgära och ociviliserade uttryck i sociala och alternativa medier.

 Ja, det är både tillspetsat och förenklat. Men kanske med ett korn av sanning?

Franska revolutionen var Kulmen på en teknologirevolution som gav folket kunskap och upplysning.

 För det faktum att medieeliten stod som en enda förvånad hen efter den brittiska folkomröstningen och det amerikanska presidentvalet, säger oss att det fanns en oförmåga att se det som var på gång och rörde sig bland folket. Medan det pågick stod vi och diskuterade om man ska säga bröd eller bakelser, om det ena ordvalet symboliserar klassförakt och om det andra möjligen kunde gynna SD.

 Det är ett problem för hela samhället när eliterna inte förmår se (annat än med möjligen förakt) perspektiven hos dem som befinner sig någon helt annanstans, och som har en helt annan upplevelse av exempelvis globalisering, digitalisering eller invandring. Och när eliterna upplevs göra en exit från relationen till folket, oavsett om det handlar om nedlagd  offentlig service, ett rättssamhälle som sviker, eller en moraliserande ton i medierna, bör man inte förvånas om folket väljer en annan strategi för missnöjet än lojalitet.

 Jag är inte dystopiskt lagd, och tror heller inte att det finns någon förut-bestämmelse i samhällsutvecklingen. Jag tror att demokratin kan klara dessa utmaningar. Men de eliter som politiken och journalistiken utgör behöver bestå proven som nu ställs; dels att förstå att de är eliter, dels att acceptera det ansvar som följer med att utgöra dem.

 Ett gott och tillitsfullt demokratiskt samhälle bygger på att det finns eliter som det går att känna respekt för. Där man vet att ämbetsmän är oförvitliga, lagens företrädare är färgblinda och de folkvalda ickekorrupta. Där nyhets-medierna rapporterar objektivt och konsekvensneutralt. Att samhällssystemet bygger på meritokrati och inte börd. Det är eliternas ansvar. Misslyckas vi med att skydda dessa värden, förtjänar vi att kastas ut ur slottet.

Tove Lifvendahl är politisk chefredaktör.  tove.lifvendahl@svd.se

 Artikeln i original finns på:

 https://www.svd.se/eliternas-ansvar-for-demokratin 

 Kolla även: http://axiom1a.blogspot.se/2015/11/kvinnorna-som-utvecklade-usa-ur-play.html

och:

http://axiom1a.blogspot.se/2015/03/dekadens-dekadens-wikipedia-betyder_25.html 

och om du vill bidra till skapandet av en bättre civilisation, kolla:

https://www.duga.se/

Todde

IMMIGRATION, EMIGRATION, ASYLSÖKANDE

 Boken FOLKVANDRING av Vaclav Claus har just getts ut på svenska och jag måste varmt rekommendera den.

 Vaclav Claus var den Tjeckiska Republikens President under åren 2003 – 2013. Hans bok ger en betydligt rättframmare bild av den immigrationskris som drabbat Europa från år 2015 och framåt.

 Egentligen är det inga nyheter som boken förmedlar för den som redan satt sig in i problematiken med kulturblandning (Läs islamisering) i våra västerländska demokratier.

 Ett citat från boken (apropå att Tjeckoslovakiens folk tvingades leva under en kommunistisk diktatur, Sovjetunionen, under drygt 40 år):

 Som en konsekvens av det (sovjetiska oket) har vi getts förmågan att uppskatta den verkliga innebörden av frihet och vi har blivit känsliga, om inte nära överkänsliga inför alla tecken på att friheten försvagas och inskränks.

 Ordet frihet betyder mer för oss än för människorna i Västeuropa och Amerika som redan levt i frihet och därför tog den för given.

 Boken finns att köpa i den svenska bokhandeln

 Pris hos Adlibris 122:-  –  www.adlibris.com

 Hos Bokus kostar den 118:-  –  www.bokus.com

Todde